I väntan på Jesus

Om jag skulle få riktigt följa mitt hjärta, skulle jag vilja flytta till skogs, rymma från psykiatrin och bo i någon av mina många ställen i skogen, som hemlös, och så skulle jag göra långa vandringar i Sveriges skogar, året runt, och vistas om vintrarna på relativt varma västkusten i skogarna mellan Göteborg och Halmstad, och om somrarna i skogarna nära Stockholm och Järna. Jag skulle tigga min mat varje dag och sova i sovsäck och på liggunderlag (som jag skulle bära med mig i en stor ryggsäck) under bar himmel, med en tunn presenning över mig om det regnar. Jag skulle rymma från psykiatrin och aldrig återvända till civilisationen, utan ha skogen som min borg och fristad, mitt verkliga hem. Leva som eremit, tiggarmunk och sadhu där. 

 

Jag skulle leva så resten av mitt liv, helt ett med skogen och dess liv och villkor, som ett vilt rådjur, medicinfri, så att jag återigen kan känna bönens ande i mig (som bara kommer över mig när jag är medicinfri), och leva och dö i skogen, och till slut ingå i skogarnas himmel, som är den himmel jag längtar efter, och som jag fått planterad i mig av hundarna (jag har inget större behov av guldgator och pärleportar, dessa är inte den verkliga himlen i Uppståndelsens värld). 

 

Det som får mig att inte göra detta är alla de hemlösa i Stockholm som behöver min hjälp, samt mitt författarskap, dvs. min internetmission. Men en gång ska jag nog få göra detta, kanske i Tusenårsriket i i himlen, på den Nya Jorden. 

 

Alldeles nyss kände jag en obeskrivlig romantisk längtan och suktan och lockelse till skogen, den starkaste jag känt sedan jag började med psykmediciner sommaren 2008. Som om naturen kallade på mig. Solen kallade på mig, solskenet blev till ett längtans skimmer. Trots allt lever mina romantiska känslor under ytan av mitt av psykmedicinerna dödade känsloliv, det fick jag känna i denna upplevelse idag. Det är typiskt mig, att när jag verkligen känner något, så är det sånt här jag känner, mitt rätta jag kommer fram, som är Skogsmannen, det är vad jag verkligen är, Skogsmannen Snigelson, men jag får inte lov av psykiatrin (och inte heller av Titti Spaltro) att vara den jag är och leva det liv jag vill. Dom vill bara civilisera mig, fast hela naturen skriker om att civilisationen är en katastrof, ett OHYGGLIGT FIASKO. Tror du psykiatrin bryr sig om det? Inte ett dugg. Dom finns inte överhuvudtaget på dom våglängderna. 

 

Kanske en vacker dag denna längtan blir för stark, och jag ger efter (denna längtan gör besök då och då, och alltid slutar det med att jag gör upp planer i min skalle för hur jag ska kunna rymma till skogs, och sen tycker jag att det blir för svårt och lägger ner planerna. Civilisationen har verkligen gjort det så svårt som möjligt för oss att återvända till naturen). Då kanske ni aldrig hör mer från mig. Men då skriver jag först ett avskedsbrev här. Jag lovar. Jag kan inte då fortsätta med mitt bloggande, ty då kan jag lätt bli spårad. Skogen blir då min fristad och hem, och jag närmar mig civilisationen på rådjurs skygga sätt, för att leta/tigga mat (jag kan inte regelbundet ta ut pengar ur bankomaten heller då, då kan jag också lätt bli spårad). På ett sätt är jag där i anden redan, och har alltid varit det, ända sedan jag adopterades av hundarna 2009, min "paradisiska adoption".

 

Vill psykiatrin att jag ska förtrycka och glömma vem jag är innerst inne? Med nervgifter och straff (jag blir tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning om jag rymmer, det har hänt förr)? Så känns det. Och det känns som ett mycket ruttet förtryck. 

 

Men jag ska försöka beskriva hur jag kände mig i mitt anfall av skogslängtan, i följande dikt: 

 

 

Under åratal av kemiska själs-bekämpningsmedel

neurotoxiner kallade så fint "psykmediciner",

reser sig plötsligt mitt döda romantiska känsloliv,

spricker ytan av min själ,

som en maskros genom asfalt,

och jag får känna en stund vem jag egentligen är,

i all själens nakenhet och vilda styrka,

bakom lager på lager av nedtystning och bedövning.

 

Och jag hör Solens strålar locka mig,

som i ett romantiskt längtansskimmer,

och jag hör skogen locka mig,

och jag hör djuren locka mig,

och jag vet att det liv jag nu lever

inte är det sanna livet,

utan en skugga blott,
ett bokstavens och tankens och drömmens liv blott,

ett fångenskap, 

ett slaveri under makter,

makter som vill att jag ska glömma och gömma

vad jag upplevt just nu. 

 

* * * 

 

Min längtan är inte till rikedomslivet i civilisationen, inte till tekniken, den är till utblottelsen, det asketiska kenosislivet i frivillig fattigdom, där har jag mitt paradis, och därför kan ni aldrig vara helt säkra på att få ha mig kvar i civilisationen, ty detta är en god längtan jag har, det är en längtan till den verkliga himlen, inte till guldgator och pärleportar, den falska himlen, ja, denna längtan hos mig är så ren och helig att jag alltid måste genom en brottning med mig själv för att lyckas stå emot lockelsen att rymma från psykiatrin till skogslivet. En dag kanske jag inte lyckas längre stå emot. Jag är faktiskt t.o.m. redo att ta mitt straff om jag gör det, straffet som är kanske några månaders vistelse i psykiatrisk fångenskap, om jag har tur, plus kraftigt höjd medicinering med deras neurotoxiner (psykiatrikern Peter Breggins begrepp). Det kanske är värt det. Värt några månaders vandringar i skogarna, innan jag, kanske, åker fast till slut. Det är sådana avvägningar jag gör när lockelsen från skogen gör sig gällande. 

 

När det är dags, bryter jag upp. När jag fullgjort min mission i civilisationen. Det känner jag nog, när jag gjort mitt. Kanske civilisationen blir tandlös i sitt försök att hålla oss från att återvända till naturen, när den stora Kollapsen kommer. Kanske den då äntligen förstår, om än alltför sent, att vi alla måste gå tillbaka på våra vägar. Kanske måste jag vänta tills Tusenårsriket för att jag ska få göra detta. Enligt en mäktig ängels ord i en dröm för drygt ett år sedan (se här) skall jag "2048 få flytta till en sommardal". Det är nog en skogig dal, tror jag. Det kändes som om jag där skall få leva det ursprungliga livet. Om 24 år.

 

På en så ljuvlig sak orkar jag nog vänta. Jag räknar dagar, och gläder mig för varje dag jag kommer närmare den dagen. Så mycket älskar jag skogen. Och det är träden och hundarna som ingett mig denna stora kärlek. 

 

Jag minns vad jag gjorde för 24 år sedan (då gick jag på nian). Det är inte så lång tid när allt kommer omkring. Och tiden tenderar att gå fortare med åren.