I väntan på Jesus

 

 

Jesus kallade dem som sålde offerdjur och offerduvor på templets förgård för "rövare", när han rensade templet (Mark. 11:17). 

 

Tänk över detta lite. Rövare. Det sägs mycket lite om det i kristen teologi. Man drar inte konsekvenserna av det, utan behandlar det ytligt, annars skulle det omkullkasta hela ens livsstil. 

 

Men vad betyder det? Ja, Jesus gjorde sitt slutliga uppror mot hela den officiella judiska religionen med dess blodtörstige gud och offersystem och ritualer och ceremonier. Han drog således den yttersta konsekvensen av esséernas tempelkultkritik. Se (1) och (2). Jesus utgick själv från denna underliga sekt. Detta är omstritt, men man var inte medlem i något medlemsregister på den tiden, utan man tillhörde olika religiösa sfärer, och Jesus har mycket gemensamt med essésekten. 

 

Och vad ville Jesus ha istället för tempelkulten? Jo, "Guds rike", "Himlarnas rike", som var en religion bortom all religion, livets egen andlighet, som han fann bäst om natten i vildmarken (det utgjorde hans böneliv, såvitt vi vet, se t.ex. Matt. 14: 22-24. Han bad aldrig i offentligheten, på gudstjänster o.d.), och på luffen genom Israel, hemlös, smutsig, barfota, penninglös och ständigt förföljd (se t.ex. Luk. 4:28-30, vad jag älskar dig för detta, Ljusus!), helandes och botandes sjuka, drivandes ut demoner, var han än kom fram. Detta var hans enda religion, den saknade ritualer, och den utövades inte i synagogor (där han ofta var hatad), utan ute i det fria. Hans religion var friluftslivets naturliga religion, hans kyrka gatan, betesmarken och vildmarken. Inga kyrkor eller synagogor skapade han, trots att han var så känd i Israel och Jerusalem, trots att han var timmerman/murare och visste hur man byggde hus/synagogor. Ingen församling skapade han, fast judarna gjorde sånt på den tiden, och han lätt kunde ha tagit efter dem. Han höll inga traditionella predikningar eller böner, hade inga egna gudstjänster utanför de som synagogorna redan hade, skapade ingen egen sekt. 

 

Och sedan? Var tempelreningen bara ett uppror mot konsumism och köpenskap i Guds hus, mot andlig mammonism? Nej, det var så mycket mer än så. Det var ett uppror mot hela "civilisationen"/"Babylon" med hela dess förtryck av människor och icke-mänskliga djur. Djurrättsrörelsen och primitivismen har mycket att hämta här. En outsinlig källa till LIV!!! Jesu hjärteblod strömmar här!!

 

(Nu kommer jag till själva kärnan i min religion, mitt hjärta bankar när jag rör vid dessa ting)

 

Och, ytterst sett, om vi ska se på det i hela dess massiva tyngd, i hela dess judiska kontext, trogna endast mot vad källorna berättar, var det för detta upprors skull (som var "fruktansvärt" i sin vidd och sina följdverkningar) Jesus blev korsfäst (3), som ledaren för detta uppror mot tempelkulten (vi har svårt att föreställa oss hur ofattbart kätterskt och sataniskt upproriskt detta uppror ansågs av judarna på Jesu tid). Däri bestod hans messiasskap. Jesus korsfästes nämligen alldeles kort tid efter tempelreningen (bara några få dagar), enligt de synoptiska evangelierna, som är de mest tillförlitliga här. Dessa fakta förtigs systematiskt av kyrkan (jag hittar nästan ingenting om det på nätet när jag googlar. Det är mycket talande), som vill profitera på Jesus och använda honom för sina egna "civiliserade" och osmakliga syften. Deras Jesus är en mycket "civiliserad" och "babylonisk" Jesus, som ska bygga en evig civilisation, ett evigt och oändligt Imperium, mycket likt det amerikanska, tyvärr. Så lever man i kyrkan, och man predikar som man lever. Ohyggligt. Må vi gå och rena oss från sådant förfall i Jesu blod, i martyrernas dyrbara blod!!

