Martyrernas väntan. De gammaltestamentligas och de nytestamentligas. Ett till stycke väntans teologi.
"Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade. Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?» Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig." (Upp.6: 9-11)
Detta är en arketypisk symbolberättelse för martyrernas väntan och längtan genom historien. Men den beskriver enbart de gammaltestamentliga martyrernas väntan och längtan. Ty det är en längtan efter hämnd.
Vad ligger i de nytestamentliga martyrernas väntan? Inte hämnd, utan försoning, allförsoning. De nytestamentliga martyrerna väntar på sina medmänniskors frälsning, inte ödeläggelse. På Alltings Återställelse, inte på helvete för sina fiender. Deras blod ropar som Jesu blod, inte som Abels blod, som beskriver de gammaltestamentliga martyrerna.
Hebreerbrevet beskriver skillnaden väl, i sitt tolvte kapitel:
"Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.» Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.» Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod." (Hebr. 12:18-24) (fettext tillagd av mig)
Abels (den första martyren i historien) blod talade om hämnd. Jesus (den störste martyren i historien) och hans blod talar om förlåtelse och försoning. För alla. Hämnd är där helt frånvarande. Till 100%.
Uppenbarelseboken befinner sig ännu delvis i Gamla Testamentets sfär, ty Johannes Uppenbararens bibel var Gamla Testamentet, han levde och andades i den boken, det ser man på symbolspråket i Uppenbarelseboken, och på hur mycket i den boken som handlar om straff och hämnd. Johannes var nytestamentligt frälst, men man blir inte ett helgon på en dag. Han befann sig i "mellantillståndet" mellan Gamla och Nya Förbundet. Först när man når fullkomningen, inträder man fullständigt in i Nya Förbundet, då så att säga "går man genom förhänget in i Det Allraheligaste i det himmelska templet" (se Hebr. 10:20), som det jordiska Jerusalems tempel var en bild på och en blek skugga av (enligt Paulus var detta tempel och dess tempeltjänst dödens och bokstavens tjänst). Innan dess, befinner man sig i "Det Heliga", dvs. det stora rum som man först kommer in i när man går in i templet, det rum som symboliserar "mellantillståndet" i andevärlden, "andra himlen", "helgelseprocessen", "Vägen", dvs. den långa vägen från att man blivit frälst tills man nått fullkomningen. På denna väg är man någonstans mitt emellan Gamla och Nya Testamentet, Gamla och Nya Förbundet. Någonstans på den vägen har man sin uppgörelse med Gamla Testamentet och dess gudsbild, och kanske det leder till att man blir utkastad ur den kristna församlingen (som i sin yttre gestalt ofta är väldigt gammaltestamentlig), att man delar martyrernas och de förtrampades öde även i så måtto. Kanske Johannes inte ännu hade haft denna uppgörelse? Den brukar komma sent på helgelsens väg (tänk bara hur svårt det är att bli av med den traditionella helvetesläran, som är mycket, mycket gammaltestamentlig, ja även mer så än den bibliska gammaltestamentliga läran). För många leder den till att man tar avstånd från hela kristendomen, ty så genomträngd är vanligtvis den kristendom som finns där ute av Gamla Testamentet och dess gudsbild. Även Jesus hade denna uppgörelse någon gång i sin ungdom, men vi finner inga spår av den i Nya Testamentet, vi känner bara hur annorlunda hans religion var än judendomens religion på hans tid. Den var något helt nytt och annorlunda, inte lagens och hämndens religion, utan kärlekens religion, helt igenom.
Men nu tillbaka till vårt tema om väntan. Väntan är martyrens grundtillstånd. Det är när man lider som man väntar mest. Den som lever i paradiset, väntar inte längre. Nej, hon lever i det eviga Nuet, där tiden inte spelar någon roll, där forntiden och framtiden är ett, i ett enda stort NU. Det är fullkomningen.
