I väntan på Jesus

Nyligen upptäckte jag en underlig sak. Och det var att Johann Arndt, en "renlärig" luthersk mystiker från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet använder ordet "kreatur" om både människor och icke-mänskliga djur i sin bok "Den sanna kristendomen", som utkom 1605-1610 (min svenska översättning är den Samuel Gustav Cavallin och Severin Cavallin, 1892). Det var vanligt att göra så på den tiden. Så använder vi inte ordet idag. I dagens svenska betecknar det bara de icke-mänskliga djuren, och då oftast specifikt boskapsdjuren (se här). Vadan detta? 

 

Det har med vår historiska relation till djuren att göra. Den har gradvis förvärrats genom historien, trots djurrättsrörelsens uppkomst på 70-talet. Alltmer och mer har djuren avpersonifierats och gjorts till våra opersonliga slavar i djurfabriker, köttrobotar som vi inte har något personligt förhållande till, allraminst vill vi göra några uppoffringar för dem. Tänk vilken skillnad i jämförelse med medeltiden, då en familj på landet ofta hade en enda ko som stod i ett mysigt och hemtrevligt stall på vintern, eller betade i hagen om somrarna, och kändes som en del av familjen, som man gick och mjölkade för hand och pysslade om både sent och tidigt, dvs. den fick mycket kärlek, personlig kärlek, och var högt älskad av familjen, omistlig. Idag är det maskiner och automatiserad utfodring som tar hand om korna, i jättelika djurfabriker, industriell djurplågeri. Detta har jag sett med egna ögon på en bondgård i Norge mitt i skogen nära Fredrikstad. Jag blev så förtvivlad och uppretad över detta djurplågeri att jag i vansinnig protest söndrade alla mjölkmaskinerna i ladugården och släppte korna ut i det fria. Det var våren 2019, jag var i djup psykos. Det kostade mig förstås en lång tid som tvångsvårdad psykpatient i Sarpsborg, vilket var ett mycket tungt straff. Ty för Systemet, för Antikrist, är sådana handlingar sinnessjuka, så alienerade är de från naturen.  

 

Det var p.g.a. detta förfall, bl.a., som vi numera tycker oss vara för värdiga för att kallas för kreatur, kallas för det samma som våra boskapsdjur. Vi anser oss stå högre en dem, de är bara våra slavar och fångar, och det tycker vi att vi har rätt att behandla dem som. Detta speglas i vår språkhistoria. Och det är mycket kyrkans fel. Vår gamla folkliga svenska naturreligion, den som var full av älvor och troll, skogsrån, naturmedicin, heliga träd, heliga lundar och urfolksschamanism, var betydligt djurvänligare. Med katolska kyrkans ödesdigra intrång "civiliserades" vi, och började förakta naturen och de icke-mänskliga djuren, komma på kant med den/dem, anse oss stå över den/dem och ha rätt att exploatera den/dem. Den sekulära staten och ateismen är ingenting mer än en avförtrollad babylonkristendom, en sekulariserad version av babylonkristendomen, en av babylonkristendomens otaliga sekter som denne fött, bara att denna sekt lurar sig till att tro att den ingenting har att göra med kristendomen (min vän, den unge teologiprofessorn Joel Halldorf ska alltid påpeka hur religiös den sekulära kulturen egentligen är). Denna underliga sekt, ateismen, har kastat ut det bästa, tron på en högre värld, på paradiset, och behållit det värsta, som är den "civilisation", det "Babylon" (ungefär liktydigt med "den onda civilisationen", det "onda Systemet"), som katolska kyrkan tvingade på urfolken i Sverige på 800-talet efter Kristus. Och detta Babylonväsende är i själva verket det centrala i den katolska religionen, så till den milda grad har det dominerat denna religion, det är huvudsakligen vad den lämnar efter sig när den ruinerar ett samhälle. Det är därför jag säger att ateismen och vetenskapen är sekter på kristendomens träd, ty de har behållit det som varit mest utmärkande för den avfälliga kristna religionen, dvs. katolska kyrkan och hennes förgreningar, som lutheranismen kan sägas vara en av. 

