I väntan på Jesus

Följande är en otrolig synkronicitet:

 

De två helgon (båda är protestantiska helgon, detta är mycket betecknande för mig) jag har älskat överlägset mest, läst överlägset mest om och talat mest om och funderat och grubblat mest kring, är den indiske mystikern Sadhu Sundar Singh (1889-1929?) och den svenske "vandrarprästen" David Petander (1875-1914. Han har jag hållit föredrag om på bibliotek i Stockholm och Uppsala), som båda levde liknande liv, som hemlösa vandrarpredikanter, Sundar dessutom barfota (jag har tagit efter honom här). Båda dog eller försvann från oss som 39-åringar. Vilket sammanträffande! De har influerat mig otroligt mycket i hur jag har valt att följa Kristus, genom vandring, hemlöshet och frivillig fattigdom (innan min nuvarande påtvingade civiliserade bekvämlighet, som jag egentligen hatar, den gör mig slö och lat i anden). 

 

Och ännu otroligare: C.S.Lewis (1898-1963), en av mina absoluta favoritförfattare för barn (jag formligen älskade hans Narnia-böcker som barn), omvände sig i april-juni 2029*, just då Sadhu Sundar Singh försvann från civilisationen för att aldrig hittas mer. Sundar Singh kom också att betyda mycket för Lewis. 

 

Detta är sagolikt. Jag tror allt hänger ihop, och att det finns en mening med allt. 

 

Denna artikel förklarar relationen C.S. Lewis-Sundar Singh närmare. Jag citerar följande: 

 

"In April 1929, he (Sundar, min anm.) set off on his dangerous trek to Tibet again in spite of heart trouble and blindness in one eye. After he set off, no one ever heard from him again. Although friends went searching for information about him, no clues were ever found; he had simply disappeared. When the government of India announced four years later that he was officially given up for dead, some suspected that he had withdrawn from civilization in order to meditate and pray in the Himalayas. But most likely he died shortly after he set out on his final missionary journey. For years he had been eager to leave this life in order to get to heaven to be closer to God.

It was almost surely in April or May 1929 that Sundar Singh ended his Christian vocation on this earth. And, oddly enough, that is when C. S. Lewis knelt down in his room in Oxford and reluctantly admitted that God is God and began his own journey in Christian ministry. There can be no question that C. S. Lewis was aware of Sadhu Sundar Singh."

Och sedan något ännu otroligare: David Petander dog när han var 39 år och nio månader gammal (ser ni talsymboliken: 3 år + 3X3 år + 3X3 månader). Sadhu Sundar Singh försvann när han var 39 år och åtta månader gammal, och enligt artikeln ovan är det troligt att han dog ungefär då eller när han var 39 år och nio månader gammal, i maj 2029. 

Sadhu Sundar Singh på besök i Uppsala

Men sedan det otroligaste: dessa synkroniciteter med C.S. Lewis, Sundar Singh och Petander (alla tres gemensamma synkronicitet) fick jag veta dagen efter att jag planerat att rymma från psykiatrin 1.3. 2024, att efter det datumet gömma mig i skogarna, försvinna från civilisationen, och vandra omkring i skydd av skogarna, leva helt underground för att få bevara mitt psykes integritet och vara medicinfri/giftfri. Nu kommer du att baxna, men detta datum, 1.3. 2024 är nästan precis sju månader efter jag fyllt 39, då jag är 39 år och sju månader (jag föddes 9.8.1984). Om jag försvinner då, är det nästan exakt vid den ålder då både Petander och Sundar Singh försvann från civilisationen, bara respektive en och två månaders skillnad. Och det hela får då en vacker symmetri, att jag försvinner (om jag gör det!) vid 39 år och sju månader, Sundar försvann vid 39 år och åtta månader, och Petander försvann vid 39 år och nio månader. 

Så våren 2024, ja, då kanske jag säger farväl till allt och går och lever eremitliv med djuren och träden (som egentligen är det minst eremitiska av allt, ty i skogen är "folket" mest levande och Guds härlighet mest synlig), såsom Sundar gick upp i Tibets fjäll, en mycket, mycket farligare resa än den jag ger mig ut på (begrunda all den förföljelse Sundar råkat ut för tidigare i sitt liv, bl.a. just i Nepal. Läs på om detta), då Sundar var svag och sjuk när han begav sig iväg 18 april 2029 (jag är frisk och stark, min fot har läkt bra, jag kan gå 10 km per dag utan problem). Om detta skriver denna artikel följande: 

"In the mid 1920's Sundar has numerous health problems of blindness in one eye, heart problems, and suspected digestive issues and / or TB (tuberculosis, min anm.). Many know this and suggest he stop his journeys but Sundar still wants to travel to Tibet to minister as a Christian Sadhu. On a trip in 1927 he falls very ill and friends bring him back to India.

In 1929 he sets off on a journey to Tibet and leaves instructions to his friend to take of his mail and will. Also if he gets ill he will send word. At this time his health is no better and many comment on how weak he is.

Sundar never returns and many speculate he is dead, some think he retired as a mystic, and others think he is in the mountains of Tibet ministering. Anderson gives a perspective on each of these views and he concludes that Sundar died by injury, or sudden death."

En annan otrolig sak i denna synkronicitetshärva, är följande: att när David Petander dog, i slutet av 1914, det var just kring de åren, eller åren strax efter, då Sundar började bli känd i Indien som vandrarpredikant, som om han tog över Petanders profetmantel på något vis (i 1918 var Sundar så känd att han började resa runt i hela världen på predikoturer. Sundar visste inget om Petander då). Det finns noggrannare synkroniciteter också här: 

1) När David Petander prästvigdes och började verka som präst, i december 1903, då omvände sig Sundar från hinduismen och sikhismen till kristendomen genom en otroligt mäktig Kristusvision.