 

Det var så Jesus dog, alltså. Jesu lärjungar och aposteln Paulus kom sedan och stiftade sin religion, den kristna religionen, men denna var något annat, det var inte Jesu egen religion (4), lärjungarnas och Paulus' religion var ett återfall till människodyrkan (de dyrkade Jesus, helt emot mästarens vilja, de gjorde som judarna, som i sin tur dyrkade Mose), hierarkier, ceremonier och ritualer (jag är påverkad av den spränglärde teologen Adolf von Harnack [1851-1930] i min förståelse av urkyrkan, han som också påverkade "vandrarprästen" David Petander [1875-1914], ett av mina favorithelgon). Så "köttsliga" och fallna som Jesu lärjungar visade sig vara under deras tid med Jesus  (de stred om vem som skulle få högst ställning i Tusenårsriket!), kunde man inte vänta sig något annat (man blir inte ett helgon på en dag). Och Paulus, den forna storbrottslingen, kunde inte heller bli ett helgon på en dag. Det var särskilt med honom som den kristna religionen kom att mer handla om att upphöja Jesus på piedestal än att följa honom på förnedringens och martyrernas väg, dvs. religionen blev salvationistisk (3). Hade inte Jesu lärjungar och Paulus förvrängt Jesu lära och korrumperat efterföljelsen av honom, eller det som skulle gälla som sann Kristi efterföljelse, hade vi i den kristna kyrkan fortfarande varit en rörelse inom judendomen, med en "lärlingsreligion", där underliga, karismatiska luffare, barfota, hemlösa healers och messiaskandidater i judendomens utkant valde sig en skara lärjungar som började leva som dem, utan att skapa egna kyrkor, utan att predika rituellt, be rituellt, lovsjunga rituellt eller sjunga ur psalmböcker, skriva heliga skrifter, samla kollekt, utan hela den religiösa apparaturen i all sin onaturlighet och livsfientlighet. Nej, de hade inte skapat något eget, utan hade valt att stanna innanför judendomen, lite som Simon Bar Kochba gjorde, en av judendomens många messiaskandidater (det är inte ovanligt i judendomen med messiaskandidater, de tas alltid på allvar, såsom nyligen Rabbi Schneerson. I kristendomens historia har de oftast stängts in på dårhus, vilket säger väldigt mycket om "det stora avfallet", vars frö låg i Jesu lärjungars och Paulus' kyrkobildningar). Och deras religion hade inte handlat om att komma till himlen och bli frälst från "evigt helvete", utan om att praktisera sin mästares lära, och lära sig hans lära, helst utantill (vilken ljuvlig vana, denna, som de hade i antiken!), låta den gå i blodet, och sakta, förhoppningsvis, bli ännu bättre än sin mästare, i stånd att få egna lärjungar, såsom Jesus lovade sina lärjungar, att de skulle göra större ting än han (Joh. 14:12), vilket säger något om hur aposteln Johannes, som skrev detta, såg på Jesus (så milslångt från den antikristliga "treenighetsläran" och förgudningen av Jesus!!). 

 

Men en enda stor ruinhög är den kristna kyrkan, där det inte ens går att finna sig någon "mästare" att tränas av. Så långt har vi kommit från "lärlingsreligionen". Ingen har tid för sånt, vi har bara stressade präster och diakoner som irrar omkring, besatta av om du har "status" eller ej, de har sällan tid för dig om du inte har "status", och de övriga människorna går på jobb och kommer trötta hem om kvällen, till TV:apparaten och datorn/smartphonen. De messiaskandidater som finns är nerdrogade av neurotoxiner och "oskadliggjorda" på det sättet. Nåde dig om du är hemlös som Jesus och får en messiansk kallelse från himlen (som man oftast får i yttersta utblottelse, vilket för mig avslöjar paradisets ljuva väsen). Därför ser du knappt några messiaskandidater bland de hemlösa som går fria, en i sanning genomförtryckt skara, det känns som om de bär på tunga bördor och går och släpar på tjocka andliga kedjor och är ofta s.k. "psykfall" och knarkare/alkoholister och härdade uteliggare, ibland med loppor.