 

Och det mest väsentliga i denna babyloniskhet är arrogansen, djurföraktet och naturföraktet, alienationen från det naturliga och djuriska, det som har skapat vår tids gigantiska miljökris. Det är det mest väsentliga, därför att det är det, av allt kyrkligt, som har haft störst handpåtagligt inflytande på vår värld. Det är de viktigaste och mest märkbara spår denna kyrklighet lämnar efter sig när den lyckats kolonisera ett samhälle. Och det är spår av ödeläggelse, av ohygglig Förintelse.

 

Det är djuren och naturen som är det som verkligen räknas i Guds ögon. Vi är djur, eller, den Nye Adam i oss är ett djur, ett himmelskt djur ("Animal Coeleste"), medan Gammeladam är en dödens köttrobot, ingen besjälad varelse, eller animale, utan en dödens stycke kött. Och detta vill ateisterna att ska vara allt vi är. 

 

Detta djurförakts sakta insmygande i samhället, mer och mer, kan illustreras med ett översättningsproblem: hur man ska översätta det grekiska ordet "zoon" (kan översättas med både "djur" och "livsväsen", "levande varelse") i Upp. 4:6. Ordet "zoon" betyder oftast "djur", och ordet "zoologi", läran om djurriket, har sitt upphov i det ordet. Ordet "livsväsen" är dess bokstavliga betydelse (ordet livsväsen används i praktiken aldrig i vårt språk), inte dess praktiska betydelse, lite som engelskans "animal" har som sin bokstavliga betydelse "en besjälad varelse" (från "animated"), men har som sin praktiska, egentliga betydelse ordet "djur". 

 

Ändå började svenska bibelöversättningar översätta Upp. 4:6 med "livsväsen" från och med 1917, vilket var en fruktansvärd och ödesdiger avvikelse från en nästan fyrahundra år lång översättningstradition där man översatte ordet med "djur", inte "livsväsen", ty man skämdes inte över att djur uppbar Guds tron, att det var icke-mänskliga djur som var keruberna på nådastolen (kanske du vet att Jahve tronade på dessa keruber, att de verkligen uppbar Guds tron, som tänktes sväva eller vila över nådastolen i Tabernaklets Allraheligaste). Se t.ex. Upp. 4:6 i 1526 års översättning av Nya Testamentet, och du ska se att denna tradition var med ända från början i svensk bibelhistoria. 

 

När i svenska historien började man skämmas över Guds och himlens djuriskhet? Kanske var det redan på 1800-talet, med industrialismens intåg, industrialismen med sitt förakt för icke-mänskliga djur och natur och sitt upphöjande av maskinen och den onaturliga Hygienen istället (det kom med Pasteur). Kanske började det med Peter Fjellstedts bibelkommentar (se också här, se vem prästen och missionären Peter Fjellstedt, 1802-1881, var, här), som bygger på bibelöversättningen "Normalupplagan" från 1883, en bibelkommentar som var oerhört inflytelserik i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och ännu är lätt att få tag i på antikvariat. Där smyger skammen över de icke-mänskliga djuren sig in i kommentarerna, Peter Fjellstedt menar nämligen att "zoon" egentligen inte betyder djur i grundtextens grekiska, utan "livsväsen", en uppfattning som inte stöds av modern bibelforskning, och som den kyrkliga traditionen före Fjellstedts bibelkommentar inte heller skulle ha backat upp. Något märkligt hände här. Är det inte underligt att Fjellstedt inte kunde erkänna att de fyra djuren var icke-mänskliga djur, då en av dem liknade ett lejon, en annan en oxe, en tredje en människa och en fjärde en örn? Är det inte underligt att han menade att dessa inte var icke-mänskliga djur? Det är ungefär den sortens förblindelse som kyrklig dogmatism kan åstadkomma i en människa, ibland nästan bottenlös förnekelse, ja svekfullhet och lögnaktighet, som ibland känns nästan som de älskar lögnen och mörkret, där man låter de heliga skrifterna tjäna sin egen ruttna agenda istället för Kristus och de icke-mänskliga djuren, där man läser in industrialismens evangelium i Bibeln istället för Guds rike, som uppbärs, inte av industricheferna, utan framför allt av de icke-mänskliga djuren. Ja, man kan gott säga att industrialismen föddes ur protestantismen (så enligt sociologen Max Weber), dess arbetsetik, helveteslära och djur- och naturförakt, och att den stora vändningen skedde någon gång i mitten av 1800-talet, då romantiken började ses som förlegad, och realismen ocn naturalismen gjorde sitt regelrätta kulturella fadersmord. 

