Ja, ni kan ju lyssna på
Einar Ekberg (1905
-1961), vars sång var före "det stora avfallet", men om jag ska nämna några sånger jag tycker ännu mer om än hans, så är det följande två sånger från 50-talet (som var sista decenniet innan avfallet satte in för fullt), de finns på Spotify:
Dessa sånger är typiska för den tidiga pingströrelsen, i all sin kristocentricitet.
Nu ska jag berätta för er något märkligt. Dessa två sånger ovan är för mig så himmelska, att jag en gång, för ett och ett halvt år sedan i en "psykotisk" period,
sjöng länge i tungor på kinesiska (se
denna Wikipedia-artikel som förklarar fenomenet) när jag lyssnade på dessa sånger på mitt rum på boendet i Danderyd, medan jag trampade på min motionscykel. Det skulle jag aldrig klara med några sånger som gjorts efter "avfallet". De känns orena, oförenliga med sång i tungor.
Jag kan inte föreställa mig äkta sång i tungor i t.ex.
St. Clara kyrka i Stockholm. Så mycket orent är där, så många orena religiösa andar. Inte i någon nutida pingstkyrka heller. Kanske, kanske i min moderförsamling
Smiths vänners utbrytargrupp, men det var för många år sedan sånt ännu skulle ha kunnat ske, på de mest levande mötena. Äkta tungotal förekom där då, i min tidiga ungdom, innan rörelsen splittrades. Nu har orenheten sipprat in även där.
Ja, sång i tungor existerar, det är en av Den Helige Andes gåvor (något paranormalt i stil med helande och profetia), det är jag ett vittne om, och jag upplever det som obeskrivligt vackert och himmelskt, men jag skulle inte våga göra det när andra hör. Det är för personligt för mig. En gång tidigare har jag upplevt sång i tungor, och det var i Spanien 2011, då jag gick på gatan mitt i staden Granada i södra Spanien (Andalusien) och Anden kom över mig och jag sjöng i tungor som fåglarna kvittrar, min sång liknade kvitter, tro't eller ej (också det var under en "psykotisk" period). Jag minns också en tredje gång, och det var våren 2020, också det under en "psykotisk" period, då jag sjöng i tungor hela vägen från mitt läger i skogen vid Skarpnäcksgården, genom skogen till Bagarmossens (en förort till Stockholm) centrum, otroligt lycklig och fri. Jag har bara sjungit i tungor i "psykos", vilket säger något om vad "psykos" kan vara för något, att det kan vara något av det heligaste människan upplever. Jag har, p.g.a. sådana upplevelser, svårt att demonisera mina psykoser såsom psykiatrin gör systematiskt, jag har upplevt allt för mycket ljuvligt och sant i dem, sådant som jag bygger hela mitt liv och hela mitt tänkande på, än den dag idag. Visst tappade jag ofta kontrollen och gjorde dumma ting, men vem gör inte det, särskilt i fyllan. Ingen psykiatriker kan få mig att förneka och sjukförklara mina visioner av paradiset i "psykos", ingen psykiatriker kan ta ifrån mig paradiset, som jag sett klarast i "psykos".