 

Men i kyrkan har man tagit nästan helt avstånd från sina rötter i antiken, genom "fadermordskulturen", den andliga kommunismens kulturrevolutionsandlighet där allt gammalt ska sopas bort, "det stora avfallet", "laglöshetens hemlighet i kristen förklädnad", där man inte alls bryr sig om att leva som i antiken (är man ens intresserad av sådan primitivism i kyrkan?, kan man fråga sig. Får man ens detta av de överordnade?), som Jesus och hans lärjungar levde, utan man är nästan som besatta av det moderna och modernistisk religion och av det NYA. Allt ska vara NYTT, NYTT, NYTT. Det hjälps inte att det mesta av det som Jesus och apostlarna stod för slängs ombord. Så modestyrd är den kristna kyrkan, så förtappat modestyrd. Inte bara den amerikanska kristna högerns förtryckande andliga "paris-moden" ska den följa, utan även den sekulära kulturens förtryckande moden. Jag skulle kunna gråta blod!!

 

Jag har klagat mer än nog över kyrkan på denna blogg. Jag får försöka bidra med något jag också. 

 

 

[1] "Joseph suspects that Jesus would have agreed with the Essenes about the temple being corrupt and likely joined them in repudiating temple worship. He notes that Jesus is never portrayed as offering sacrifice, that he often denounces the temple leadership..." (från denna recension)

 

 

[2] "One possible explanation of why the Essenes are not mentioned in Rabbinic or Jewish literature is that the Essenes were the “separatists” of their day and did not participate in the politics of the Temple. (This also means that they would not have had as many dealings with the Romans, unlike the Pharisees and Sadducees.) This was due in part because during the Maccabean revolt, the Maccabees placed one of their relatives in the High Priest’s office, in violation of Levitical law, which specifically states that High Priests were to be taken from the line of Aaron only. Also, at one point, these usurper High Priests held the office of the ruler of Judah and the High Priesthood simultaneously, which also was forbidden in Levitical law.  Because of these violations, the Essenes refused to participate in the Temple rituals or sacrifices. It is clear that they rejected the Jerusalem Temple or at least its priesthood." (från denna artikel)

 

(3) "JOSEPH argues an intriguing and innovative thesis concerning the Jewish rationale behind Jesus’ execution, simultaneously critiquing ancient (and modern) atonement theory. In short, the historical Jesus, seeking to reinstitute the non-violent Edenic kingdom of creation, opposed blood sacrifice in the Temple, resulting in priestly calls for his execution. Ironically, many Christians (esp. Paul) later applied sacrificial language to Jesus’ death, thus reconstructing Jesus’ crucifixion into the culmination of those bloody sacrifices that Jesus opposed.

Aware of the novelty of his thesis (p. 2), Joseph engages in a wide-ranging argument (only portions can be surveyed below). Following E. P. Sanders, Joseph envisages Jesus’ Temple cleansing as the central incident leading to his death." (från denna tidskriftsartikel)

 

