I väntan på Jesus

 

 

Aapo Lumpsamlaren hade en vision där han träffade en obeskrivlig ljusvarelse med en tjock, gammal bok från början av 1900-talet i sin hand. Boken hette "Jodas bok" och var skriven av kentauren Lysiel från en av de himmelska planeterna som medverkar i den stora Domen över civilisationen på planeten jorden. 

 

Aapo läste boken på en timme (sånt går i himlen). Det som frapperade honom mest var en av bokens zen-historier om jordiska helgon. Denna var om poeten Gustaf Fröding (1860-1911). 

 

Fröding dog av diabetes som bara 50 år gammal 1911. När han närmade sig slutet av sitt liv, fick han av sin läkare veta att han snart skulle dö, och han fick veta ungefär hur många dagar han hade kvar att leva. När Gustaf fick höra detta, drog han en djup lättnadens suck, och sa stilla, med skör stämma: "Den som fick dö". 

 

Elva dagar levde Gustaf efter det, och hans sjukvårdare berättar att det fanns en lätthetens skimmer över hans plågade anlete under hela denna tid. En himmelsk glans, nästan som en gloria. Han kunde sitta i sängen och se ut genom fönstret på skogen, och en obeskrivlig förväntan glänste i ögonen. Borta var all avtrubbning och depression och apati som plågat honom så länge.  

 

Hans sjukvårdare upptäckte en gång att han gjort en kalender där han räknade dagarna han hade lovats att leva av läkaren. En ruta för varje dag. Han fyllde i en ruta för varje dag som gick. Ibland delade han upp en ruta i tjugofyra delar, en för varje timme, och fyllde i varje liten ruta för varje timme som gick, en åt gången. 

 

Sedan kom vakan vid Gustafs dödsbädd. Enbart två av hans sjukvårdare, samt hans läkare var närvarande då, och de kunde berätta att Gustafs sista ord innan han dog var: "Nu kan inte psykiatrin pina mig mer". Sedan slocknade blicken, och han andades sitt sista andedrag. Frid var över honom in i det sista. 

 

Hans läkare rannsakade sig själv och sitt mentalsjukhus efter detta, och många reformer föreslogs, så radikala att läkaren fick sparken. 

 

Gustaf hade i elva år klagat över sig själv, över psykiatrin och dess hårda behandlingar och giftiga droger*, och under hela denna tid hade han längtat obeskrivligt efter döden. 

 

 

 

* Före de syntetiska psykmedicinerna gav psykiatrikerna olika naturmedicinska preparat till sina lidande patienter, men dessa var droger av slaget opium och cannabis, som ställde till mycket extra lidande för patienterna, som i princip tvingades bli knarkare. Detta finns det så gott som ingenting om på nätet, de tillhör de mörkade historiska faktumen. Men faktum är att ännu på 1800-talet var cannabis och opium de vanligaste allmedicinerna som användes till nästan allt.