I väntan på Jesus

 

 

 

Kära vänner. 

 

Jag älskar er. 

 

Vi går in i en tid av tilltagande fattigdom (se vad Frankrikes president Emmanuel Macron sade om detta redan 2022, här, se not (A) i slutet av detta testamente), och då ökar risken för att man dör, av undernäring, för dålig mat, sjukdomar, pest, naturkatastrofer, köldböljor, värmeböljor osv. 

 

Döden är för mig ingången i djurens och växternas paradisiska värld där ingen psykiatriker längre kan hindra mig från att uppgå i Gud, ingen psykiatriker och psykvårdare kan pina mig längre med gifter och annat, för att jag släpper mitt paradisiska innersta väsen loss. För dem är paradiset i människan galenskap. Det har jag känt så många gånger på mitt eget skinn. 

 

Jag har gjort ett testamente redan såhär tidigt, ty de schizofrena, som jag är en del av, lever farligt, de dör ofta i förtid (mycket p.g.a. den hårda behandling de får, särskilt neurotoxinerna de tvingas ta). Men också ifall någon olycka sker, eller om jag får någon dödlig cancer, eller får sjukdomar som diabetes, ty jag nekar till läkarbehandling om detta sker (jag nekar också till all kirurgi, som är från djävulen, ja hela läkarvetenskapen är i stort sett från djävulen), utan underkastar mig istället Guds vilja och naturens gång. Risken för självmord om jag pinas för mycket av psykiatrin är också något som jag får leva med så länge jag är i min öppna tvångsvård, som betyder att jag tvingas ta mina mediciner (man kan alltid råka ut för någon väldigt hemsk medicin, som inte läkaren vill byta ut, vilket hände mig 2020-2021, då jag länge var vid självmordets rand, ja i hela nio månader).

 

Men, och jag bävar när jag säger det, det kan också hända att "uppryckandet" kommer snart, kanske våren/hösten 2024 eller våren/hösten 2025 (så enligt mina noggranna men barnsliga uträkningar), och att jag försvinner då för gott, spårlöst, genom att min kropp förvandlas till paradislikhet, till en "Animal Coeleste" (ett "himmelskt djur"). Jag har både frälsningsvisshet och "brudefrälsningsvisshet", dvs. visshet om att jag kommer med i "uppryckandet" när det kommer, vad det än skulle innebära, ty jag känner att jag har paradisets liv i mitt bröst, djurens och växternas heliga ande, Jesu ande, så att jag tillhör "Bruden", de kristtrogna som ska slippa "Den Stora Vedermödan". Om inget "uppryckande" kommer (jag anar att det inte är som jag tror), ser jag ändå fram mot Domedagen, som kommer i alla fall. Och det snart. 

 

Vad än "uppryckandet", den "stora förvandlingen" betyder, så känner jag mig mitt i dess himmelska skeende på vår jord, och det är hela min längtan och hela min väntan. Medan andra väntar på "den rätte", en man eller fru, väntar jag på Jesus, gift redan med en tall, sedan 2005, i ett heligt förbund med Naturen, adopterad av hundarna.  

 

Om jag försvinner då, 2024/2025, eller senare, i "uppryckandet", önskar jag att man skall, efter ungefär ett år av att vara försvunnen, fira min födelsedag som min begravning, och min dödsdag/försvinnelsedag som min födelsedag, och min hälsning till er då, är det isländska bandet Sigur Ros' låt "Blodberg", den vackraste sång jag hört i mitt liv, och sedan den isländska artisten Björks otroligt vackra låt "Harm of will", den näst vackraste sång jag hört i mitt liv. Dessa sånger uttrycker mitt livs vemod, en grundton i mitt väsen, som alltid funnits där jämte glädjen. Och de uttrycker bäst av alla sånger min sorg över civilisationen, som jag levt, som jag vandrat i och arbetat i, och sakta betat av. 

 

 

Här kommer testamentet:

 

 

 

"Här ligger Lars Larsen "Munken",

som kallade sig en gång "Skogs Trolls Grävlings",

och var hundarnas adoptivson sedan 2009.

Han ville dö en lika naturlig död

som flugans, sörjd utav ingen,

omskriven utav ingen.

Kom ihåg "skibedi."

 

 

 

12.2.2024 gjorde jag följande uppdateringar till mitt testamente från 2018-2019 som finns hos Titti Spaltro (i övrigt gäller mitt gamla testamente):

 

1) Om jag inte får (som jag ursprungligen ville) begravas med hela mitt lik intakt, utan kista, i leran vid mitt plommonträd i Nackareservatet nära Skarpnäcksgården (ett ställe som Titti Spaltro och Leif Boström och några få till vet var är), då önskar jag följande begravningsprocedur:

 

a) att man ger mig en kyrklig begravning, men att man borrar ett hål i kistan där maskarna kan ta sig in, ty jag vill ge dem mitt lik i gåva, som blir min sista och bästa gåva till naturen och djuren, eller om detta ej tillåts,

 

b) att man bränner mitt lik och gödslar mitt plommonträd i Nackareservatet med askan.

 

I dessa båda fall önskar jag att Swedenborgskyrkan (Swedenborg Forum/Swedenborgbiblioteket) på Ölandsgatan 51 på Södermalm i Stockholm, min käraste kyrka, tar hand om begravningen, med idéhistorikern Susanna Åkerman och ryssen, prästen Andrej Vashestov i spetsen (Andrej ska få sköta prästens roll i kyrkan). Om inte Andrej kan genomföra begravningen, önskar jag att biskop Fredrik Vesterberg från Amoristkyrkan gör det, gärna i samarbete med Susanna Åkerman och Andrej. Jag önskar att i vilket fall som helst ska en minnesstund hållas vid mitt plommonträd i Nackareservatet. Fredrik Vesterberg ska, tillsammans med Susanna och Andrej, få planera begravningen och minnesstunden. 