(4) Huvudskillnaden är att den kristna religionen som lärjungarna skapade var salvationistisk*, men det var inte Jesu religion, inte alls, denna senare var helt "lärjungaskapsbaserad" eller kort och gott en "lärlingsreligion" (ett mycket viktigt begrepp, hoppas det tas upp någon gång i forskningen). Detta är mitt eget begrepp, finns inte i religionsvetenskapen. I "lärlingsreligionen" blev man inte "frälst" (i en sån där typisk frälsningsupplevelse där det på metodistiskt vis gick att datera ens frälsning. Inte ens Jesu första lärjungar hade någon sådan upplevelse, de växte in i tron, och Jesus krävde aldrig någon sådan stark upplevelse av någon, inte av någon enda syndare, finns inte ett ord om det i evangelierna) och gick sedan med i en kyrka, utan man valdes ut av eller valde själv en enda "mästare" som tränade en i sin religion, utan behov av någon frälsningsupplevelse, utan man vandrade omkring med sin mästare, lite såsom många traditionella hantverksyrken lärdes ut i antiken, och som också var det vanligaste sättet att vinna proselyter på i antikens religiösa liv, att en andlig eller filosofisk lärare hade en skara lärjungar omkring sig, på plats och ställe (universitetslivets lärjungaskap fanns inte på den tiden), på ett mycket ringa och ödmjukt sätt. Huvudfokuset var här inte "själens frälsning" från det "eviga helvetet", utan att man började leva som sin mästare, huvudfokuset var på visdom, efterföljelse och helgelse, inte såsom det blev t.ex. i pingströrelsen och den karismatiska rörelsen, där man ständigt, på ett nästan infantilt sätt, uppehöll sig vid "begynnelsesgrunderna", salvationistiska föreställningar om Jesu blod och försoningen och "himmel och helvete", med därpå följande evangelisationsiver, där man återigen uppehöll sig vid grunderna. Nej, man gick här på djupet istället. Jesu religion hade inget himmel och helvete, dessa var främmande begrepp för honom, såsom vi förstår dem idag, vilket var fallet också med judendomen i Gamla Testamentet och på Jesu tid. Även vår tids judar och judendom (då menar jag inte de messianska judarna, som ofta är som kristna överlag på detta område) kan stå frågande inför begreppen "himmel" och "helvete" (se denna YouTube video). Jag minns en YouTube video för länge sedan där en kristen universalist avslöjade att det inte finns något helvete i judendomen, vilket kom nästan som en chock för honom. Han hade nog rätt, allt. Man söker förgäves i Gamla Testamentet efter något sådant (om man går till grundtexten), och Jesu bibel och enda bok var Gamla Testamentet, så ock hans lärjungars bibel och enda bok, fast vissa av dem måste bestämt ha läst i Henoks bok, en av de judiska pseudepigraferna från mellantiden mellan Nya och Gamla Testamentet.  

 

Var Jesus jude? Kanske, på ett mystiskt sätt. Hans "lärlingsreligion" var definitivt judisk till sin karaktär**. Till skillnad från grekerna och romarna, spekulerade och filosoferade han inte. Han var fokuserad på levnadsvishet, aforismer, liknelser och praktisk helighet, särskilt på uppfyllelsen av kärleksbudet, lagens summa. Också det var typiskt judiskt, särskilt i profettraditionen, den judiska "profetismen". Men Jesu judendom var något mycket, mycket märkligt och eget, på denna religions absoluta ytterkant, där esséerna levde, och Jesus själv stod i sin tur på esséernas ytterkant (där esséern Johannes Döparen, Jesu egen mästare, också faktiskt stod, tillhörande Qumranförsamlingen, eller i alla fall med lösa band till den). Man kan gott säga att Jesus och hans religion var mer judisk än hans apostlars och Paulus' religion, och som sådan mer jordnära och ödmjuk, född i damm och smuts och lägereldar, ja bland får och fåraherdar på Israels berg och kullar, på stigar och sand- och jordvägar. Jesus hade troligen smutsiga och svettluktande kläder (kanske ibland även illaluktande? Om detta vet himlens historiker), om än vita från början, dock alltmer gråa med tiden, av smuts, gammalt svett, kanske apelsinsaft och druvsaft och diverse gamla matrester och damm, han tvättade sig och sina kläder troligen sällan och om han gjorde det, enbart med ljummet vatten från sjöar och vattendrag (utan tvål! Kläderna blev aldrig rena! Jag vet, för jag har själv provat!), medan Paulus och Petrus antagligen hade en aning renare och mera välluktande kläder, också de troligen vita eller vitgrå, det var esséernas klädsel. Jesus och hans lärjungar gick barfota, deras fötter var ofta smutsiga av skit och jord och damm, nästan gråsvarta ibland, troligen med sår på´sig ibland, Paulus hade troligen sandaler, vilket också det var ett avsteg från Jesu tydliga lära i Matt. 10:10. 

