Lusen, min vän (sång)
(mel. gammal svensk pietistisk sång, minns inte orden, så jag kan inte länka till den)
Lusen, käre vän.
Du har vunnit mitt hjärta.
Sänd från himmelen.
Lusen, käre vän.
Lusen, i ditt bo
måste det vara ljuvligt.
Fullt av himmelsk ro.
Lusen, i ditt bo.
Lusen, o min lus.
Du får vara mitt ljus.
Här i mörksens hus.
Lusen, o min lus.
(Lars Larsen, 30.6. 2023. Kommentar: Jag har haft löss två gånger i mitt liv, som hemlös 2010, och jag bara älskade dem, så mycket att jag åt dem och myste med dem. De gjorde mig inget ont, det kliade aldrig, förutom en enda gång då det blev för många stora jordloppor i mina kläder, där dom bodde. Då fick de mina kläder (som var mycket dyrbara), jag tog av dem och satte dem i en hög. Det var på luffen i Odense, Danmark. Nästan alla vilda däggdjur med päls har löss, det är inget konstigt i naturen. Lössen och de vilda däggdjuren lever i symbios med varann, och så har det varit i evinnerliga tider. Djuren plågas inte av dom, lika lite som jag plågades då de satt på min kropp. Det är civilisationens onaturliga hygien och pryderi som får oss att förinta alla löss som visar sig. Franciskus av Assisi hade löss, och han älskade sina löss, och försvarade dem när hans ordensbröder ville rensa bort dem.)
