En zen-historia om en spindel
Aapo Lumpsamlaren berättade också för mig att han läst i spindlarnas bibel, "Spibeln", om en mycket märklig händelse som hände på sjuttonhundratalet i Sverige, när en av radikalpietisterna (låt oss kalla honom Gusten) i Stockholm satt fängslad i en cell i källaren på en borg, i isolering, i åtta långa år. Det fanns en liten glugg uppe på väggen i källarcellen, genom vilket det kom lite ljus och lite frisk luft. Det var fångens enda kontakt med omvärlden.
Ja, vet du vad som hände? Det fanns en liten trädgård bredvid borgen, och där fanns en ljuvlig spindel som Gud kallade Eijus. Gud sade till Eijus att lämna sitt hem i trädgården, precis som patriarken Abraham en gång på Guds befallning lämnade Mesopotamien för att bosätta sig i Kanaan, Israel. Eijus skulle bosätta sig i källarcellen med den där radikalpietisten Gusten, som innerligen behövde sällskap. Eijus lydde, och vandrade den långa vandringen till gluggen, guidad av Gud. Han smet in, och bosatte sig i en vrå i cellen, till Gustens stora glädje, och där spann Eijus många nät för att få mat. Eijus och Gusten samtalade och lekte sedan varje dag i åtta år, ordlöst, och Eijus fick inviga honom i djurrikets och naturens hemligheter, av vilka den ljuvligaste var att allting skall återupprättas till Edenisk härlighet igen, allt skall återvända tillbaka till Naturen. Och Gusten förvandlades sakta till likhet med Eijus, förvandlades till en djurisk, naturlig varelse, ett med Naturen, under dessa åtta åren, men det uppmärksammades inte av den jordiska kyrkohistorien, den hade inte sinne för sådant, babelsk och satanisk som den var, för denna historieskrivning var Gusten bara en betydelselös galning som glömdes bort. För Gusten kunde inte det där med att göra kyrklig karriär, göra sig ett namn, det hade Eijus lärt honom att var den sanna galenskapen, ja något ohyggligt vidrigt. När Gusten blev fri, levde han resten av sitt liv på ett fattighus, ringaktad av alla, som tyckte han hade mist förståndet, så konstig var han.