2) När David Petander fick sin himmelske kallelse till att bli vandrarpräst, i slutet av 1910, genom en fyrtio dagars vistelse i fjällen, då hade just Sundar hoppat av sina teologiestudier (i juli 1910), och börjat vandra omkring som vandrarpredikant över stora områden, helt till Afghanistan. Samtidigt dog helgonet Leo Tolstoj (1828-1910) på en tågstation efter att ha gett sig ut på luffen, i slutet av 1910. Petander tog på sig Tolstojs profetmantel, var mycket inspirerad av honom. Och Sundar tog på sig Petanders profetmantel. Är inte detta underligt?

Innan Tolstoj gav sig iväg på luffen, skrev han följande till sin fru: "I am doing what old men of my age are wont to do. They escape worldly life to live out their final days in solitude and silence,” wrote Tolstoy." (från denna artikel) (på svenska: "Jag gör det som gamla män i min ålder brukar göra. De flyr det världsliga livet för att leva ut sina sista dagar i ensamhet och tystnad”, skrev Tolstoj.")

3) Sundar omvände sig till Kristus, fick sin kristusvision som fjortonåring, Petander dog 1914. Också det en synkronicitet. 

 

Slutord

Jag har inte beslutat mig än, men om jag efter mycken prövning av min längtan att få försvinna från civilisationen till skogslivet våren 2024 (jag skrev nyss om denna längtan, här), kommer fram till att det är Guds vilja, ja, då är kanske min gärning här på internet slut snart, och då kommer jag kanske att uppgå i något högre, gå upp i verklighetens rike istället för ordens, och leva som jag lärt ut på bloggen, men inte fått lov av psykiatrin att göra (därav mängden av ord men lite liv och verklighet). Och då är jag kanske redo att ta mitt straff för att rymma från psykiatrin, dvs. instängdhet på en psykavdelning, ifall jag skulle åka fast. Det kan mycket väl hända att det är ett pris värt att betala för att få, en tid, känna bönens ande i sig, som jag brukar få över mig när jag slutar med medicinerna. Bön är allt jag har, jag lever och andas i bönen när jag får ha mitt psyke för mig själv, utan andras intrång i det genom gifter. 

Men jag har alltså sju månader på mig att pröva om detta är Guds vilja, om jag rymmer våren 2024. Synkroniciteterna ovan tar jag som en hint i den riktningen. Också den kallelse jag hörde från solen och skogen för några dagar sedan, som jag beskriver i detta blogginlägg. 

Jag är en så härdad skogsman bakom min lata och bekväma fasad, att för mig är att rymma till skogs ingen uppoffring alls (trots att det är ett tungt liv vid första anblicken), skogen är för mig ett hem och en trygghet, inte något att vara rädd för, och dess ensamhet en ljuvlig borg för bönen (min själs andning!), där jag, medicinfri (jag är beredd att offra mycket för att få vara medicinfri, dvs. fri från neurotoxiner, detta skall mina vårdare få noga kännedom om. Det är viktigare än all den danderydska lyx och bekvämlighet de kan erbjuda mig), får känna den inre världens styrka, klarhet och ljuvhet, och där jag får tillbaka min kropps och själs hälsa (jag sover bort mitt liv, sover tolv timmar per natt, går hela tiden upp i vikt och får bevittna att min mage sväller mer och mer, p.g.a. mina psykmediciner. Detta är hemskt. Bara jag får gå ner till min normalvikt och får platt mage istället för uppsvälld ölmage, anser jag mer än nog vara gjort i skogen, om jag skulle bli fast av polis efter några månaders vandring i skogen är då inte så farligt längre, utan jag har uppnått det första och kanske lättaste av mina mål med rymmandet. Jag behöver också renas av skogens ljuva vattenpölar och fasta på regnvatten från dem för mina gallstenar, som plågar mig ibland. De försvinner alltid när jag slutar med mina mediciner och fastar. De har plågat mig sporadiskt ända sedan 2012).

Jag skriver detta för att varsla mina vänner om vad som kanske komma skall, så de är förberedda. Ingen kan egentligen hindra mig att göra detta, bara om man låser in mig för resten av mitt liv, vilket också är ett straff jag är villig att ta, ty ska jag vara bättre än aposteln Paulus, som satt de sista åren av sitt liv i fängelse (allt som allt satt han fem år i fängelse under sitt liv, se denna artikel)? Eller prästen Richard Wurmbrand, som satt fjorton år i kommunistiskt fängelse, i isoleringscell mest. Eller kinesiska husförsamlingsledaren Watchman Nee, som satt de tjugo sista åren av sitt liv i kommunistiskt fängelse? Bara jag får studera ryska på avdelningen (jag har blivit mycket ivrig i mina ryska studier), tar jag mitt straff.

Men Jesus sade att förföljer man er i en stad, fly till nästa. Nu har jag bara skogen kvar att fly till, alla andra broar är brända. Överallt bara anger man och förföljer sådana som jag, som vill bokstavligen följa i Jesu fotspår likt Petander och Sundar Singh. Jag litar inte ens på min egen familj. Därför ser jag ingen annan utväg än att gå under jorden i skogen för att slippa mina neurotoxiner. 

Men jag har inte bestämt mig än. 

 

* Denna artikel har följande kronologi för C.S.Lewis i 1929:

"1929: Lewis became a theist: "In the Trinity Term of 1929 I gave in, and admitted that God was God, and knelt and prayed...." " ("Trinity Term" är från mitten av april till slutet av juni)

                        David Petander