 

Jesus hade troligen långt hår, ty han var troligen emellanåt nasir (om än med sin helt egen version av nasirlöftena, dessa som var en form av judisk-profetisk asketisk helighetspraktik, eller som ett tecken på att man utvalts av Herren till något helt speciellt), som sin mästare Johannes Döparen. Kanske inte hela livet, ty det finns tecken på att Jesus druckit vin, vilket inte en nasir brukade göra under den tid hans löften gällde (man var periodare, hade begränsade tider som nasir, med något nasirlöfte på sig. Så gjorde t.ex. Paulus, även han nasir ibland). 

 

Jesus och hans lärjungar gick barfota och otvättade och orakade (troligen också med lappar på kläderna, de lappade sina kläder) för att ödmjuka sig och jorda sig, och för att följa ett vanligt bruk bland gammaltestamentliga profeter och även hos grekiska vishetslärare och kyniker, ett tecken på ens gudomliga smörjelse och utvaldhet, ja på ens "kenosis", dvs. "självutblottelse", att man stod nära Ursprunget, naturen i dess paradisiska Ursprung. 

 

Jesus från Frälsaret,

du går här fram

än som i gången tid.

Jag undrar om du är barfota än,

och om glansen i dina ögon

är lika sparvlik och ljus som 

en gång

där på Galiléens berg,

där du tassade omkring barfota

om natten,

"hög" av sömnlöshet,

gick fram och tillbaka

och pratade för dig själv,

lite som jag gör när jag är i 

s.k. "psykos" (detta hatade tillstånd!***),

hög av sömnlöshet,

upptagen i gudomens hemliga, fördolda liv,

även ibland t.o.m. "sjungandes i tungor" (ja, det har hänt mig! Och bara i "psykos"!). 

Ditt böneliv, min Kära,

fick nog bara

sparvarna och maskarna i Galiléen bevittna,

det var för heligt och personligt för fotografier och filmkameror,

för synagogornas ritualer,

för massornas öron som följde dig ibland,

ja även för de allra närmaste lärjungarnas blickar och öron. 

 

Men jag tror jag vet lite om det, om än aldrig så lite,

genom egna "psykoser",

och jag vet att det är för heligt och personligt,

för vanliga, "normala" människor

att höra på och se på. 

 

Varmt tack för din ljuva insats i bönens värld,

 

din, Lusen. 

 

 

* Man brukar i religionsvetenskapen säga att den kristna religionen, särskilt i dess katolska och protestantiska form, är salvationistisk, medan de vilda urfolkens religioner, stammande från animismen, i regel inte är det. Detta är mycket talande. 

 

** Det var så man blev "frälst" i judendomen, vilket har lite med vår tids salvationistiska pingströrelsefrälsning att göra. Mormonerna har något som lite liknar detta, har jag fått reda på av en ung mormon. Man blir inte "frälst" i mormonismen, sa han. En ljuvlig ung man var han, mycket andlig, och detta var för mig mycket tänkvärt.

