I väntan på Jesus

Den kristna kyrkans avfall, "Det Stora Avfallet", började kring 1950, som jag skrivit om förr här. Då öppnade sig kyrkan för modernismen, för den moderna kulturen, och den begick andligt fadersmord, hade sin "68-revolution", sin "kulturrevolution", som kostade mycket andligt blod, det gick inte utan strid, inte utan häftigt motstånd från de äldre. Ett underligt faktum är att detta bara är drygt ett och ett halvt år efter att staten Israel föddes, så att Jesu profetia uppfylldes om att Jerusalem skall ligga nertrampad av hedningarna intill hedningarnas tidsålder är fullbordade (Luk. 21:24, i norska 1930 översättning står det "hedningarnas tid är förbi", eller "till ända", vilket jag tror är den rätta tolkningen av "fullbordade"). Detta betyder att hedningarna då avfaller, och nådens heliga molnstod övergår från att vila över hedningarna, tillbaka till att vila över Israel, lämnar hedningarna p.g.a. deras avfall. Sakta men säkert, under en lång process. Just detta var det som började ske kring 1950. Det fanns en helt annan renhet i den kristna kyrkan före 1950. Detta kan särskilt väl studeras i pingströrelsens historia. En renhet och en gamla tiders oskuld fanns då. Man var inte heller lika förmörkad i själen om man trodde på den ohyggliga dogmen om evigt helvete, som man är nu, ty man levde inte i informationsåldern, hade inte internet och smartphone, och många vanliga människor visste inte ens om att det fanns kristna folk, ja rentav konservativa kristna, ja fundamentalister, som på allvar lärde att Bibelns lära var att alla varelser till slut blir frälsta. Idag har vi inga ursäkter för att tro på sådan själsförhärdande och själsförmörkande smörja som den traditionella helvetesdogmen är. Nu kan alla, på Bible Hub, studera grundtexten, hur lätt som helst, och även de talrika bibelöversättningar som är universalistiska, som ligger till grund för universalismen, dvs. bevisar bortom allt tvivel att Bibeln lär ut allas slutliga frälsning. Jesus sade: "Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera." (Luk. 12:48) Vi kan nu få information om dessa saker, om vi vill. Men de flesta fundamentalister vill inte. De flesta fundamentalister har så hårda hjärtan att de t.o.m. vill att Bibeln ska lära ut den hypersataniska helvetesdogmen (jag skräder inte orden här) om evig pina, de vill att helvetesdogmen ska vara sann (så i alla fall verkar det, bara Gud vet om deras hjärtans hemligheter), så fulla av fundamentalism, dogmatism, bokstavsträldom, hat och hämndgirighet är de. Hat och hämndgirighet mot Guds fiender, dem som Jesus bad oss älska villkorslöst och söka upp för att bära hem till Fadern. Men saliga er de som, om deras församling förbjuder dem att tro på universalismen, åtminstone (om de inte är villiga att lida förföljelse av sin församling för Jesu skull), i alla fall hoppas i tysthet, i det fördolda, att den läran ska vara Bibelns lära. Då har man redan kommit långt, ens hjärtas is har börjat smälta. 

 

Men kombinationen falsk karismatik, den blinda tron på helvetesdogmen, avguderi av Jesus (dvs. brytande av första budet i Mose tio budord), brytande av bildförbudet (dvs. andra budet i Mose tio bud, som egentligen förbjuder avbildning av det gudomliga), världslighet, mammonism, rikedom och girighet, modernism, fundamentalism, bokstavsträldom, ett blint accepterande av Gamla Testamentets förfärliga, sataniska gudsbild, ett blint accepterande av den andligen och fysiskt farligaste högteknologin, såsom smartphonen (dvs. Antikrists främsta verktyg), oanständig klädsel hos kvinnor, världslig musik på gudstjänsterna, sliskig, postmodern, antikristlig lovsång, och ockultismens och New Age:s insipprande i den karismatiska kristenheten, allt detta gör att jag upplever atmosfären i frikyrkliga och vissa svenskkyrkliga kristna gudstjänster så förpestad, att jag inte orkar mera delta i dem, jag håller mig utanför, avvaktande, för att inte smutsa ner min tro och de kära kristna orden och begreppen och inte minst det kära Jesusnamnet. Lutherska kyrkan är död som en sten, har alltid varit det, och de som hade namn av att leva, de frikyrkliga och karismatikerna, dessa församlingar har alla avfallit. 

 

Allt detta är stora tecken för mig, på att Hedningarnas Tidsålder är förbi, och att alla profetior är uppfyllda som krävs för Jesu återkomst. Jag lyfter mitt huvud i förväntan, mitt i min andliga hemlöshet, som kommer av en ultrakonservatism, som, underligt nog har vissa liberalteologiska inslag, men bara i den mån liberalteologin rättfärdigar det som de kristna trodde på i början av kristendomens historia, dvs. liberalteologi som egentligen är ultrakonservatism.