Det berättas om
Den helige Antonius (251-356), som bodde i öknen i Egypten, den kändaste av ökenfäderna, att han hade vilda ögon - de glödde som av himmelsk eld. Han sägs ha sovit på en matta men oftast på den bara marken. Han åt en gång om dagen, endast bröd, salt och vatten. Aldrig kött. Aldrig vin. Ofta åt han inte på flera dagar och vakade ibland på nätterna utan att sova.
En gång sade Gud till honom i en dröm i nattens stillhet att han skulle gå ut i öknen och leta efter en ökeneremit som Gud sade var heligare än Antonius själv. Antonius lydde, full av spänning. Han trodde nämligen att han var den enda eremiten i trakten. Han letade och letade i öknen, och till slut, när han var helt utsliten,
såg han en kentaur, dvs. ett naturväsen som var hälften människa, hälften häst. Sedan, efter en stund,
såg han ytterligare en satyr, dvs. ett naturväsen som var hälften människa, hälften bock.
De två varelserna presenterade sig vänligt och bad Antonios att be för dem, och talade om att även de hade hört om Kristus, att de hade hört att Han kom för att frälsa världen. Sedan lämnade de honom, som om de hade haft vingar.
När Antonios hörde naturväsendenas tal, jublade han över Kristi härlighet. Tänk att även sådana bestar kände till Kristus!
Var detta en syn eller var dessa två varelser i kött och blod? Det fick Antonius aldrig veta, och det får vi heller aldrig veta. Men när Antonios efteråt tänkte över satyren och kentauren, förstod han plötsligt allt, förstod han vad Gud hade menat (han hade funnit någon som var heligare än honom), och gick ödmjukt hem, förbluffad och stum. I flera dagar grunnade han över vad han sett. Han hade nämligen trott att satyrer och kentaurer var demoner, djävulens tjänare (så hade han blivit lärd utav kyrkan), och hade aldrig kunnat tänka sig att de skulle tala om Kristus eller be om förbön.
Den gången hittade inte Antonius någon mänsklig ökeneremit, men men en dag skulle han finna en sådan, och det var
Paulus av Thebe (228-343) (helt okänd för Antonius den gången han träffade naturväsendena).
(Denna historia existerar på riktigt och berättas mer ingående på
Antonius' engelska Wikipedia-sida, och
här. Jag berättar den med egna ord, ger den en egen tolkning, så som jag tror det hela gick till. Tyvärr har den katolska kyrkan tolkat satyren och kentauren som demoner, vilket inte stämmer med den ursprungliga berättelsen).
* * *
Om den helige
Abba Longinos (451–457), en ökenfader utanför Alexandria i Egypten, som lär ha kunnat bota sjuka, berättas det följande historia (översatt av mig från Abba Longinos' engelska Wikipedia-artikel):
"En kvinna hade en sjukdom som de kallar bröstcancer; hon hade hört talas om Abba Longinus och ville träffa honom. Nu levde han vid den nionde milstolpen från Alexandria [dvs. Enaton]. När kvinnan letade efter honom råkade den välsignade mannen samla ved vid havet. När hon mötte honom sade hon till honom: "Abba, var bor Abba Longinus, Guds tjänare?" utan att veta att det var han. Han sa: "Varför letar du efter den gamle bedragaren? Gå inte och träffa honom, för han är en bedragare. Vad är det med dig?" Kvinnan visade honom var hon led. Han gjorde korstecknet över såret och skickade bort henne och sa: "Gå, så ska Gud hela dig, för Longinus kan inte hjälpa dig alls." Kvinnan gick därifrån, säker på detta ord, och hon blev botad på fläcken. Senare, när hon berättade för andra vad som hade hänt och nämnde den gamle mannens särdrag, fick hon veta att det var Abba Longinus själv."