Kärleken som det viktigaste i livet. Psykiatrikern Richard M. Buckes apokatastasisvision och mina kommentarer
Det följande är ett utdrag från den kanadensiska neuropsykiatrikern Richard M. Buckes (1837-1902) bok Cosmic Consciousness, där han också noterar att hans upplevelse av kosmiskt medvetande tilldrog sig efter en natt då han läste Whitman och romantiska poeter. Före denna upplevelse var han positivist, lärjunge av Auguste Comte, och ateist:
“Plötsligt, utan någon som helst varning, fann jag mig själv svept i ett flammfärgat moln. En stund tänkte jag på eld, en enorm brandkatastrof någonstans i närheten i den stora staden; i nästa stund, visste jag att elden var inuti mig själv. Direkt efteråt kom det över mig en känsla av jubel, av enorm glädjefullhet ackompanjerad eller omedelbart åtföljd av en intellektuell upplysning omöjlig att beskriva. Bland annat, kom jag inte bara till tro på, utan jag såg att universum inte är utgjort av död materia, men är, tvärtemot, en levande Närvaro; jag blev medveten i mig själv om evigt liv. Det var inte en övertygelse om att jag skulle få evigt liv, men en medvetenhet om att jag ägde evigt liv då; jag såg att alla människor är odödliga; att den kosmiska ordningen är sådan att utom allt tvivel alla ting samarbetar för var och ens goda; att världens grundprincip, ja alla världars, är vad vi kallar kärlek, och att var och ens lycka i slutändan är absolut säker. Synen varade några få sekunder och var borta, men minnet därav, och känslan av verkligheten i vad den lärde har bestått genom det kvartssekel som sedan har förflutit. Jag visste att det synen visade var sant. Jag hade nått till en synpunkt från vilken jag såg att det måste vara sant. Den åsikten, den övertygelsen, jag kan säga det medvetandet, har aldrig, även i perioder av djupaste depression, förlorats. ”
(Min översättning. Originalet kan läsas i avd. f. i denna artikel)
Min kommentar:
Den ljuvligaste upplevelsen jag vet om, egen och andras
Om mitt eget livs ljuvligaste upplevelse är antingen min änglavision sommaren 2012 eller min epifani i Warsawa 9.2.2019 (jag vet inte riktigt vilken av dem jag ska välja, de är båda så ljuvliga, jag har skrivit om båda två på mina bloggar förr, och de finns med i denna bok av mig), så är den upplevelse hos andra människor som jag tycker är ljuvligast, den ovanciterade av Richard M. Bucke.
Nära-döden upplevelserna och kärleken
"att världens grundprincip, ja alla världars, är vad vi kallar kärlek," säger Bucke om vad han upplevde. Jag tror det kan sägas vara centrum i hans upplevelse, det viktigaste i den. Vet du vad det får mig att tänka på? Vad som bekräftar Buckes upplevelse av kärleken, mer än kanske någonting förutom Jesu död och uppståndelse? Jo, nära-döden upplevelserna (NDU:r), dessa omätligt ljuvliga upplevelser, som jag har studerat i många, många år, och aldrig blir färdig med, så mycket innhåller de för tanke och hjärta. Följande citat av nära-döden upplevaren Dr. Dianne Morrissey säger något om ljuvligheten i dessa upplevelser:
"If I lived a billion years more, in my body or yours, there's not a single experience on Earth that could ever be as good as being dead. Nothing."
Vad är det som gör dessa upplevelser så ljuvliga? Jo, det är den villkorslösa kärleken i dem. Det är väldigt vanligt att nära-döden upplevare kommer tillbaka till livet med huvudbudskapet att kärleken är allt, att kärleken är det viktigaste i livet, att de fick kärleken uppenbarad för sig på "Andra Sidan". Jag vet om ingen som detta blev viktigare för än den indiske nära-döden upplevaren Anita Moorjani (f. 1959). Hon såg det som sin livsuppgift att berätta för människorna om denna kärlek som hon upplevde på Andra Sidan. Och ingen annan är så besatt av detta som hon. Hon känns som förälskad i kärleken, lite som titeln på poeten Marcus Beijar Mellins debutdiksamling "Kärleken till kärleken" (2008).
Denna artikel av Jack Carter från 2019, där han får bekräftelse från NDU-forskningens stora pionjär, den amerikanska psykologiprofessorn Kenneth Ring, säger följande:
"NDErs, those who have died but lived to tell their story, claim their encounter with God, an entity who manifests as a brilliant white light, helps them understand that love is the foundation of creation and one of the main reasons for existence.