 

Men tillbaka till Peter Fjellsteds bibelkommentar. Låt oss studera den närmare, hur den förklarar de fyra Djuren i Upp. 4:6, detta bibelställe som mycket långt kom att avgöra djurens öde i vår civilisation, så centralt är det för kyrkans uppfattning av de icke-mänskliga djuren:

"6 Och framför tronen war såsom ett glashaf, likt kristall, och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, fulla med ögon framtill och baktill. Upp. 15: 2. Hes. 1: 5 f.

D. ä.: Och framför tronen war såsom ett glashaf, likt kristall, således icke liksom de mörka, oroliga hafwen på jorden (t. ex:. Dan. 7: 2. Upp. 13: 1), utan klart, genomskinligt och lugnt såsom kristall; och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, ”lefwande wäsenden” eller ”lifswäsen” (ty så betyder här ordet i grt., och är ej samma ord, som t. ex. i kap. 13 betyder djur). De hafwa någon likhet med de keruber, hwilka Hesekiel sett och äfwen kallat lifswäsen, men äro dem i wissa stycken olika. De äro fulla med ögon framtill och baktill, och kunna skåda omkring åt alla sidor (åt de fyra werldens ändar).

7 Och det första djuret war likt ett lejon, och det andra djuret war likt en oxe, och det tredje djuret hade ansigte såsom en menniskas, och det fjerde djuret war likt en flygande örn.

Se Hes. 1: 5, 8, 10. Dessa lifswäsen äro urbilderna till de keruber, som woro på nådastolen i det allraheligaste, hwilken war en bild af Guds tron. Den lefwande Guden har en lefwande tron, och dessa lifswäsen wisas för Johannes icke blott omkring, utan äfwen midt för eller midt i (grt.) tronen. De kallas lifswäsen (icke djur) och äro fulla med ögon, och sålunda betecknas härmed de högsta skapelserna, som äro Gud närmast, och utgöra de redskap, de lifsbrunnar och ljuskällor, hwarigenom Gud låler lif, ljus och krafter genomströmma hela sin skapelse. I deras här bildlikt framstälda gestalter häntydes derpå, att de äro liksom de första och närmaste uttrycken af Guds skapelsetankar; och att de oupphörligt prisa Gud, wisar oss att Gud har skapat till sin ära både himmel och jord och allt hwad deri är."

Förstås kan inte Fjellstedt erkänna att dessa fyra djur är icke-mänskliga djur, då han tvingas säga att de är "de högsta skapelserna, som äro Gud närmast". Hur kan icke-mänskliga djur vara närmare Gud och hans tron än de 24 äldste i vers 4, för detta är ju vad Johannes ser i sin syn! Hur kan icke-mänskliga djur vara andligare än Jesu Kristi brud, församlingen av de utvalda? Löss och möss och hundar, maskar och kryp? Då skulle hela industrialismen och påvekyrkans dotter horekyrkan lutheranismen falla som ett korthus, dessa som bygger på andlig kolonialism och imperialism, och djurens systematiska exploatering och systematisk förtryck av det djuriska. 

