Vår levnads skog och vägen ut (dikt)
Livet är som en stor skog
med få stigar i,
lätt att gå vilse i.
Många går vilse i sin levnads skog
och ger till sist upp,
blir ateister, materialister, nihilister,
självmördare, blir bittra och cyniska,
kanske mördare till och med.
När dessa dör,
får de, hur "onda" de än varit,
sväva över skogen, eteriskt lätta,
upp på ett högt fjäll intill, det stora "domedagsberget",
och sedan får de stå och se, hänförda,
på utsikten över skogen.
De får se hur liten
skogen i själva verket var,
hur mycket ljuvlig äng, hav och vacker bebyggelse
som fanns omkring skogen,
och hur nära det hade varit
till stigarna när de gått vilse,
dessa stigar som hade tagit dem
ut ur skogen när de gick vilse
och gav upp till sist.
Och de tänker då, var och en av dem:
"Hade jag bara vetat vad jag vet nu
den där gången då jag gav upp.
Men nu vet jag
att Gud är rättfärdig,
att livet är fundamentalt gott och inte att förakta,
och nu vet jag också,
att "slutet gott allting gott".
Och de tänker också att:
"Vi trodde livet var ett ont,
vi trodde det innerst inne var tragiskt,
men det var bara för att
vi inte visste vad vi vet nu.
Nu ser vi tydligt att
kunskap är frälsning,
det högsta "gnosis" är Nirvana självt,
och så kan det bara vara
om livet, bakom alla illusioner av
att det till sitt innersta är grymt,
är fundamentalt gott.
Och döden, om inget annat,
bryter okunskapens fördämningar,
och Kunskapens Flod, Livets Flod,
ger oss åter LIV, evigt LIV,
när vi ser in i den eviga Verkligheten Själv.
(dikten inspirerad av en kommentar på Reddit/Collapse)
