I väntan på Jesus

(Detta blogginlägg får gärna läsas till tonerna av den otroligt vackra sången "blissing me" av Björk. En repris, jag har haft den som ingress förr!!! Sen kan ni också lyssna på "Hey Cowboy" av Lee Hazlewood)

 

 

Mycket i mitt liv hänger på Jesus Nazaréen (jag har en egen religion, men den är helt fokuserad på Jesus, Jesus är dess allt i allo, "endast Jesus" ["Jesus only", som oneness-pingstvännerna säger] är mitt valspråk, så långt att jag förnekar Gamla Testamentets [GT:s] värde och inspiration och all GT-religion, och har rätt låga tankar om allt utom evangelierna i Nya Testamentet, och även denna del av Bibeln underkänner jag i dess nuvarande version). Och mycket hänger där på att den sanne Jesus inte är som den etablerade kyrklighetens Jesus, ett ohyggligt monster i sanning, utan djurens Jesus, en Jesus som harmoniserar med mitt evangelium, det att djuren, växterna, bakterierna, atomerna, spädbarnen, de "schizofrena" och de "utvecklingsstörda" (alla som inte är "normala") är våra närmaste vägvisare till himlen, till "Eden återupprättat". 

 

 

Men den Jesus som evangelierna utmålar, är tyvärr inte djurens Jesus, den sanna Jesusen. Detta var en hemsk upptäckt för mig, en som jag gjort först på sistone, och den har blivit alltmer klar för mig. Evangeliernas Jesus är en tillrättalagd Jesus, en "superstar Jesus", där allt det djuriska och mänskliga och "svaga" blivit närmast utplånat, och allt det ofullkomliga i Jesus (han var var inte fullkomlig i början, blev det först i sin uppståndelse, ty han var inte Gud, utan bara en vanlig människa) är upphöjt till skyarna, helt överskuggande det djuriskt-edeniska i honom. Allt som smakade världslig härlighet och glans i den ofullkomlige Jesus skulle apostlarna upphöja till skyarna, så världsliga och köttsliga var de. Det som påminde om möss och spädbarn i Jesus förteg de nästan helt. Sådana var de hela livet ut, de blev inte mycket bättre efter pingstdagen, som mer var en yttre, sensationell "tecken och under"-manifestation än en verklig omvändelse till att bli som barn och djur och schizofrena, vilket är det enda som räknas i min religion. Jesu apostlar blev aldrig anklagade för att vara galna, vilket Jesus blev, och det säger mycket om dem. De gick aldrig igenom den sista Trånga Porten, som är att bli en dåre för denna världen, också för den "kristna" världen. Jesus talade nästan bara om denna sista trånga port.   

 

Men det finns ljuvliga detaljer i djurens biblar om den historiske Jesus, som förklarar mycket. I mössens bibel står det t.ex. att Jesus, när han hade sänt alla sina tolv lärjungar två och två ut på missionsuppdrag för att evangelisera Israel, då, helt ensam (det var en lång tidsperiod, och dessa återkom flera gånger), gjorde sina heligaste, mest musliknande gärningar*, som aldrig kom med i vår Bibel, gärningar som var för mycket kenosis (utblottelse) för att förstås av hans lärjungar, dessa som var besatta av Jesu mirakler och allt i Jesus som var stort i världens ögon, istället. Av samma orsak tiger Jesu lärjungar om Jesu ord och gärningar under de 40 dagar han umgicks fysiskt med dem efter sin uppståndelse, den tid då han var fullkomnad (vilket han inte var före sin uppståndelse), och därför ock mest muslik, mest i kenosis, havande allra minst av sådan härlighet som uppskattas av världen (kanske han då identifierade sig helt med de icke-mänskliga djuren, kanske lammen, vilket fick hans sämre lärjungar att skämmas över honom). Vi har däremot Hollywoods glansbild av dessa 40 dagar, visad på film, vilket är upp-och-ner, och mycket har detta bidragit till "härlighetsteologins" framväxt, dvs. "framgångsteologin". Denna teologi vill inte veta av någon utveckling hos Jesus (han var Gud själv från första början, felfri från första början. Försök bara syna dem i sömmarna som lär denna lära), och den föraktar Jesu muslikhet, allt han har gemensamt med de "utvecklingsstörda" och de "schizofrena", och den fokuserar bara på allt det som tillhörde Jesu ofullkomlighet, allt det som förbinder honom med denna världens härlighet och glans, såsom alla Jesu tecken och under, vilket inte var hans sanna härlighet, ty sådant kan Satan och Antikrist också prestera. 

 

 

* Jesu tungotal (har du ens hört uttrycket?) är en sådan helt förtigen sak, apostlarna fick det att se ut som om de hade tungotalets gåva men inte Jesus, fast det snarare var tvärtom, att Jesus talade mycket sannare och mer äkta i tungor än de, det var bara att han talade djurspråk, han gjorde djuriska läten och babyspråk, som lärjungarna skämdes över, borgerliga som de var i jämförelse med sin kyniske mästare. Därför fick de det att se ut som om Jesus inte hade tungotalets gåva. Men Jesus använde tungotalet mest till att tala med djur och växter. Så icke apostlarna, för vem naturen var främmande och något "lägre", särskilt för aposteln Petrus (se 2. Pet. 2:12). De talade nästan aldrig om naturen eller naturens andlighet i sina brev och skrifter. 

