Om när Satan tog över den sekulära kulturen, och om när han tog över kyrkorna.
Vi lever i "Det Stora Avfallets" (för djupare studier, se denna långa artikel) tid, som profeterats om i Bibeln, särskilt av aposteln Paulus (2. Tess. 2:3) och Uppenbarelsboken.
Det kan vem som helst som har ögonen och öronen öppna konstatera. Kulturen och kyrkan i det rika väst är död.
Hur började allt (låt oss hålla oss till enbart Sverige)?
Det har skett i två etapper:
1) Först erövrade Satan (på ett helt nytt sätt, mycket djupare än förr) den sekulära kulturen i och med modernismen (som jag hatar), som hade många frön och många små begynnelser, men som i Sverige erövrade hela den sekulära kulturen först i början av 1930-talet, i och med Stockholmsutställningen, som gjorde hela arkitekturen modernistisk (funktionalismens genombrott). Då, för första gången, gick modernismen på djupet i vår kultur. Då skedde också en strömkantring i poesin, då man började skriva fult och obegripligt, med fri vers, som den nya normen. Traditionella äldre diktare fortsatte dock dikta, men de var allt färre och simmade motströms. De unga tog över, gjorde en "kulturrevolution", idén om "avantgardismen" och dess kulturella fadersmord utan slut, tog över. En kulturrevolutionstradition där normbrottet blev den nya normen, och som kulminerade med rocken, hippierörelsen och hårdrocken. 68-rörelsen var vår marxistiska, kinesiska kulturrevolution. Efter den var det aldrig som förr. Kommunismen kom på allvar in och formligen mejade ner all gammal kultur och gamla kyrkor och gamla hus. Hippierörelsen var en del av denna kommunism, men det får man inte säga högt. Allt det gamla skulle rensas ut, med hjälp av droger, rock och fri sex. Ohyggligt. Hippierörelsen är, i stort, en av vår kulturs mest nedrivande och destruktiva rörelser, som framträder i fårakläder, och då ska man skilja mellan de onda hippiena och de goda, dvs. de hippies som vill riva ner och de som vill bygga upp, de som drogar ner sig och svärmar för UFO:s och högteknologi (jag har flera sådan hippiekompisar), och de som vill återskapa gammal kultur, dvs. mellan modernistiska hippies och primitivistiska hippies. Primitivistiska hippies är mitt folk, dem är jag kommen ut ur, jag är själv en jesusfrälst primitivistisk hippieanarkist, som själv har prövat droger och vet hur nedrivande de är. Det är en utmaning för en hippie att undvika de onda hippiena, skilja dem från de goda, ty båda typerna lever ofta tilsammans.
Men från de onda hippiena går linjen fram till vår tids vulgära och kalla feminism, dess vämjeliga HBTQ-rörelse, globaliseringen, postmodernismen, den onda "Greenwash-delen" av miljörörelsen (ekomodernisterna) och all sorts extrem PK-politik och PK-kultur (PK står för "Politisk Korrekt").
Detta var första etappen. Kyrkorna hängde nämligen inte med på Satans svängar i början, på 1930-talet. Det tog tid för Satan att ta över kyrkorna. Den senaste äkta väckelsen, nämligen Pingstväckelsen i seklets början, var ännu levande och primitivistisk. På 30-talet kunde ännu äkta väckelser ta plats i Norden, tänk på väckelserna kring Frank Mangs. De var äkta.
2) Då har vi andra etappen. Då Satan erövrade kyrkorna. Kyrkorna var konservativa. De släppte inte hur som helst in nya krafter och strömningar. De höll stånd länge mot det nya, i hela två decennier, men sedan var det något som liksom brast. Och det område som kampen först gällde om, var musiken. Skulle kyrkan öppna upp för den nya ungdomsmusiken, för popen, rocken, bluesen och jazzen, för elgitarren och trummorna. Där stod den stora kampen i början, på 50-talet. Där var det något som brast på 50-talet, i kyrkorna. Och vattnet strömmade in i Titanic, som började sjunka. Det började väldigt smått. Med kanske tamburiner, vem vet. Men med helandeväckelsen och stora, rika helandeevangelister i Amerika kom det in en världslig ande, en rikemansande, i frikyrkorna i Sverige, och denna ande, denna falska väckelse, den första stora falska väckelsen i kyrkohistorien (så långt jag vet), fick kyrkorna att börja fokusera på ytliga ting i väckelserna, väckelserna blev ytliga, inte mera fokuserade på moral, såsom Oxfordgrupprörelsen ännu var på 30-talet (en underlig väckelse måste man säga). Det blev "tecken och under" som blev det stora, inte omvändelse från synden och världen, att skilja ut sig från världen. Detta började på 50-talet, och så har det förblivit, i allt större och större grad.
Det andra och nästviktigaste område som kampen gällde i början, efter musiken, var klädseln. Det var vårt andliga Titanics andra stöt mot isberg. Där var det något som brast på 60-talet och 70-talet, då kristna, jesusfrälsta, karismatiska kvinnor började tillåta sig korta, (som jag menar är) otuktiga, sexuellt utmanande kjolar. Sedan blev det värre och värre, och sedan kom byxorna på kvinnorna, något otänkbart i tidigare tider, eftersom det står i Bibeln att kvinnor inte ska bära manskläder, och eftersom man i gamla tider hade en helt annan respekt för mindre, praktiska bud och levnadsregler i Bibeln (dagens kristna kvinnor i Stockholm verkar vara helt ointresserade av t.ex. Nya Testamentets praktiska bud för kvinnor, vilket kan göra mig förtvivlad. Jag tycker muslimska kvinnor är de enda som klär sig anständigt och ickefrestande i Stockholm).
