I väntan på Jesus

 

 

"(Det) var en ung pojke som var svårt sjuk. Familjen hade sänt efter Smith, men när Smith kom dit mötte modern honom i dörren och sade: "Du kommer för sent. Det går inte att göra något för honom." Smith svarade: "Gud har aldrig sänt mig för sent någonstans." Pojkens tillstånd var så dåligt, att om han hade flyttats skulle hans hjärta stannat, och han skulle ha dött. Det behöver knappast sägas att familjen saknade tro och att pojken var alltför sjuk för att kunna tro själv. Innan Smith kunde be för pojken var han tvungen att gå därifrån för att uträtta ett ärende vid ett kapell på orten. Men innan han lämnade deras hem sade han till dem att han skulle komma tillbaka. Sedan instruerade han dem att lägga fram pojkens kläder, eftersom Herren skulle resa upp honom. När Smith återkom hade familjen inte gjort det han bad dem om, men när de såg hans tro blev de förlägna och tog omedelbart fram pojkens kläder. Smith sade att de bara skulle sätta på honom sockorna. Sedan stängde Smith dörren om sig och pojken, och sade till den livlöse pojken att något skulle hända, som var annorlunda än något han tidigare hade upplevt: "När jag lägger mina händer på dig ska Herrens härlighet uppfylla platsen tills jag inte kan stå upprätt. Jag kommer att ligga hjälplös på golvet." I samma ögonblick som Smith rörde vid pojken fyllde Guds kraft rummet, och den blev så stark att Smith föll till golvet. Plötsligt började pojken skrika: "Detta sker till din ära, Herre!" Smith befann sig fortfarande på golvet när pojken steg upp och klädde sig. Han öppnade dörren och ropade: "Pappa, Gud har botat mig! Jag är frisk!"

 

En sådan härlighet uppfyllde huset att mor och far också föll till golvet. Pojkens syster, som skrivits ut från ett mentalsjukhus, blev omedelbart helad i sitt psyke. Hela byn påverkades, och väckelse började över hela staden."

 

 

Min kommentar: Smith Wigglesworth (1859-1947) är ett exempel på att Jesus verkar i alla sammanhang. Han var en av föregångarna till den babyloniska "helandeväckelsen" på 50-talet, då avfallet började i pingströrelsen (jag har skrivit om det här). Wigglesworth hade samma fokus som denna väckelse, fokus på "tecken och under" istället för på helgelse och att bli lik Jesus, skilja sig från "världen", från "Babylon" (såsom pingströrelsens föregångare "Helgelserörelsen" hade). 

 

"Trosrörelsen", som det svenska "Livets Ord" tillhör, har funnit en själsfrände i Wigglesworth, vilket inte är ett gott tecken. Han läses mycket i den rörelsen. 

 

Såsom hos Trosrörelsen, fanns det något besvärjande i Wigglesworths andlighet, som får den att komma skrämmande nära magi och trolldom. 

 

Jag varnar för att fördjupa sig ytterligare i Wigglesworth. Han har för mycket av den etablerade pingstbabyloniska horeandligheten*. T.ex. lärde han att man kunde få tungotalsgåvan (glossolalia) genom att bara börja tala i tungor på kommando fast man ännu inte hade gåvan, bara "ta emot i tro" och börja babbla. En babylonisk villolära som gränsar till magin och besvärjelsen. 

 

Wikipedia skriver också i denna artikel om Wigglesworth om hans machostil som helbrägdagörare följande: "His methods often involved hitting, slapping, or punching the afflicted part of the body. On a number of occasions his approach to persons suffering from stomach complaints was to punch them in the stomach, sometimes with such force that it propelled them across the room. When challenged on this, his response was "I don't hit them, I hit the devil" "

 

Men som sagt, Jesus verkar i alla sammanhang, också i de etablerade horekyrkorna, och även om man blev helad av en trollkarl eller ett spiritistiskt medium, kan man vara tacksam för det och se Guds finger i det hela, fast det inte gick rätt till, och Satan var inblandad. Men ibland går Satan Guds ärenden, ofrivilligt. 

 

* t.ex. trodde Wigglesworth högst antagligen på läran om de eviga straffen, en babylonisk horelära av värsta sort, som man på den tiden och även delvis idag måste hora med för att kunna avancera i graderna i pingströrelsen och alla karismatiska sammanhang. Man kunde helt enkelt inte bli särskilt stor och känd om man trodde på universalismen, så den gången och så idag. Om hur kyrkotukten kunde gå till i början av pingströrelsen, se vad Wikipedia skriver i den danske artikeln om pingstpionjären Anna Larsen-Björner: