I väntan på Jesus

 

Jag inleder med ett viktigt citat från det tidigare blogginlägget ovan, för att ange frågeställningen:

 

 

 

Jakob Böhme (1575-1624) är mycket viktig för mig (jag har formligen älskat honom sedan jag med förtjusning upptäckte honom ca. 16-17 år gammal, han är en av huvudpersonerna i en tidig roman av mig som jag skrev 2003), och mycket viktig för mina andliga rötter och de andliga sammanhang, radikalpietismen, som jag kommer från (min moderförsamling "Smiths vänner"  tillhör radikalpietismen) och som jag har ytterligare utbildat, mycket i de gammalkristet teosofiska ("den äldre teosofin") radikalpietisternas anda. Han är väl också den jämte Emanuel Swedenborg (1688-1772) (som är lika knepig som Böhme när det gäller hans universalism) mest kände andeskådar-teosofen-mystikern i västerlandets kristna historia, och var troligen en av Swedenborgs inspirationskällor, om än dunkelt. 

 

Jag håller nu på med Böhmes bok "Om människans trefaldiga lif" (ursprungligen skriven 1620), översatt till svenska av Eric Hermelin och utgiven 1920, i en mycket originell översättning, som det rinner livssaft av.

 

Jag frapperas över hur ortodox, dvs renlärig, Jakob Böhme trots allt är, hur lite han har som man inte finner i andra mer eller mindre renläriga kristna mystiker på den tiden, såsom hos Johann Arndt. Jag frapperas också av det alkemiskt-hermetiska språket, som är mig helt främmande. Böhme är bl.a. alkemisten och naturfilosofen Paracelsus' (1493 -1541) lärjunge, och är själv naturfilosof och naturmystiker* (såsom sådan ett av de stora undantag i kyrkohistorien, vi har knappt några sådana att diskutera, så har vi försmått Guds skapelse). 

 

I min läsning (som går mycket, mycket långsamt, som all min läsning gör, jag har hjärnskador av mina mediciner) har jag nu kommit till sidan 58-59, och där finner jag stöd för tesen att Böhme verkligen var universalist, så att de fyra vittnesmålen ovan är i stort sett korrekta (kanske, och detta är bara en hemmasnickrad gissning, trodde han på alla människors slutliga frälsning, men var oviss om demonernas slutliga frälsning. Om detta tycker jag mig ha påträffat små hintar i Böhmeforskningen. Detta kan vara upphovet till de olika meningarna om Böhmes universalism. Se (1) nedan för mer om detta). 

 

Men hör hur universalistisk Böhme låter redan på sidan 58 i boken ovan, som t.o.m. skulle kunna ge hopp om demonernas frälsning. Märk hur han ser på den "eviga elden":

 

"52. Men helt dödad kan den yttre icke blifva, förrän vid sin upplösning; ty om den yttre människan skulle helt dödas, så måste denna verldens rike bryta sig löst från henne; sålunda måste den yttre äfven icke helt sättas in i Renovationen, ty djefvulens lystnad finnes ännu i henne; utan den yttre måste åter sättas in i Mysterium och på den sista dagen (am jüngsten Tage) föras genom den eviga elden, hvarvid då den onda lystnaden, Turba, i elden uppslukas, och Mysterium, med dess under, åter visa sig i den ädla Bilden." (fetstil tillagd av mig, min anm.)

 

Såhär låter Böhme på nästa sida 59, som bestyrker min tolkning av det just citerade:

 

"Ty det yttre mysterium i menniskan skall först på den sista dagen påkläda sig Jesus Christus, när Turba förut skall från Mysterium hafva tagits, i hvilken Turba Synda-spegeln står, hvilken hörer Guds vrede till; och fördenskull är en domedag bestämd, då allting skall återbragt varda, det vi i Adam förlorat hafva." (fetstil tillagd av mig, min anm. Allting är allting här, och tål inga bortförklaringar)

 

Även teologiprofessorn Michael J. McClymonds bok "The Devil's Redemption. A new history and interpretation of Christian universalism" (2 vol. 1376 sidor, 2018) bekräftar att Böhme var universalist, åtminstone delvis. Jag citerar en utsaga om boken i denna text av Jason Barefoot:

 

"McClymond also portrays Böhme as teaching that “the last state will…be like the first state." "

 

Jag måste också säga att det verkar som om professor McClymond inte har läst de två citaten från "Om människans trefaldiga lif", för han menar att Böhme inte var universalist. Mer om saken längre fram. 

 

 

Ett intressant kapitel om "Böhmist universalism" finns i boken "The Devil's Redemption. A new history and interpretation of Christian universalism" (2 vol. 1376 sidor, 2018), författad av Michael J. McClymond, (PhD, University of Chicago), som är "professor of modern Christianity at Saint Louis University in St. Louis, Missouri". Detta kapitel av McClymond bekräftar min tes i detta blogginlägg. 

 

 

 

 

Det är intressant att notera att enligt McClymond var Böhme även modalist eller unitarian (se samma sida som ovan), precis som Swedenborg också var. Detta är mycket vanligt bland universalister, och bekräftar ytterligare att Böhme kan ha trott på universalismen, i alla fall för människorna, och inte var någon renlärighetsivrare. 

 

 

 

* Böhmes första vision, i all dess ljuva naturmystiskhet, beskrivs i denna "Theosophy Wiki"-artikel således:

"In the year 1600 he had begun to prosper being a careful and serious workman. ^[23]That year, about five years after his first vision, he had another spiritual experience, which one of his biographers described as follows:

Sitting one day in his room his eye fell upon a burnished pewter dish which reflected the sunshine with such marvelous splendor that he fell into an inward ecstasy, and it seemed to him as if he could now look into the principles and deepest foundations of things. He believed it was only a fancy, and in order to banish it from his mind he went out upon the green. But here he remarked that he gazed into the very heart of things, the very herbs and grass, and that actual nature harmonized with what he had inwardly seen. He said nothing about this to anyone, but praised and thanked God in silence. He continued in the honest practice of his craft, was attentive to his domestic affairs, and was on terms of good will with all men."

 

(1) Se följande utdrag från denna text av Jason Barefoot: 

 

"But beyond merely the fallaciousness of McClymond’s ‘poisoned-well’/‘guilt-by-association’ argumentation, there is an obvious problem with McClymond’s thesis. Namely: Böhme was not himself a universalist; in fact, his theology was decidedly anti-universalistic in multiple ways. McClymond even admits some of this (while failing to fully appreciate the relevant implications of this for his thesis):

Böhme himself was not a universalist […] Perhaps surprisingly, Böhme did not believe that hell would ever end. Light shone but shone always out of darkness. As early as Aurora, Böhme writes that “here thou seest once more how the kingdom of God and the kingdom of hell hang one to another, as one body, yet the one cannot comprehend the other.” […] [Böhme’s] seemingly harsh doctrine of an unending or eternal hell […] According to the letter of Böhme’s teaching, hell remains forever just as heaven does. There is a continuous dynamic tension between good and evil, light and darkness, heaven and hell. […] [Jane Lead] was aware of departing from Böhme, who had written that “in eternity man must remain in that state of consciousness which he has acquired here.” Böhme stressed that fallen angels could never be reconciled to God. […] the tension-filled eschatological doctrine of Jakob Böhme [in which] intelligent creatures remain permanently and irrevocably unreconciled to God […] Böhme himself was not a universalist."