Då är vi redan inne på 80-talet. Då var "Det Stora Avfallet" totalt, och då kom också riktigt satanistiska karismatiska rörelser fram; Trosrörelsen, Horekyrkan nr. 1, som alla nya väckelser efter 80-talet på något sätt har kommit ur, i det rika väst. Trosrörelsen är en direkt dotter av pingströrelsen, som sedan i stort lät sig infiltreras av Trosrörelsen och dess sånger och musik, och således blev en riktig Horekyrka den med. Kanske kan man se dagens Pingströrelse med alla sina ohyggliga döttrar som "Den Stora Skökan" (Horan) i Uppenbarelseboken kapitel 17. Den sista äkta väckelsen blev modern till alla horekyrkor när den föll ner i helvetet. Det började med helandeväckelsen på 50-talet, sedan fortsatte det med "Den Karismatiska rörelsen" på 60-talet, sen djupnade ruttenheten med den kristna hippierörelsen, "Jesusrörelsen" med sin hädiska rockfilm "Jesus Christ Superstar", och allt detta skapade grundvalen för den ohyggliga Trosrörelsen, som var upphovet till alla de sliskiga postmoderna poplovsånger man sjunger idag, i alla kyrkor i hela världen, förutom de mest konservativa. I Trosrörelsen har man släppt "köttet" loss till fullo, övergett alla gamla pietistiska regler som Pingströrelsen haft, och med ett totalt fokus på yttre, ytliga väckelsetecken såsom "tecken och under", istället för på moralisk förvandling och avståndstagande från världen, Babylon, banat vägen för självaste Antikrist. Ulf Ekman, Trosrörelsens ledare i Sverige, föll så långt ner i helvetet att han till slut blev katolik, som för mig är som att falla rakt ner i PK-horeandlighetens (vår tids gobala religion) yttersta moder. Ett helt konsekvent drag, och nu rör sig Trosrörelsen allt mer mot antikristlig ekumenik och samarbete med påven själv, han som är något av en förebild på Antikrist, och alltid har varit det.
Vad var den sista bastionen av gammal kultur och gammal pietistisk moral som föll? Jo, det var när TV:n intog de kristna hemmen i Sverige, som skedde någon gång på 90-talet. TV:n, detta sannskyldiga andliga kloakrör, t.o.m TV fick de kristna ha nu. Vissa ultrakonservativa rörelser, som "Smiths vänner", min moderförsamling, gjorde länge febrilt och desperat motstånd, men nu har även de tagit in TV:n. Detta skedde i början av 2000-talet (min far var en väktare på muren i denna fråga, som slog larm, förtvivlad). Nu var förödelsen total, världen och Gud hade blandats i total horeandlighet, nu fanns det inga fler skillnader mellan kristna och ogudaktiga förutom orden, en tunn fernissa av heliga ord sminkat över Odjurets och Satans ansikte. Det sista dominot i kristenheten föll med "Smiths vänners" fall, ty de var den mest konservativa kristna rörelsen i västvärlden. Kanske Amishfolket i Amerika ännu håller stånd, men de är ett ytterst lokalt fenomen, inte en stor rörelse, inget eget kyrkosamfund. Nej, nu kan man säga att Satan regerar i alla kyrkor, som profeten Harold Camping (1921-2013) sade innan han dog. Han dog som mycket gammal, och han fick se hela den förfallsprocess som kristenheten gått igenom.
Sedan har det gått snabbt utför, de kristna i väst har slaviskt följt Odjuret vart det än går, istället för att följa Kristus vart han än går (Upp. 14:4). Så, började de ogudaktiga ha datorer hemma, gjorde de kristna snart likadant, började de ogudaktiga ha mobiltelefoner, gjorde de kristna snart likadant, böt de ogudaktiga knappmobilen mot en smartphone, gjorde de kristna likadant, ja, t.o.m. skapades kristen hårdrock, som spelades i gamla ärevördiga lutherska kyrkor (så skedde i Åbo, Finland, på en "metallmässa", tänk vad satanistiskt).
Detta mönster är universellt i hela västvärlden. Det finns knappt något motstånd. Odjurets efterföljelse är totalt. Precis som det står i Uppenbarelseboken. Västvärldens kristna vill glömma att det finns någon som inte tycker detta är fint. Att det finns en historia bakom allt, som säger att allt inte är som det skall.
Därför upplever jag gemene kristnes karismatiska lovsånger i kyrkorna idag som närmast avgudadyrkan, ja ibland t.o.m. satansdyrkan. Så låter det i mina öron. Ty deras herre är Mammon och världen, inte Kristus, och när de lovsjunger, lovsjunger de den herre som är deras herre i vardagen, i praktiken, i verkligheten, inte vad orden yttrar.
Därför vantrivs jag och plågas i kyrkornas gudstjänster, och undviker sådant helst, om jag kan. Mest hatar jag de postmoderna poplovsångerna, som skär i mina öron, som låter sliskigt, sötsliskigt, luktar som ruttet lik, andligt talat. Som en förruttnelse som har fått hålla på länge. Världslig pop låter inte så.
Jag kan alltså känna djupt i mitt hjärta vad som har skett med kyrkorna, och jag kan aldrig lura mig att tycka om deras gudstjänster, jag stångar alltid huvudet mot väggen. Ty jag är en som i stort är trogen min moderförsamling Smiths vänners pietistiskt gammalmodiga moral, såsom den var för länge, länge sedan, jag förkastar totalt modernismen och den moderna kulturen, och det har jag från mina kära föräldrar, som också håller på det gamla, fortfarande, tappert, så ock många av mina syskon.