Nej, uppe i hierarkierna stank det djurförakt redan hos Peter Fjellstedt i sin "upphöjelse" som en av de vikigaste kyrkliga auktoriteterna på sin tid. Går man till långt ringare kristna författare på den tiden, kan man ännu så sent som år 1900 finna en hög uppfattning av de icke-mänskliga djuren, p.g.a. en annan tolkning av Upp.4:6. Så t.ex. kan man läsa på s. 53-55 i den fullständigt okända kristne författaren A.Arlanders på eget förlag utgivna vackra stora och omfattande bok (på 518 sidor) "Uppenbarelsebokens utläggning" från år 1900, följande, som en kommentar till Upp. 4:6-8:

"Äfven dessa fyra djur eller lefvande varelser äro en del af den symbolik, som tillhör denna inledningssyn. Synen av dem hänvisar oss till Hesek. 1:sta och 10:de kap. Likheterna och olikheterna af dem uti Johannes och Hesekiels syner gör det så mycket mera klart för oss, att de icke äro bokstafligt verkliga väsen, såsom t.ex. ett slags änglar, hvilket många hafva trott, ej heller bokstafliga djur i enlighet med beskrivningen, uppfattad i bokstaflig mening. 

Guds Ande säger mig däremot, att de äro sinnebilder af den lefvande djurskapelsen på jorden. 

Hesekiel såg öfver djurens hufvud "likasom ett hvalf (likasom himmelen) med utseende af den underbaraste kristall, utspänt ofvanom deras hufvud. Kap. 1:22, 10:1. "Och öfver himmelen, som öfver dem var", eller ofvanpå hvalfvet var: Guds tron. Kap. 1:26-28.

Framställningen är fullkomligt passande, emedan Skaparen härskar öfver den lefvande skapelsen och alla de lefvande varelserna äro beroende af honom. Det hela är således en passande bild af Guds härskare-majestät och i öfverensstämmelse med människans vanligaste uppfattning, då hon tänker sig Guds tron ofvanom det hvalf, hvilket vi se utspändt öfver våra hufvud. Att Gud i Hesekiels syn framställes såsom världsregent framgår vidare af de symboliska hjulen, som syntes utmed djuren. (Kap. 1:15-21) Och vi lära af denna syn, att alla Guds skapade verk få tjäna vid utförandet af Guds visa och heliga beslut. 

Såsom redan blifvit sagt, de fyra djuren i vår text äro en bild af djurvärlden, de representera hela den lefvande djurskapelsen på jorden. 

Människan har mycket att lära af djuren. "Skaparen har gjort oss kloka genom markens djur och visa genom himmelens fåglar". Job 35:11. 

Gud har omsorg äfven om dem, äfven de få godt af återlösningen och återställelsen (Apg. 3:21), ty "själfva skapelsen (eller kreaturen) skall befrias från förgängelsens träldom till Guds barns härliga frihet". Rom. 8:21."

Och vidare skriver Arlander: 

"Då Johannes såg de fyra lefvande varelserna midt i tronen och rundt omkring tronen kan detta äfven innebära att de voro under tronen i likhet med djuren i Hesekiels syn. 

De voro fulla med ögon både fram och bak, äfven på vingarne, rundt omkring och invändigt. 

Dessa många ögon är en bild af den oräkneliga mängd af djur och lefvande varelser, som vimlar på jorden; här sammanfattade eller sammanslagna uti dessa fyra varelser, blicka de fram öfverallt, hvart efter sin art, en underbar syn, som påminner oss om det myckna underbara, som finnes uti Guds skapelse, hvilket allt bär vittnesbörd om Guds stora vishet och makt. "Huru stora är dina verk, O Herre! Med vishet har du gjort dem alla; jorden är full af dina skapade varelser". Ps. 104:24. "

Citat slut. 