 

Då ska, bland minnesorden, som gärna får inledas av Leif Boström, min andlige tvillingbror, följande låtar spelas, som i en musikgudstjänst, låtar som alla var några av Lars' mest älskade (i prioriteringsordning, om ni inte hinner spela alla gör det inget, det hela tar ca. en och en halv timme tror jag):

 

 -Låtarna (i prioriteringsordning) "Fyrsta", "Daudalogn", "Ekki Mukk" och "Eg anda" av det isländska popbandet "Sigur Rós", 2005-2012. Sigur Ros' eteriska, sfäriska musik tyckte Lars var den vackraste musik han någonsin hört, sedan han upptäckte dem via Leif Boström, sommaren 2024. 

 

-Den norska klassiska kompositören Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", sjungen av Solveig Kringlebotn. Text av Henrik Ibsen. Se not (0).

 

-Den isländske hippieartisten Björks låtar "Sun in my mouth". Sången är särskilt vacker i slutet. 

 

-Svenska klassiska sångaren Jussi Björlings tolkning av "Demanten på marssnön" (ord av poeten Josef Julius Wecksell, som var 42 år på mentalsjukhus [1], melodin av Finlands nationalkompositör Jean Sibelius).

 

-Sångaren Paulus Hartikainens tolkning av den finske psalmen "Tuonne, tuonne kaipaan" ("Dit, dit längtar jag", ord av Aatto Soinne [2], 1889-1968).

 

 -"Vittras vaggvisa", av svenske artisten Turid Lundqvist 1971. 

 

-Sångaren Erno Enroths tolkning av den pietistiske finske psalmen "Mun kanteleeni kauniimmin" ("Min kantele skall vackrast...", ord av Kleofas Immanuel Nordlund 1871 [3]).

 

 

 

Och till sist: 

 

-"Jämtländsk vaggvisa", sjungen av den legendariske svenske sångaren och skådespelaren Allan Edwall år 2005 (4). Edwall spelade Emil i Lönnebergs pappa och luffaren i filmen "Rasmus på luffen". 

 

 

De skal spelas från någons smartphone eller padda, från Youtube eller Spotify.

 

 

-Finlandssvenske skaldinnan Edith Södergrans (1892-1923) dikt "Ankomst till Hades".

 

-Finlands nationalskald, finlandssvensken Johan Ludvig Runebergs (1804-1877) dikt "Svanen". 

 

 

 

2) All min egendom ska ges till Myrornas och Stadsmissionens second hand-affärer, samt till antikvariat i Stockholm (mina böcker, bl.a. Rönnells Antikvariat, Antikvariat August och Proklama kristna bokhandels antikvariat), efter att mina närmaste vänner tagit det de behöver. Mina ödehus i skogen ska gå till religionsvetaren, min käre vän Einar Petander och min bäste vän Leif Boström. Mina manuskript, miniböcker och klistreböcker ska gå till Einar Petander. Min gitarr ska gå till Leif Boström. Min cykel ska gå till Leif Boström eller Lena Karlsson (de får komma överens. Hoppas den går att laga). Mina vodkaflaskor (för smärtstillande bruk) ska gå till Leif Boström. Mina bilder på väggen ska gå till Leif Boström. 

 

Om jag har några pengar efter min död/mitt försvinnande, skall alla gå till hemlöse Markus och Eva som bor på T-Centralen, Leif Boström vet vem de är, likaså "T-CentralsMicke". 

 

Jag bekräftar här att jag står för dessa uppgifter och är den jag utger mig för att vara.

 

Min underskrift, Lars Larsen

 

Stockholm, 12.2.2024

 

Vidimeras av Leif Boström (hans underskrift)

 

 

 

 

(Nära-döden upplevaren Mary C. Neal. M.D., i boken "7 lessons from heaven. How dying taught me to live a joy-filled life")

 

 

 * * *

 

(0) Sov, du dyreste Gutten min!

 

 

 

* * * 

 

[1] Nästan lika länge som min store förebild, den radikalpietistiska profeten Lars Ulstadius (1650-1732) satt fängslad  i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet (Ulstadius satt 44 år). Här kommer orden: 

 

* * * 

 

[3] Sanat: 

1. :,:Mun kanteleeni kauniimmin / taivaassa kerran soi.:,: / :,:Ja uusin äänin suloisin / mun suuni laulaa voi.:,:

2. :,:Nyt halleluja rakkaalle / mun Jeesukselleni!:,: / :,:Niin autuas on päivä se, / kun pääsen luoksesi.:,:

Melodia:

Toisinto kansansävelmästä

Teksti:

Kleofas Immanuel Nordlund 1871

Siionin kanteleeseen tulovuosi: 1874

* * * 

(4) Orden till sången: 

Du är likens sauan
Når du knip med auga
Ha inte stånnan sôva
Bell int stret emot

Mjuk och fin lik tussan
Som du sir på floan
Söt o go som mylta
Du jet sôva nu

A'mamma sôv me kuan
Pôjkan sôv me stoschan
N'far han sôv med ittnå
Och nu sôver du

* * * 

* * * 

(A) “This overview that I’m giving, the end of abundance, the end of insouciance, the end of assumptions – it’s ultimately a tipping point that we are going through that can lead our citizens to feel a lot of anxiety. Faced with this, we have a duty, duties, the first of which is to speak frankly and clearly without doom-mongering", sa Macron.