Det har inte förekommit några äkta kristna väckelser sedan pingströrelsens början 1903-1906.
Jag fick en gång våren 2022, i psykos, se följande sak "i Anden", som en syn som dock inte var en syn:
Himlen är så helig och ren, och kulturen på jorden har blivit så korrumperat till slut, särskilt på musikens och sångens område, att i himlen spelar och sjunger de inte nyare musik och sånger än fram till femtitalet (1950-talet), högst. Sedan dess har musiken blivit så ful, värdslig och larmande för det mesta, att himlen vämjes. I himlen finns inte elgitarrer och rocktrummor.
Jag säger vad jag menar: på 50-talet, i och med högmodernismens genombrott på 40-talet, började musikens och sångens avfall och upplösningsprocess, i takt med ungdomsrevolterna och "kulturrevolutionerna" (ofta i marxistisk anda, vi hade vår kulturrevolution 1968, hippierörelsen var också en kulturrevolution från vänster) där de gamla traditionerna kastades överbord. Rena kulturella fadersmord. Himlen vämjdes. I himlen har de inte haft något sådant. Därför är jordisk kultur efter 50-talet "anatema" (betyder "förbannad") i himlen. I stort. Kanske undantag görs.
Det samma gäller den kristna kyrkan. Det Stora Avfallet i den kristna kyrkan, då Satan började ta över de kristna kyrkan, började på 50-talet. Då började de stora falska väckelserna. Pingströrelsens yttersta början var ännu ren. Men pingströrelsen korrumperades snart, och när den spred sig åt alla håll, började falska pingstväckelser överallt. Den första falska väckelsen på 1900-talet var helandeväckelsen på 50-talet, med världsliga och storvulna väckelsepredikanter som Oral Roberts, T.L. Osborn och A.A.Allen (alla tre påminner om vår tids Benny Hinn och liknande helandeevangelist-TV-predikanter). Endast William Branham var ett stort undantag, för han tog helt avstånd från den moderna kulturen. Kanske fanns det äkta saker hos honom. Jag förhåller mig öppen.
Jag skriver i detta blogginlägg:
"Pingstväckelsen var kanske världens sista sanna kristna väckelse, och även den blev snart korrumperad och förföll till ytlighet och sensationsmakeri och spring efter starka manifestationer. Den karismatiska väckelsen på 50- och 60-talet, Jesusrörelsen och Trosrörelsen är alla förgreningar av pingströrelsen, pingströrelsens sätt att leta sig ut i folkets olika skikt. Och varje sådan väckelse inom pingströrelsen har bara blivit ytligare och ytligare."
Jag skulle kunna lägga till denna lista de senaste stora väckelserna, "Lakeland-väckelsen", "Hillsong-väckelsen", och "Asbury-väckelsen" som går i samma anda som de tidigare. Inte heller de är några äkta väckelser. De är ytliga, fokuserade på tecken och under och yttre karismatik. De är inte "helgelseväckelser", såsom väckelsen i Wales var, och pingströrelsen var i sin yttersta början (pingströrelsen har sin bakgrund i helgelserörelsen). Bara helgelseväckelser är äkta väckelser. När fokus är på att omvända sig från synden, ångra sina synder och följa i Jesu fotspår och lindra lidande i världen.
På grund av detta, och på grund av att vår tids stora synder är synder mot miljön och djuren (sådant fanns liksom inte riktigt på samma sätt på den tid då pingstväckelsen började), kan inte en sann kristen väckelse i våra tider vara något annat än en väckelse fokuserad på omvändelse från rikedom, lyx, miljöförstörelse och djurplågeri, dvs. en väckelse med ekoteologiska förtecken.
