I väntan på Jesus

 

 

Jag drömde i natt mitt livs definitivt ljuvligaste dröm, natten till 5.11.2023. Med råge! Jag drömde att jag dog martyrdöden under Antikrist i de yttersta tiderna, och kom till himlen, till den högsta himlen, där jag möttes av mystikern Simone Weil (1909-1943). Jag blev nämligen, i Antikrists kommande tidevarv, Den Stora Vedermödan, levande begraven på det mest hämndgiriga sätt jag kan tänka mig - och på det mest teknologiska ock. Jag blev stoppad levande, av psykiatrin tror jag, p.g.a. någon aktion av mig, i en metallkapsyl, trång som bara den, upp och ner, utan att kunna röra mig, och nedsänkt i berget som om jag var kärnavfall, för att där försmäkta till döds, en långsam tortyrdöd. Men jag kröp ner på botten av kapsylen och fann att den var öppen mot Evighetens värld på botten, att allt var upp-och-ner i civilisationen, att himlen, inte helvetet, fanns i jordens inre på något mystiskt, symboliskt sätt (i mullen), att döden var livet och livet (det jordiska) var döden. Jag minns inte detaljerna i hur jag blev straffad av psykiatrin, men minns svagt att jag storgrät mot slutet, och att jag inte hade gjort något omoraliskt. Nå, jag kröp ner på botten av kapsylen, upp-och-nervänd, och botten var hör och häpna öppen, jag kröp vidare genom en tunnel som påminde om nära-döden upplevarnas tunnel, och kom in i en sagovärld av otrolig skönhet, som i en fantasyroman av C.S.Lewis. Jag dog inte, jag uppstod  som Jesus från de döda! Och sedan, vad som väntade mig, var en grupp andliga själsfränder på Andra Sidan som skulle ta mig genom en "life review", som skulle hjälpa mig förstå vad som hänt, min historia. Simone Weil var den viktigaste för mig, hon har varit som en andlig mor för mig, i verkligheten, såsom hon också varit för Leif Kärleksanarkisten. 

 

Jag blev otroligt lycklig. Det första jag fick veta i min "life review" var att Bibeln inte var den verkliga Bibeln, utan det fanns mycket heligare skrifter i historien, om än ihjältigna och förintade, ty de var för radikala. En förbluffande tanke, som jag aldrig tänkt, säkert sann. Och sedan fick jag veta att Jesu apostlar inte varit de heligaste näst Jesus på Jesu tid, utan de heligaste var en stor skara palestinska (dvs. arabiska) heliga dårar, bland Jesu mer avlägsna lärjungar. Dessa var för märkliga för att platsa i kyrkohistorien, och de skrev sin helt egen Bibel, mycket, mycket bättre än den vi har. Också detta en förbluffande tanke som jag aldrig tänkt, säkert sann den ock. Simone Weil lärde mig att de palestinska heliga dårarna på Jesu tid och deras Bibel, var ungefär lika mycket bättre än vår Bibel och apostlarna, som de heliga dårarna på T-Centralen (järnvägsstationen i Stockholm) är bättre och godare och givmildare än prästerna i Stockholm. Att Jesu tolv apostlar faktiskt var, inte som Jesus, utan som St. Clara kyrkas präster. En hädisk tanke för de besuttna. 

 

Vad hände sedan? Efter att mottagningskommittén visat mig denna grundläggande sanning, oerhört grundläggande, så gick vi över till att försöka förstå mitt liv. Och vet du vad det första var som jag fick veta? Jo, att jag är älskad (så sa också änglar till mig i en syn 2012) och läst i himlen (detta har jag dock aldrig hört förr, anses säkert hädiskt av min psykiatriker, som storhetsvansinne), och sedan fick jag se lite vad folk i himlen skrivit om mig. Det första jag fick se, var en liten, tunn bok om mig av den av mig mycket omtyckte finlandssvenske filosofen (ekofilosof ock!) Georg Henrik von Wright (1916-2003), en bok som hette "Demoner och andar" eller något liknande. Mer än så hann jag inte se, ty jag vaknade med ett ryck. Men inledningen på min "life review" hade varit oerhört spännande, som att få veta de ljuvligaste hemligheterna. Jag tror också jag minns att himlen sade att min bok "Faderns kenosis. En studie i Guds mänsklighet" (2005) var mycket bra, bland det bästa jag skrivit. Den finns på Åbo Akademis handskriftsavdelning och har knappt blivit läst av fler än mig, Åboprästen Malena Björkgren och Tuija Numminen, en teolog i Åbo som underligt nog skrev sin magisteravhandling just om Simone Weil (det var därför jag gav ett utkast av boken till henne för kritik, när jag studerade teologi vid Åbo Akademi). 

 

Min kommentar: Kära ni. Jag är förbluffad. Det är som om jag haft en nära-döden upplevelse utan att ha varit nära döden (sånt finns, det är dokumenterat). Och den här nära-döden upplevelsen är en av de vackraste jag sett/hört om, lite i klass med Anita Moorjanis och Betty J. Eadies och Jayne Smith's nära-döden upplevelser (de tre vackraste jag vet om, alla universalistiska, de två första förnekande existensen av ett helvete helt och hållet. Jag är mycket beläst i nära-döden upplevelseforskningen). Jag har fått höra sanningar som är för ljuvliga för böcker, och kanske en glimt av hur det ska gå när jag ska gå över till Andra Sidan. Om psykiatrin kan pina med neurotoxiner kan dom säkert också begrava folk levande i framtiden, i Antikrists robotiska tidevarv. För övrigt tycker jag att jag redan genomlevat det värsta lidandet jag kan tänka mig. Neurotoxinerna var det värsta, särskilt i början av min tid nerdrogad av dem, då min inre värld dog, bl.a. Att begravas levande känns för mig inte så illa, ty då har man sitt medvetande intakt, man har inte blivit psykiskt våldtagen av nervgifter, Gud i ens själ har inte blivit nerhuggen, som i ett själsligt kalhygge. 

 

Gud har återigen hört mina böner som jag en gång skrev på en lapp på väggen över mitt huvud i sängen, där det står att jag ber att Hen, p.g.a. att psykiatrin inte tål det, inte ska uppenbara Sig för mig i mitt vakna liv, bara i drömmen. Aldrig har jag haft så ljuvligt drömliv som efter jag bad den bönen 25.10.2022. Gud lever och han hör bön!! Jag har också blivit sparad från tvångsvård på psykavdelning sedan förra årets sensommar, också det bönesvar. Jag lever nämligen farligt.