 

 

* * * 

 

Ytterligare läst i mössens bibel: Jesus vandrade omkring med sina lärjungar i nio år (han började sin offentliga verksamhet enligt evangelierna, som 30-åring, se Luk. 3:23, och blev 39 år gammal (1), 40 om man räknar från befruktningens stund, vilket de gjorde i Israel på Jesu tid), och det mesta av det evangelierna förtäljer, var från de första åren, då Jesus var som mest världslig, mest som en superstjärna. Med åren blev han alltmer som en schizofren, en galning, vilket skymtar i evangelierna bara på några få ställen (se Mark. 3:21, och Joh. 7:20, och Joh. 10:20, att vara ansedd som demonbesatt på Jesu tid var att anses vara galen), betecknande nog i det ärligaste evangeliet (Markus) och i det andligaste evangeliet (Johannes). 

 

Detta senaste faktum, som Jesu lärjungar försökte dölja så långt det går, ty det passade inte med deras bild av den kommande Messias (en politisk härskare och världslig kung), detta drag hos Jesus tog mer och mer överhand allteftersom de nio åren fortskred, och på slutet tog det helt över, vilket hans allt starkare messiasmedvetande talar om, ävensom hans starka medvetande om att vara förföljd och i färd att möta korsfästelsestraffet, ävensom hans tempelrening, en av de "galnaste" saker som skett i hela Bibelns historia. Med tiden avtog Jesu fokus på mirakelgärningar, och han blev mer och mer som djur och spädbarn i sitt hjärta och i sin livsstil (2), mer och mer upptagen av det inre livet och helgelsen istället för yttre tecken och under, och apostlarna miste mer och mer intresset för honom och hans ord, vilket vi ser i evangeliernas tysthet om hans senare och mer "galna" tid (samt deras försök att få hela hans verksamhet att verka som tre år istället för nio), och vilket man ser tydligast i att Jesu skattmästare, Judas Iskariot, till slut förrådde sin mästare (för honom hade Jesus nu blivit bara en simpel galning, inte alls någon Messias), och i att Jesu viktigaste lärjunge, den med störst status i lärjungakretsen, Petrus, förnekade att han kände Jesus, inför judarna, när Jesus skulle förhöras inför korsfästelsen. Detta hade aldrig hänt om Petrus verkligen trott på Jesu messianitet, med en levande tro. Nu var Jesus bara en galning för Petrus, precis som för Judas. Alla Jesu tolv lärjungar övergav honom när han korsfästes, alla utom Johannes och hans mor Maria. Johannes var den lärjunge som förstod Jesus mest, och den enda som vågade skriva att Jesus ansågs för galen (Markus skrev det också, men han var inte en av Jesu tolv lärjungar). 

 

 

(1) "Utifrån uppgifter ur evangelierna om regenter och folkräkningar har man slutit sig till att Jesu födelse troligen ägde rum någon gång under tiden år 7–4 f.Kr." (Wikipedias svenska artikel om Jesus, se här). Om man, som många gör (t.ex. här på engelska och här på svenska), bestämmer tiden för Jesu död till 32 e.Kr., då blev Jesus som mest 39 år gammal. 

 

(2) Följande ord från Jesu viktigaste predikan eller viktigaste samling aforismer, Bergspredikan, kan vara den kanske viktigaste nyckeln till att förstå Jesu liv och gärning, den riktning hans liv tog, mer och mer allteftersom tiden gick, för att skingra det dunkel som råder kring kristendomens begynnelse, och som mystikern Simone Weil beskrivit således: 

 

"En rätt förståelse av kristendomen har blivit nästan en omöjlighet för oss på grund av den djupa hemlighetsfullhet som omger den första tidens historia" (Från boken "Personen och det heliga").

 

Nu till Jesu ord: 

 

 

 

* * * 

 

Ytterligare läst i mössens bibel: Jesus skällde ut Judas Iskariot och gav honom en lätt örfil för att han varit för girig med deras gemensamma pengar (Judas var den som satt på penningpungen i Jesu lärjungakrets). Detta kunde Judas aldrig glömma, utan hade ett agg mot Jesus ända sedan den händelsen. Detta tog plats år 29 e.Kr., tre år innan Jesus dog på korset, vilket hände på våren år 32 e. Kr. 

 

 

 

Alltsedan år 2005, då jag upptäckte "kenosis"-begreppet på Åbo Akademis teologiska bibliotek och skrev boken "Faderns kenosis. En studie i Guds mänsklighet" (som finns på Åbo Akademis handskriftsavdelning, i "Lars Larsens samling"), har jag känt att kenosis är kanske den viktigaste nyckeln till att förstå Guds kärlek och Guds väsen, ja även Jesu kärlek och väsen, och denna övertygelse har bara djupnat med åren. Jag har uppehållit mig mycket vid detta tema, både i mitt liv där ute och på mina bloggar, och har lärt mest om det av de icke-mänskliga djuren och av Hjalmar Ekström (1885-1962), som aldrig blev känd under sin livstid, inte ett dugg. För att dechiffrera världsliga kristnas (såsom evangelisterna var) skrifter om Jesus, såna med mycket makt (detta hade alla NT:s författare), som är främmande för Jesu heliga dårskap, behöver man själv gå in i kenosis' verklighet, och tala mycket med dem som är fullkomliga i detta väsen, växterna, de icke-mänskliga djuren, bakterierna, atomerna, de "utvecklingsstörda" och spädbarnen. De hjälper en att läsa NT, inte "som fan läser Bibeln", utan med kärlek och ett lyssnande, empatiskt öra som kan se igenom de glansbildsytliga karikatyrer som den boken är full av. 

 

Jag förstår mig själv bara genom att förstå Jesus, så till den grad har jag levt med honom hela livet, så har jag bollat mig mot honom, och jag förstår också Jesus bara genom att förstå mig själv. Men det första först.