NDE Experiences Confirm Love is of Paramount Importance
Near death research studies and NDErs’ accounts relay the same simple truth that love is of supreme significance. Cultivating love for oneself and for others has preeminence over all other strivings and accomplishments. This insight is conferred on people who nearly die from various causes, including life-threatening illnesses, injuries, and suicide attempts.
After devoting his life to NDE research and analyzing hundreds of accounts, researcher Dr. Kenneth Ring has concluded, “Of all the teaching in the world, the greatest is love. And of all the lessons of the NDE, none is greater than the importance, indeed the primacy of love. And what the NDE teaches about love is that everything is love, and is made of love, and comes from love.” "
Tänk vilken tur, vilken lycka, att det är detta som bekräftas av de som varit nära gränsen till Andra Sidan, och får kika in i vad som möter oss efter döden. Det kunde ha varit något annat. Något annat, något lägre, något mer välbekant, kunde ha varit det som mötte nära-döden upplevarna på Andra Sidan. Kanske tävlingens ande, kanske ambition, kanske karriär, kanske hedonism. Sådant som värderas högt i civilisationen/Babylon. Nej. Nu var det det bästa vi vet om i tillvaron som mötte dem. Den fullkomliga kärleken, den villkorslösa kärleken. Detta är så ljuvligt att man skulle kunna hoppa och dansa av tacksamhet. Och det tar tid att låta detta sjunka in i oss. Det är något man kan meditera över resten av livet, grunna på, glädjas över, ruva över. Låta det värma ens själ som en dunkel värme på bottnen av magen, en stilla glädje och tillfredshet över existensen såsom den är i sig själv.
Kärleken som civilisationens fiende
Men varför är inte detta en självklarhet för oss? Att den villkorslösa kärleken är viktigast av allt? När vi tänker efter borde den ju verkligen vara det. Varför kommer den till oss som en uppenbarelse från Andra Sidan, som något ofattbart och fjärran, som något från sagornas, lägereldarnas och myternas värld, som har svårt att riktigt sjunka in i oss och bli ett med oss? Varför upplever vi oss främmande för det? Varför glömmer vi ständigt bort det i livets villervalla, på gatan och i butiken?
Jo, orsaken är något mycket enkelt. Civilisationen, alltså Babylon, är riggad och byggd så att vi inte ska känna kärlekens och den högre världens närvaro, utan enbart bejaka materien, det synliga. Detta för att det är någon som vill tjäna pengar på oss. Vår värld är inte fri. Inte alls. Satan och Antikrist och Mammon styr vår värld. Och skulle alla bli fullt medvetna om den villkorslösa kärleken, skulle civilisationen rasa, ty den är byggd på orättfärdig vinning och penningbegär, och kan bara fås att fortleva genom systematiskt förtryck. Själva den ekonomiska tillväxten, samhällets grund, skulle hotas om kärleken fick regera.
Detta gör att vi inte känner kärlekens närvaro på Sveavägen i Stockholm centrum. Alla byggnader är byggda som om kärleken och omtanken inte existerar. Alla människor går på gatan, kalla och hårda och avtrubbade, förbi varann, stelt, som om kärleken inte finns, som om alla andra bara är vandrande skithögar utan värde, ingen uppmärksammar en främling, av kärlek allena.
Bland de vilda urfolken i skogarna talar allt om kärleken och en högre värld. Andar finns i allt. Schamaner finns överallt. Gudomligt helande är en vardaglig sak. Givmildhet är vad som ger status i stammen, osv. osv.
Men för den som har ögon och öron öppna, avslöjar sig den sanna verkligheten även i staden. Mat är koncentrerad kärlek. Kaffe och läskedryck är koncentrerad kärlek. Men någon vill tjäna pengar på denna kärlek. Men det går bara så länge, sedan rasar pyramidspelet och ponzibedrägeriet.
Man kan inte göra vad som helst hur länge som helst. Varför? Eftersom kärleken är livets innersta, så den som inte lever enligt kärleken, kommer i strid med sig själv, och ett rike som är i strid med sig själv kan inte bestå. Greta, nästan som en uppenbarelse från Andra Sidan, har gjort detta övertydligt för oss alla. Naturförstörelse är suicidalt och omnicidalt.
Hade penningbegäret varit livets innersta, såsom Satan och hans män hoppas, hade civilisationen kunnat fortsätta i evighet. Men nu är det kärleken som har sista ordet. Och den skall resa oss upp ur stoftet till sist.
Men att Richard M. Bucke var psykiatriker, är för mig bara ett för ljuvligt sammanträffande, eftersom det är psykiatrikerna som åsamkat mig mest lidande i mitt liv. Känns som om Gud hade handen med i spelet här.