 

*** Den s.k. "psykosen", dvs. att vara "naturligt hög" (du läste rätt, ja, tänk att det finns något sådant, jag har upplevt det många gånger!!! Det kan inte förklaras av freudiansk psykologi), utan att knarka, är kanske det mest hatade tillståndet i vår kultur, med tanke på de ohyggliga straff man får för att vara i det och uppsöka det genom fastor och vakor och genom att sluta ta sina gudsdräpande neurotoxiner (s.k. antipsykotiska "mediciner", vilket hånande namn), ett straff som kanske speglar vårt samhälles ursinniga hat mot sitt eget religiösa ursprung, vårt försök att försvara våra ohyggliga, närmast smygkommunistiska "kulturrevolutioner", att vi sopat religionen undan som samhälle, först Jesu religion, sedan kristendomen, sedan all religion förutom sekularismens ohyggliga, vulgärkommunistiska FN-religion ("världsstaten" och globalismen är egentligen gamla kommunistiska idéer). Skräcken för andras s.k. "psykoser" är så stor att vi är redo att pina ihjäl de stackars schizofrena, driva dem till självmord med neurotoxiner och annan fruktansvärd behandling (ack, vad jag vet på detta område!). Det är som om den existerande traditionella religionen, och särskilt dess s.k. "fanatiska" delar (märk hur begreppet används, ingen skall tillåtas att ta sin religion på allvar, dvs. vara radikal, med brinnande tro och brinnande engagemang, som i gamla tider! Och det värsta är om du påminner om Jesus Nasaréern för mycket och vet om det själv!), påminner oss om vårt kulturella fadermord, som spökarealer i periferin som vi inte vill veta av som kultur, men som inte går att förinta, därav vårt ursinniga hat. Vi försöker droga ner Gud, förinta det gudomliga i tillvaron, det som naturens paradis står för, och som kommer på kant med vår naturfientliga civilisation. Ja, detta är helt enkelt vad det sekulära samhället vill, och vi tror i vår fåfänga att vi ska lyckas med det. Nerdrogandet var Satans och Antikrists sista kort. Här sitter jag sent på natten och skriver, nerdrogad av 10 mg daglig dos Zyprexa (en "antipsykotisk" "medicin" som jag får injicerad i baken varannan vecka), tror du Satan har lyckats? Jag känner mig mycket inspirerad just nu. Dock inte "hög" eller "psykotisk", jag vet mycket väl vad det är. 

 

"Psykosen", vår skräck för den och hur vi talar om den, visar på ett oöverträffligt sätt i vilken förnedring paradiset**** lever i vår värld (en förnedring som kan få tårarna fram, Ronja Aarniala, jag minns dig!), som jag har diktat och skrivit mycket om på denna blogg (min kenosisteologi). Det är nästan alltid i "psykos" som paradiset visar sig som klarast för oss, det är oftast då som vi får smaka på paradisets liv som kraftigast, just när vi släpper kontrollen och blir dårar för denna världen, i total ödmjukhet, vilket Paulus talade varmt om (1. Kor. 3:19). När vi själv jagar upplevelser och kickar (som vår tids kristna karismatiker är bra på), jagar vi skuggor av paradiset, snubblar vi på vår egen dårskap, det blir till pingstvännernas och trosrörelsens uppiskade, magiska, ockulta, andliga knarkar-besvärjelseandlighet, som jag med åren blivit alltmer främmande för, ja som jag aldrig lyckades införliva med mig, fast jag har mina rötter i slikt. I psykos blir Gud på riktigt, och då visar det sig också hur Annorlunda Gud är, och hur farlig Hen är för Babylon. Hur bortom all religion Hen är. Hur Hen ger sig till känna för dårarna, spädbarnen och de som ingenting är (Matt. 11:25), ja hur Hen belönar sina profeter och martyrer.

 

Vad är människorna i Stockholm mer rädda för än att släppa kontrollen och bli "galna"? Det är för att vi har byggt ett maskineri som systematiskt dräper religion, kärlek och helig dårskap. Vi lever inuti en sådan maskin, en enda sådan stor GigaMaskin. Det är farligt att möta Gud i den här världen. Gud vet om det, och trippar försiktigt kring Diktatorernas tår, visar sig i smyg, i hemlighet, kanske mest i drömmar om natten, det är relativt tryggt. Jag har bett Henom om att göra så med mig (jag har fått nog av psykiatrin, har haft min långa lidandestid plågad av den), och det har Hen gjort, barmhärtig som Hen är (har inte haft "psykos" sedan mars i år, då jag hade en "minipsykos" som lyckligtvis kunde fortlöpa utan att jag blev inlåst, min dos gift blev dock kraftigt höjd). Döm själv om Hen visar sig för mig i nattens drömmar, jag rapporterar ofta om lärorika och ljuvliga drömmar här på bloggen. Det känns som om mitt drömliv går från klarhet till klarhet, så här var det inte för tretton år sedan, då jag också hade en väldigt andligt aktiv drömlivsperiod. Jag har en drömbok från den tiden, i ett arkiv hos en vän. 

