I väntan på Jesus

Djupt i de osynliga världarnas djup,

i tillvarons innersta inre,

fjärran från människans blick,

i de djupa skogar,

där sånt finns vars existens man för längesedan glömt, 

där, i ett dunkelt morgondis

som påminner om sagornas 

och kanske rentav den tidiga barndomens dis,

i en söt och behaglig, fuktig värme,

vid en tjärn som Monet ibland kunde snudda vid

i sina dunkelmysigaste drömmar,

där lever det en sällsynt padda, 

som en gång kväkte en stump

av det dunkla paradisets rättframma skirhet,

som de mänskliga diktarna i Nya Jerusalem

efter tusen år av diktande,

ännu trevar och stammar för att tolka i dikt,

så obeskrivligt ljuvlig var den stumpen. 

Den skall jag kanske en gång få kväka, som en himmelsk kväkare,

kanske i ett liv som padda

i den himmelska reinkarnationscykeln,

som ingenting har gemensamt

med den småsinta österländska reinkarnationsläran

med sin obarmhärtiga karmalag,

nej, där vi skall få själavandra

i de himmelska världarna, inte i de jordiska,

liv efter liv,

känna hur det är att vara olika varelser i himlen,

hur det är att vara en himmelsk padda,

och kväka en ny och ljuvlig sång,

Moses och Lammets sång (Upp. 15:3),

Moses och paddans sång.