I väntan på Jesus

 

 

Förlaget Fri Press (det förlag som gett ut mig och Titti) gav ut i år min käre vän Carl Uhnboms diktsamling "Glömda oasers gåtor" (här kan du se boken på förlagets hemsida). Vi hans vänner har länge väntat på detta. Halleluja! Äntligen! Idéhistorikern Susanna Åkerman (f. 1959), en av Swedenborgskyrkans ledare i Sverige och internationellt, skrev förordet till boken, och nämnde kopplingar till Swedenborg, som förvisso finns, dock på ett avlägset och väldigt generellt sätt. Jag har skrivit ett inofficiellt förord till boken på min blogg här. Jag har skrivit en kortbiografi om Carl på engelska här. 

 

Carls diktsamling är något av det vackraste som skrivits på svenska under de senaste hundra åren, sedan Edith Södergrans postuma diktsamling "Landet som icke är" 2025, som kanske är den bästa svenska diktsamlingen någonsin. 

 

Alla försöker vrida till språket så de kan vinna en plats i Svenska Akademien och svensk poesikanon. Med alla möjliga finter och knep. Som ordmagiker. De besvärjer ordens verklighet för att erövra äran. Om de är dåliga människor, lyser detta igenom magin, oavsett vad de säger. Det går inte att lura Gud. Ofta blir det obegriplig dikt, omöjlig att citera. Mer så desto nyare tiden är, ty vi har blivit alltmer ockulta och besvärjande i vår poesi. 

 

Carl Uhnbom är som en sömngångare som i sömnen skriver svensk poesihistorias vackraste dikt, medan de andra ser avundsjukt på, uttröttade av sina meningslösa försök att lura oss, språket och Gud. 

 

Carl nuddar vid denna verklighet i följande utdrag ur dikten "Då sommardimman vilar på en äng av vita liljor", bokens första dikt, s.9: 

 

 

Carl är ett poesins helgon som lever i yttersta utblottelse, som en mystiker med otroliga skatter gömda i sig och sin poesi, men dessa är vaktade av poesins sagodrakar från att bli upptäckta av eliten och från att, kanske på det sättet, hamna i fel händer och bli vanhelgad. Komma ut på miniförlaget Fri Press kan man utan att bli upptäckt av eliten eller recenserad av eliten. Min och Tittis gemensamma diktsamling fick aldrig någon riktig recension. Inte en enda en. 

 

Carl har ett helt eget språk och ett helt eget sätt att uttrycka sig, som inte liknar någon annans. Hans vackraste formuleringar är ofta någon variation på temat där meningen slutar med ett "som...själv". Det förekommer ofta. Hör bara hur obeskrivligt vackert det här låter:

 

(Ur dikten "Jag minns en sommar", s. 34)

 

Det är vackrare än vad de flesta poeter fått till i svensk poesihistoria. Carls bästa strofer är klassiska, lämpar sig för att citera! Jag blev själv inspirerad av dessa diktrader att skriva en dikt med liknande slut, denna dikt, som är betydligt sämre än Carls ovan. 

 

Men Carl är en luttrad själ, som är van vid ignorans, och som inte fått den heder han är värd (inte i närheten heller), av etablissemanget, inte blivit sedd av en poesielit som är helt och hållet modestyrd, ty han passar inte in i modet. Detta fast han är upp i åren, han måste vara kring 70. 

 

Ett symptom på detta var en ohygglig händelse, som fick Carl att hamna i depression och göra ett självmordsförsök. Det var en kort tid innan hans bok kom ut, jag tror det var förra året. Svensk poesihistoria förlorade i denna katastrof en betydlig del av en poets verk som definitivt tillhör poesikanon. Städare som städade Carls lägenhet kastade det mesta av vad han skrivit av poesi i soporna. Denna poesi var nerskriven på många olika pappersark och fanns bara där. De var väl lite skrynkliga och smutsiga, många av dessa papper, såsom Carls papper ofta är. Dessa städare var som elefanter i en porslinsbutik, visste inte vad de trampade på, att de trampade på en av Sveriges bästa poeter någonsin, och med detta vårdslösa och slarviga handlande drev honom till depression och ett självmordsförsök. De borde betala höga skadestånd, men inget åtal har väckts, ingen rättegång har varit om detta. Carl är som de flesta verklig stora poeter, försynt, ödmjuk, utan vilja att armbåga sig fram och dela ut straff i öster och väster. Men hoppas polisen läser detta, de borde ingripa och ordna skadestånd åt Carl. 

 

Tänk om vi behandlat Edith Södergran på detta sätt. Ohyggligt att tänka på. 

 

Det här grymma brottet mot en skör människa påminner mig om hur folk behandlade ukrainskan Elsa (se detta nyliga blogginlägg av mig), och ger en inblick i verkligheten bakom våra finputsade fasader, vilket hat ukrainskor kan få över sig i Sverige, trots kriget, och hur lite sinne och finkänslighet för andras lägenheter, kultur och kulturella livsverk svenskar kan ha. Vi som lever i Svenska Akademiens högtidsstad, beundrad av hela världen. Vi behandlar våra bästa poeter på detta sätt. Det säger mycket om vårt hyckleri, vilka kulturella barbarer vi egentligen är. 

 

Om vi hade förstått vem Carl var, hade vi anlitat elitstädare att städa Carls lägenhet. Städare med sinne för kultur, inte slarviga barbarer. Samma städare som städar riksdagens kontorutrymmen och kontoren i kungens slott. Ja, det hade jag gjort om jag hade haft pengar och hade fått bestämma över dessa ting!

 

Sanningen är att vi inte ens har påbörjat upptäckandet av Carls storhet än, inte ens grunden till en värdig behandling av Carl är lagd. Så kan vi säga om hela vår kultur. Inte ens grunden är lagd för en värdig behandling av martyrernas martyr, Jesus Kristus, som Carls lidandeshistoria påminner om. 

 

Detta är typiskt för svensken. Se bara hur vi behandlade/har behandlat Erik Johan Stagnelius, vår störste skald någonsin. Han dog utan att få sin upprättelse och den heder han var värd.

 

Må vi se till att Carl inte dör innan han fått sitt erkännande. Hoppas denna recension kan bidra därtill.

 

Måtte denna anekdot om städningen bli berättad vidare och vara något som bidrar till att ge Carl upprättelse, så att han inte gör ett till självmordsförsök, utan förstår att han är värd att leva, att hans liv och dikt är värd att kämpa för och lida för. 

 

I denna bloggkategori kan du läsa det jag skrivit tidigare om Carl, och de dikter jag fått lov av honom att posta på min förra blogg "Forest Man".  

 

Calle, hoppas vi får ha dig hos oss i många år framöver, och att du återhämtar dig helt, och blir känd över hela Sverige! Vi ska nog ses snart, hoppas jag!

 

Carl, du är en av de som "bär på bördan av ett bortglömt liv", såsom du så vackert diktar i dikten "Hyllning till de glömda" (s.38):

 

 

Tack Carl. Jag känner igen mig. Jag är en av dessa. Jag känner med dig, en sann olycksbroder är vad du är. Jag tror jag aldrig blir upptäckt av eliten, och kanske behöver jag det inte heller. Det är något som inte går för sig, ty jag har förbrukat mitt tillitskapital i samhället. Men om du blir känd, Calle, då skall jag glädjas med dig. Varm kram.