I väntan på Jesus

Det ligger en förbannelse över rikedomen (den kände jag en gång starkt, i januari 2008, på Nya Slottet Bjärka Säby, som jag besökte då, och jag skrev om denna förbannelse på min dåvarande blogg, ett fruktansvärt hugg mot pingstvännernas rikedom), p.g.a. dess förbindelse med girighet, småsinthet, konkurrensmentalitet, klättrande på lik, karriärsmentalitet, bekymmer för egendom, ära och rykte, dåligt samvete (som leder till rena avlatsindustrin), stress, ytlighet, naturförstörelse, kolonialism, förslavande av djur, frosseri, ohälsa, brist på motion och inte minst högmod, p.g.a. att Gud står de stolta emot enligt Bibeln, och p.g.a. Jesu klassiska ord "Ve er som är rika!" och "Ve er som nu är mätta!". Här kommer de viktigaste bibelställena om detta:

 

"Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!" (Luk.6:24) (Hugnad betyder tröst, det är gammalsvenska.)

 

"Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!" (Luk.6:25)

 

"Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång." (1 Timotheosbrevet 6:9)

 

"Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder." (Jak. 5:1) (Obs! Inte bara leder rikedom till fördärv, för en själv och naturen, den är fördärv i sig själv, se nästa bibelställe. Lite som synden och ondskan är sitt eget straff, leder inte bara till fördärv/"straff")

 

"Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd." (Jak. 4:6)

 

Däremot säger Jesus rent ut att de fattiga är saliga (han var själv fattig, en hemlös tiggare, så han visste vad han pratade om): 

 

"Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till." (Luk. 6:20)

 

Civilisationen går mot sitt slut (se mitt senaste blogginlägg om oljans nedgång). Vi skall således ut ur rikedomens förbannelse, in i fattigdomens välsignelse. Hela civilisationen. För de otrogna är detta en katastrof, men för de ödmjuka och trogna är det Tusenårsrikets frös spirande. Detta Tusenårsrike känns i mig ibland som en dunkel, djurisk värme som ligger i min mage och spirar, som jag ruvar över, som en höna över sitt ägg. Ja, så har jag upplevt det. Jag känner paradiset spira i mig, och det har direkt förbindelse med världshändelserna. 

 

Tusenårsriket skall nämligen inte bestå av guldgator och pärleportar (allraminst av teknologi), såsom det så falskt predikas av den babelska kyrkan, utan i den vilda naturens återupprättelse, Edens återkomst, och vårt eget underordnande under detta rike, vår egen vildhets återupprättelse. Ekoteologi måste handla om detta om den ska vara seriös, annars är den inte ens värd att bära detta namn. 

 

Att fattigdomen är en välsignelse, går emot allt världsligt förnuft, och är en av paradisets hemligheter, ett mysterium som särskilt den kristna mystiken har begrundat. Den babelska kyrkan talar nästan aldrig om detta. Den är besatt av civilisation och civiliserad andlighet, och den sjunger "Jag har hört om en stad ovan molnen" istället för att längta till vilda urfolk, icke-mänskliga djur, ängar och vild skog. 

 

Den trogne räds ej fattigdomen, ty han vet att Gud vakar över honom. Den trogne har ytterst små materiella behov, och "skadas därför ej av den andra döden" (Upp. 2:11), dvs. civilisationens sammanbrott, som är gammeladams och dödens och dödsrikets död. Uppståndelsens värld, den värld dit alla icke-mänskliga djur och växter går efter döden, skall segra till sist. 

 

Jag har lidit så djupt under rikedomen och civilisationen, särskilt dess värsta avarter, som är drogerna och nervgifterna, så jag kanske blir bland de första att med jubel ta emot "hårdare tider", civilisationens sammanbrott. Detta är min seger. Jag ser fram med spänning och ljuv förväntan mot det som väntar oss bortom civilisationen, och jag är inte rädd för hårt kroppsarbete, jag är inte rädd för att svälta ihjäl, utan det blir för mig ett spännande äventyr och ett välkomnande av den värld jag faktiskt tillhör, där jag har mitt rike, andevärlden, himlen, som tillhör den vilda naturen. 

 

Jag har alltid längtat efter att få bo i Afrikas fattiga länder eller djupt inne i Amazonas regnskog, där känns det som om rester av Eden ännu lever kvar. 

 

Och vad är det dessa ställen har? Jo, den välsignade materiella fattigdomen och andens rikedom, kärlekens rikedom. Där community, dvs. kärlek och egendomsgemenskap, och inte minst det övernaturliga, är en självklarhet, alltmedan de rika i väst gräver sig djupare och djupare ner i sin nihilism och gudlösa litteratur och konst. Jag hatar de rikas ohyggliga kultur, full av cynism, materialism, ateism och gudlös pessimism och förorenad deckarfantasi. Stygga tankar om tillvaron och Gud och paradiset, helt enkelt, en fantasi där allt är upp och ner, där rikedom och naturförstörelse är himlen och fattigdom och sparsamhet och naturvänlighet är helvetet, när det i själva verket är tvärtom. 

Vi är på väg mot fattigdomen, den som älskades så av helgonen (sådana som Franciskus av Assisi) och de ryska heliga dårarna, och det värsta ligger därmed bakom oss. I november 2018 upplevde vi förfallets klimax, då oljan peakade, och efter det har ingenting varit sig likt, Bill Gates, Anthony Fauci och eliten orkestrerade en pandemi i ren förtvivlan över att vi nu måste börja spara på energi. Ja, de sparade i sanning, men på sitt eget djävulska, antikristliga sätt. 

 

Varför är äkta sparsamhet så förfärligt? Det är att träna sig i nästakärlek och nyttighet, det är det sanna nyttornas rike, som Swedenborg beskrev himlen som. Industrier är inte nytta, naturvänlighet är det. 

 

Detta är vad jag levt för i nästan tjugo år.