I väntan på Jesus

(Det är ljuvligt att ruva över sina rötter och förstå dem bättre. Detta är en översättning av första kapitlet i helgelseförkunnaren och mystikern A.B.Simpsons (1843 – 1919) bok "The Holy Spirit or power from on high. Vol.1". Den finns utgiven på svenska också, se här. Sedan, här är kapitlets engelska original. A.B.Simpson har betytt mycket för helgelserörelsen [min moderförsamlings rötter] och inte minst för den framväxande pingströrelsen. Den här är en av mina favorittexter från helgelserörelsen. Detta är andra delen av kapitlet:)

DUVA ÄR SYMBOLEN FÖR RENHET

"Harmlös som en duva," är Kristi tolkning av den vackra symbolen. Guds Ande, som är renhet själv, kan inte bo i ett orent hjärta. Han kan inte förbli i det naturliga sinnet. Det sades om gamla tiders smörjelse: "På människans kött skall det inte utgjutas." Den renhet som den Helige Ande ger är som en vit och fläckfri liten växt som växer upp ur en hög av gödsel, eller ur svart jord, utan att ett korn av orenhet fäster vid dess kristalliska yta, fläckfri som en änglavinge. Så ger den Helige Ande en renhet i hjärtat som innebär sitt eget skydd, för den är i grunden olik de onda tingen som växer runt den. Den kan vara omgiven på alla sidor av ondska, men den är oförorenad och ren eftersom dess natur i grund och botten är helig och gudomlig. Den kan inte smutsas ned, för liksom duvans fjäderdräkt, som, skyddad av sitt oljiga hölje, kommer fram ur den leriga dammen, obefläckad och obesudlad av det mörka vattnet, kastar den av sig varje förorening och är ett bevis mot att den skulle ha berörts av någon som helst fläck.

DUVA ÄR SYMBOLEN FÖR VÄNLIGHET

Tröstaren är mild, öm och full av tålamod och kärlek. Hur mild är inte Guds handlande även med syndare! Hur tålmodig inte Hans fördragsamhet! Hur öm Hans tuktan mot sina egna felande barn! Hur Han ledde Jakob, Josef, Israel, David, Elia och alla hans gamla tjänare, tills de verkligen kunde säga: "Din mildhet har gjort mig stor"! Hjärtat i vilket den Helige Ande bor kommer alltid att kännetecknas av mildhet, ödmjukhet, stillhet, ödmjukhet och tålamod. Den oförskämda, sarkastiska andan, det bryska sättet, den skarpa repliken, den ovänliga gliringen - allt detta tillhör köttet. Det har ingenting gemensamt med Hjälparens milda undervisning. Den heliga duvan skyr den bullriga, tumultartade, upphetsade och hämndlystna anden och finner sitt hem i den fridfulla själens ödmjuka bröst. "Andens frukt är mildhet, ödmjukhet."

DEN HELIGA ANDEN ÄR KÄRLEKENS ANDE

Duvan är den speciella symbolen för tillgivenhet. Det speciella syftet med den gudomlige Tröstaren är att ”utgjuta Guds kärlek i våra hjärtan” och att visa att ”Andens frukt är kärlek”. Varhelst han bor finns det ett sinnelag av osjälviskhet, hänsyn till andra, kärleksfull hjälpsamhet och vänlighet; och han vill ha kärlek från oss. Han ber inte så mycket om vår tjänst som vår gemenskap. Han har fler än nog som tjänar Honom; men han vill att vi ska älska honom och ta emot hans ömma kärlek till oss. Han längtar efter vår tillgivenhet och blir besviken när vi ger honom något annat.

En mycket ljuv tanke förknippad med symbolen för duvan, och sant även för den Helige Ande, är att vi i Skriften finner många anspelningar på duvans sorg. Det är en sorgens fågel, och dess klagande toner har mer sorg än någon annan fågels röst. Den som har hört turturduvans kurrande kommer aldrig att glömma den klagande sorgsenheten i dess ton.

Hur kan detta vara sant om den Helige Ande? Helt enkelt för att kärlek alltid är känslig för lidande. Ju mer vi älskar, desto mer sörjer vi, speciellt när den älskade sviker våra förväntningar eller vår tillgivenhet. Den ensamma duvan kurrar efter sin förlorade kompis och sörjer över sin utspridda avkomma. Och så framställs den Helige Ande som att han älskar oss ända till sorgens yttersta. Vi läser inte om den Helige Andens vrede, utan om Andens sorg. "De gjorde uppror och förargade hans Helige Ande," och vi varnas, "Bedröva inte den Helige Ande genom vilken ni är beseglade till återlösningens dag."

Det finns ett vackert ställe i Jakobs brev som olyckligen har översatts i vår reviderade version med: "Den Ande som bor i oss trängtar svartsjukt." Det borde vara: "Anden som bor i oss älskar oss intill svartsjuka." Det är gestalten av en kärlek som lider på grund av sin intensiva aktning för det älskade föremålet. Den Helige Anden är så angelägen om att i oss och för oss utföra Guds högsta vilja och att från oss ta emot den sannaste kärleken till Kristus, vår gudomliga make, att han blir svartsjuk när vi på något sätt gör honom besviken eller delar hans kärlek med andra. Därför sägs det i föregående avsnitt, "Ni äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor, vet ni inte att världens vänskap är fiendskap med Gud?"

Åh, ska vi sörja så snäll en vän? Ska vi göra en sådan make besviken? Ska vi provocera fram en så öm och osjälvisk svartsjuka? Skall vi inte möta den välsignade Helige Ande med den kärlek han ger oss och ge i gengäld vår odelade och oinskränkta tillgivenhet? Visst är det konstigt att Gud skulle behöva vädja till oss om vår kärlek. Märkligt att Han som hela himlen avgudar ska ha en rival i hjärtat hos de barn som Han har skapat, och de varelser som är skyldiga allt de har till Hans oändliga barmhärtighet! Märkligt att en så mild vän skulle behöva vädja så länge och så ömt till våra känslor! Låt oss vända oss till honom med ångerfull kärlek och ropa:

"Kom Helige Ande, himmelska duva,
Med alla Dina levandegörande krafter;
Tänd en låga av helig kärlek
I dessa våra kalla hjärtan.”