Men den kristna kyrkan tänker så lite på sådana frågor, är så kall och likgiltig inför Guds domar, Guds vredesskålar över världen i och med klimatförändringarna och Peak Oil, att en sann väckelse känns mycket, mycket avlägsen, att det måste mirakel och stor förvandling till för att en sådan väckelse ska kunna ske. Hela basen för den etablerade kyrkan måste förändras, dvs. det den är intresserad av, det den håller på med i vardagen. Fokus måste vändas bort från att tjäna sig själv, ritualism, döda ceremonier, betalda präster och hyllande av stela, döda traditioner, till ett levande intresse för sin omvärld och dess lidande, som numera mycket rör sig om ekologiska frågor. Det kyrkan intresserar sig för måste förvandlas totalt, få en helt annan inriktning, bort från bokstavens tjänst till Andens tjänst, där kristendomen blir något eget för varje människa, något personligt.
Kanske en sådan väckelse är möjlig först i Den Stora Vedermödan, då Babylon faller, Civilisationen kollapsar, då Guds vredes domar blir synliga för alla, då ingen kan förneka den förstörelse vi åstadkommit på jorden med vår rikedom och lyx och vårt slöseri med naturresurser, då alla kristna är tvungna att bli miljöaktivister, och alla teologer blir ekoteologer.
Vår tids sanna väckelser försiggår inte bland de kristna, istället försiggår de bland sekulära ungdomar ("Greta-väckelsen" kring Greta Thunberg) och bland miljöaktivister (rörelser som Extinction Rebellion). Den kristna kyrkan sover så djupt p.g.a. Det Stora Avfallet att det är de sekulära som tar över rollen som profeter idag, då de kristna profeterna nästan aldrig tar upp frågor om naturen och naturresurser. Inte för intet är världens mest kända domedagsprofet en ateistisk professor, Guy McPherson, inte någon kristen profet. Må vi skämmas, vi kristna. Jag gör mitt bästa, men jag vill helst inte bli känd. Men om någon vill göra mig känd, kan jag inte hindra det. Men att ingen vill göra mig känd, säger mycket om det värde de kristna sätter på ekoteologi. Jag får i genomsnitt 5 besökare per dag på min blogg. Det säger mycket, och bekräftar min tes ovan om det Stora Avfallet, och att de kristna inte bryr sig om naturen och kristna ekoprofeter.
Kanske Babylons fall, civilisationens kollaps, börjar 2025-2026, såsom jag har hoppats förr på mina bloggar, det är i såfall precis 120 år sedan väckelsen i Wales var på sin topp, den väckelse som utlöste pingströrelsen. Jag har skrivit om det tidigare, här. Där skriver jag också om betydelsen av talet 120. Då kanske vi får vår första sanna kristna väckelse på 120 år, och det blir en kristen miljöväckelse, en väckelse där vi tar avstånd från lyx och rikedom och från Horekyrkan, som är mitt namn för den etablerade kristna kyrkan, de synliga kristna kyrkorna idag, sammantaget. Se Bibelns beskrivning av Horekyrkan här (Upp. 17).
En väckelse som inte tar avstånd från Horekyrkan är ingen sann väckelse. Och ingen av de väckelser efter pingströrelsens början som jag nämnt ovan, har gjort det. De har bara gått djupare och djupare in i horeri, som är att sammanblanda kristendomen med världen, med världslighet, blanda Gud och Satan. Till slut blev väckelsemötena kristna rockkonserter, såsom i Hillsong-väckelsen. Det är ofattbart.
En sann kristen väckelse idag skulle mycket väl kunna vara något som påminner om den första "klosterväckelsen", den monastiska väckelsen i början av den katolska kyrkans historia, den som utgick från Den Helige Antonios och de första ökenfäderna i Egypten. Denna väckelse började just när den kristna kyrkan hade förvandlats till Horekyrka, när urkyrkan blev till romersk statsreligion i början av 300-talet, och man började tillbe Kristus som Gud själv, som jämlik med Gud, alltså avgudadyrkan. Denna väckelse var den första monastiska väckelsen, och den hade alla tecken på en sann väckelse: det var en moralisk väckelse, vilket också Väckelsen i Wales var. Karismatiska fenomen var inte i fokus. Sanna väckelser har aldrig sitt fokus på karismatiska fenomen och mirakler. Utan det är helgelsen, att bli lik Jesus, som primärt är att lindra lidande i världen, som är i fokus. Det är därför en sann kristen väckelse i vår tid inte kan vara annat än en kristen miljöväckelse.