Här hos Arlander finner jag precis detsamma som jag såg i en uppenbarelse om Uppenbarelsbokens fjärde kapitel, förmedlad av ett antal stora insekter som kröp omkring på väggarna i en liten fängelsecell i Serbien i januari-februari 2010. Jag har beskrivit uppenbarelsen i en dikt, här. Dessa insekter började tala telepatiskt med mig, och de kändes som himmelska änglar, ja keruber, ja som varelser som de fyra Djuren som uppbar Guds tron i Upp. 4:6, symboliserade. Genom dem fick jag se in i himlen, och det var något av det ljuvligaste jag sett, jag blev full av bönens ande (detta händer ofta när jag slutar med mina psykmediciner, vilket jag hade gjort då för ett tag sedan) och satt bara och bad i sängen hela dagarna, hög på Den Helige Ande, förutom när jag satt i cellens toaletthall och översatte Uppenbarelseboken till en djurisk engelsk översättning, en av mina s.k. "skogsöversättningar", som insekterna lärde mig, i ett stilla rus. Den fick jag aldrig offentliggöra, ty jag gav bort den till en av mina medfångar när jag skulle lämna fängelset.

Det är underligt att Arlander också erkänner att de fyra Djuren uppbar Guds tron, en tolkning jag också kom fram till i fängelset i Serbien. Jag kom till denna slutsats genom att koppla ihop Johannes djursyn med keruberna som stod på "Nådastolen" i det Allraheligaste i judarnas Tabernakel/Tempel. Detta bekräftas av Psaltaren 99:1: "HERREN är nu konung! Därför darra folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden."

Men det var inte helt tydligt i Gamla Testamentet, denna skugga av det himmelska, att keruberna var djur. Det sades aldrig uttryckligen. Det skulle först uppenbaras för aposteln Johannes, "Uppenbararen". Och det i Bibelns verkliga centrum, Uppenbarelsebokens fjärde kapitel. Ja, detta kapitel blev Bibelns centrum för mig i Serbiska fängelset, och detta faktum, att här hade vi centrum, ingen annanstans, gjorde mig oerhört lycklig, skapade fundamentet för hela min teologi därefter. Att de icke-mänskliga djuren och insekterna, som jag älskade så högt, hade en så hög ställning i Guds värld. Att de icke-mänskliga djuren och insekterna var högre andliga varelser än t.o.m. de 24 äldsta, symboler för Jesu Kristi brud, församlingen av Guds trogna och utvalda (så enligt Arlander), något jag tolkar som martyrernas skara. Tänk på detta. Ja, det är lätt att förstå om man tror att djuren är syndfria och lever i den stora Oskulden, såsom Dostojevski trodde. Det ser man lätt. Men det kan man inte erkänna om man lever som prästerna i kyrkorna, som måste försvara sin babyloniska livsstil. 

Även den lutherske mystikern N.P.Wetterlund (1852-1928) tolkade de fyra Djuren som representanter för "skapelsen", dvs. för Naturen, i början av sitt jätteverk Andens lag från 1910-1912, i första kapitlet, första delen (kan läsas fritt på nätet). 

Om evangeliet handlar om att vi ska återfå de icke-mänskliga djurens helighet och oskuld, det som är gudomligt i de icke-mänskliga djuren, då är det något helt annat än vad den postmoderna kyrkan håller på med, och då lever den kristna kyrkan i yttersta förfall och världslighet.

Då ligger frälsningen i yttersta förnedring och kenosis (utblottelse). Såsom mystiker genom historien alltid har lärt, faktiskt. Detta är underligt. 

Det var detta jag såg den där gången i fängelset i Serbien, dit jag hade kastats för att jag inte hade pass och för att jag talade i tungor på en bar, full av Helig Ande och vild djuriskhet. Det var nästan självklart att jag då skulle få en sådan där uppenbarelse i min cell.