Musfamiljen (dikt)
I kloaksystemet på ett hus
lever det en familj.
En märklig familj, i sanning.
En familj som ingen räknar
som en familj,
ty så låg status har individerna här -
de anses inte värda att leva överhuvudtaget.
De lever i fara för sitt liv, varje dag.
De lever bland avfall och kloak, bland råttgift och musfällor.
Ty deras status är på botten,
lite som de värsta kriminella och schizofrena
i vår civilisation.
En musfamilj.
Men mitt i smutsen och stanken och fällornas faror,
strålar paradisets trygghet, renhet och ljuvhet
ur musfamiljen.
Som om Gud själv beskyddade dem
och ömmade för dem,
med en obeskrivlig ömhet och värme.
Ja, kanske gör Hen det.
Kanske Gud bor t.o.m. i råttor och möss.
En man som var nära döden
gick ut ur kroppen
och såg vad som föregick
i kloaksystemet på sitt eget hus,
såg obeskrivligt väna musungar suga
på musmammans obeskrivliga spenar,
såg musfamiljen, som han hade
försökt utrota i alla år,
sova i sitt bo i kloaksystemet,
ett bo som de gjort utav strå, gräs, mossa och diverse bråte
insamlade från trädgården omkring
under många år,
såg dem alla sova tätt invid varann,
som en kull med nyfödda musungar,
såg dem sova i paradisisk ro,
drömmande om Elyseum, (ja, han fick veta vad mössen drömde om,
i drömmen bad de för sina förföljare, för mannen och hans familj)
värmande sig på varann,
där, i kloaksystemets kyla,
ute var det minus tjugo grader minst.
Då, sade mannen,
förstod jag,
att paradiset på jorden
levde just detta liv,
detta märkliga, föraktade liv i smutsen och farorna,
och att det var där
Guds starkaste strålglans på jorden var att finna,
där, i förnedring, korsfäst av världen,
i smuts, avfall och faror likt musfamiljen i detta hus.
Och han grät över mössen
och över sin egen ondska,
över hur han förföljt denna musfamilj
i åtta långa år.
(av Lasse Lushjärnan, 25.8.2023)
