I väntan på Jesus

Jag minns när jag studerade teologi vid Åbo Akademi 2004-2006, så satt vi en dag ett gäng studiekamrater i "mysrummet" (det rum där teologiestudenterna satt och vilade, slappade och chillade), och bland oss var en kvinna i kanske 65-årsåldern, med grått hår. Jag frågade om hon också var teologiestudent. Jo, det var hon. Jag blev imponerad över att hon orkade studera som så gammal, och utbröt "Wow, då har du väl rekord i hur gammal man kan vara som teologiestudent!" Då följde en ytterst pinsam, lång tystnad, jag kände hur allas blickar föll på mig i bitande kritik. Jag kände att jag hade gjort bort mig något oerhört, som om jag klätt mig naken och stod med skammen, stod i skamvrån, då jag kommenterat en gammal kvinnas ålder, särskilt då jag yttrat något som gjorde att den gamla kvinnan trodde att jag tyckte att hon såg väldigt gammal ut, äldre än vad hon var. Efterhand avlägsnade sig denna kvinna, och då sade teologiestudenten Mathias Junell till mig att man inte skall prata om kvinnors ålder i vår kultur, särskilt inte om äldre kvinnors. Jag skämdes. Efter det försökte jag få tag i den äldre kvinnans kontaktuppgifter, för att få säga förlåt, men jag lyckades aldrig. 

 

Vad var det som hände här? Jo, det var en kulturkrock. Ty jag kom från en bakgrund där grått hår är tecken på visdom och erfarenhet och andlighet, där så gott som alla vill bli äldre, där man som äldre röner större respekt, ära och ynnest än yngre folk, där man som äldre får ta ansvar och leda, bli respekterad även på det sättet. Alla i min moderförsamling (Smiths vänner) så gott som vill bli gamla. Då är man på höjden av sin livsbana, då förstår man mest, då är man andligast, då har man det som bäst, ty vi yngre tar hand om våra äldre, och de äldre slipper jobba. Vi lever hälsosamt i Smiths vänner, så vi är inte så sjuka som äldre. 

 

Jag kom alltså från den bakgrunden, därav min kommentar till den äldre kvinnan i mysrummet, och så mötte jag, i den pinsamma tystnaden och kritiken av mig, det sekulära samhällets i själva verket (i tysthet, i praktiken) isande förakt för gamlingar och grått hår, det närmast nazianstrukna upphöjandet av ungdomen och det ungdomliga, se bara på damtidningarnas drömmar om evig ungdom, se på de marxistiska och avantgardistiska kulturrevolutionernas framstegsmytiska fadersmordskultur, den kultur där gamlingar överges och sopas under mattan, skyfflas som obehövliga in på institutioner, istället för att tas hand om inom familjen (detta senare är en självklarhet i min moderförsamling, vi har det som i u-länder, jag kommer definitivt att ställa upp på att vårda mina föräldrar när de blir för gamla för att klara sig själv, om det skulle behövas, det fattas bara annat, så mycket som de har offrat för mig).

 

Ja. Detta var kulturerna som möttes där i mysrummet. En ultrakonservativ kultur (jag är fortfarande ultrakonservativ), och en sekulär, modernistisk kultur. Jag hade ingen aning om hur världslig babylonisk och sekulariserad teologin på Åbo Akademi hade blivit. Men det fick jag bevittna också i övrigt, inte bara den gången i mysrummet. Till slut blev det för mycket för mig och jag hoppade av studierna, överfallen av helig vrede över teologiska fakulteten i Åbo. Jag kände mig alltid som en sparv i tranedansen på Åbo Akademi, det var en klyfta , en ravin mellan mig och de andra.

 

Jag skäms inte över min bakgrund. Faktiskt sympatiserar jag idag med mig själv den gången, inte med Mathias Junell & co.