 

Vad händer om man släpper kontrollen? Släpp en hund fri från sitt koppel mitt i stan, och spionera sedan på avstånd på vad som händer med den, utan ägare eller ledare, och utan att någonsin gripa in (det gjorde jag en gång i "psykos" med en hippies hund i Åbo centrum i Finland, och jag lärde mig mycket av det. Gissa om den hippien blev arg på mig! Det gick dock bra). Det är en bild av vad som lätt händer med de som kommer i "psykos", i "naturlig höghet", det som i gamla dagar hade det finare ordet "andeuppfyllelse" (betänk väckelsepredikanten Charles Finneys otroliga berättelse från 1800-talet om hans andedop! Läs om den här). Samhällets grymma, kontrollbesatta koppel löses från deras halsar, detta koppel som alla vanliga människor som går i stan låtsas som om inte finns (folk är för stolta för att erkänna att de är slavar och livegna i Antikrists globala diktatur och globala fascistiska arbetsläger med murar gjorda av skollärare, psykiatriker, väktare och polis), och som avslöjar sig i psykosen, att det faktiskt finns, att vi lever i helvetet självt! Det enda helvetet som finns, faktiskt! Jag vet vad det är att gå i åtta timmars jobb, jag slet så i tre långa år i tidig ungdom som byggmålarlärling, det var förfärligt!

 

Ja, en gång var inte "psykos" och "religiös extas" så konstigt. Toleransen var mycket större för slikt (tänk på pingstdagen och apostlarnas andeutgjutelse. Inga psykiatriker visade sig, sånt fanns inte ens ännu. "Det stora avfallet" hade inte skett). Höll det sig inom en viss religiös traditionsfåra, där teologin i "psykosen" eller "extasen" passade fåran, kallades det att "bli fylld av Helig Ande" eller att man fått ett "andedop". Men vad som godkänns som sådant, av karismatiska kristna, pingstvänner och trosrörelsefolk, har smalnat ju mer FN-religionen och "det stora avfallet" brett ut sig i kristenheten. Mina upplevelser passar inte in, jag har slutat gå i kyrkor för det mesta. Kanske hade de passat in i Finneys religion, vem vet. Jag är trots allt uppvuxen i helgelserörelsen, som han var med och skapade, en djupare form av andlighet, där mystiken tillåts blomstra, vilket inte är fallet inom karismatisk kristenhet, alltsomoftast. De är magiker, ockultister, inte mystiker, alltsomoftast. 

 

 

**** att vara "naturligt hög" är att leva i det ursprungliga paradiset, oavsett vilka tokigheter man hittar på, som en Nicke Nyfiken som går omkring utan ägare i Stockholm! Ja, man känner sig då ofta ren, ärlig och fri som Nicke Nyfiken!

 

Men se hur dom letar med lykta och förstoringsglas efter fel hos den som är i "psykos", hur man ställs under lupp och inte tillåts göra så gott som ett enda fel, varje fel i ett sådant tillstånd förstoras upp till groteska proportioner, som avslöjar Satans och Antikrists hämndgirighet mot Jesus och helgonen och martyrernas skara, dessa i vars andliga ådror Jesu eget blod flyter. Hos mig skall dom alltid se om jag sköter min hygien och sover normalt. Vilket vansinne! Må fridens liljor vara med dig, min vän, om du tillhör psykpatienternas föraktade skara!