Ju mer man lider, desto mer betyder tiden för en. Desto mer väntar man på tidens slut, spejar på tiden, räknar på tiden, hoppas på att tiden ska ta slut, att något ska ske som får väntan att ta slut. Man spejar efter tidens tecken, inte minst. Är inte profetian, den som har med framtiden att göra, martyrernas stora passion? Är det någon tillfällighet att Uppenbarelseboken gavs från himlen just till en martyr*, Johannes Uppenbararen, som var romarnas fånge och slav i gruvor på ön Patmos (så säger traditionen)?
Profetian är martyrernas stora passion, och frågan "ack, hur länge, Herre?", är deras stora, brinnande fråga, såsom den är det i vår text i början av detta blogginlägg. Hur vanligt är det inte bland martyrerna att hoppas på något domedagsdatum, ett datum för Jesu återkomst? Det är martyrerna som gillar mest sådant. Hos dem är hoppet avsevärt förstärkt, i jämförelse med vanliga kristna. Väntans teologi, martyrernas teologi, är således hoppets teologi, mer än något annat. Hoppet är martyrernas frälsning. Aposteln Paulus, en klassisk martyr, på många sätt och vis, säger t.o.m. att "i hoppet äro vi frälsta" (Rom. 8:24). Martyren spanar ut mot historiens slut, och känner glöden från framtiden värma sig, martyren värmer sig på framtidens glöd, hans gud är "den Gud som kommer" (Johannes Uppenbararens uttryck), för honom är Gud framtidens Gud, och kommer till honom från framtiden. Han samlar på hoppets kolbitar, på sådant som kan ge honom kunskap om den kommande Apokalypsen, samlar frenetiskt på dem, som om de var glödande kolbitar som han samlade på, samlade ihop och blåste på, så att han kunde värma sig lite, lite till, värma sig på Guds löften. Ja, inget är så viktigt för martyren som Guds löften, och det är just dessa som gör att martyren inte gör självmord i sitt lidande, det är dessa som ger honom hans livs mening och mål, de löften han har lyckats skrapa ihop från världslitteraturen, och som han kan få att brinna, och som han kan värma sig på.
Men även den som inte lider själv, kan vara fullt involverad i väntan. Det finns nämligen ett fenomen som heter medlidande, som gör att vi väntar ivrigt med dem som lider och väntar. Gud lider inte själv, utan Hen har bara medlidande. Och Hens medlidande är så starkt, han tar lidandet så på allvar (mer än någon annan varelse), lidandet är så viktigt för Henom, att Hen är den som väntar mest av oss alla, Hens väntan är så stark, att kärnan i Hens väsen och vilja, är den gudomliga Planen, den är hans ögonsten, Planen och Löftena, som är Bibelns kärna. Ingen vill såsom Gud att helvetet skall ta slut, därav det faktum att Bibeln faktiskt är full av löften. Därav det faktum att Gud är Den Stora Smärtlindraren, som vet hur Hen ska trösta sina martyrer. Guds väg är martyrens väg, Gud är själv en martyr, Gud led och lider i Kristus, och i Kristus lider Hen fortfarande. Det är därför Gud kan trösta så väl, ty Hen är själv en martyr, "den lidande Guden", som en pärla till bok av biskop Erling Eidem (1880-1972) hette.
Men Guds väntan och längtan, det är den fullkomliga väntan och längtan, den är därför inte hämndgirighetens väntan och längtan, utan en väntan och längtan efter alla varelsers frälsning och Alltings Återupprättelse. Därför är Bibeln full av denna lära, och kanske är den Bibelns viktigaste lära. Gud ber för sina bödlar, Jesus, martyrernas martyr, och hans blod, ropar om barmhärtighet.
Det är därför vi har orsak att hoppas på mer än vårt förstånd kan begripa, hoppas på det fullkomliga, det bästa för alla varelser, det bästa vi kan tänka och drömma om, på den Gud som gör mer än vi ber om.
Det är därför aposteln Paulus utbrister i denna ljuvliga lovsång i Efeserbrevet:
"Men honom, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet, amen." (Efes.3:20)
* enligt min martyrteologi är alla som lider tungt för Jesu skull martyrer, och skall få martyrkronan, inte bara de som dör för Jesu skull, detta som kan, i jämförelse med många andra lidanden, vara en rätt liten uppoffring.
