Mer om väntans teologi, domens dag och det kosmiska medvetandet
Detta är de rikas gråt på domens dag (och detta beskriver också inledningen på livet efter döden för de rika). Först är den självisk. Sedan, när de ödmjukar sig, och blir fyllda av Anden, dvs. blir frälsta, som de kommer att bli på Andra Sidan, då kommer de inte att gråta över sig själva, utan då kommer de att gråta över den förödelse de skapade på jorden med sin lyx och rikedom, gråta över Moder Jords död (ty hon kommer att dö, p.g.a. de rikas hemska gärningar, och sedan uppstå till härlighet, med alla jordens varelser). Denna gråt är beskriven av Johannes Uppenbararen i Upp. 1:7:
"Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen." (norskans 1930 övers. har "gråte sårt", dvs. "gråta innerligen" istället för "jämra sig")
Detta är den gråt alla skall gråta på domens dag. Men i början skall somliga glädjas (de som blir uppryckta i "Uppryckandet"), och andra gråta. Detta är inte vad Johannes Uppenbararen vill förmedla, utan han menar med sin gråt den gråt alla skall gråta, dvs. den som tar plats vid Jesu för alla synliga återkomst.
De skall gråta över de fattiga, över de fångna djuren, över Moder Jords förhärjade ansikte, som de kommer att se i den Korsfästes törnekrönta ansikte.
Även hela universum skall gråta med oss, ty allt hänger ihop. Vår frälsning kommer att vara, på ett begränsat sätt, hela universums frälsning, ty hela universum har lidit med oss och vårt syndafall*, hela universum vet om vad som har hänt i vårt lilla hörn av kosmos (planeten jorden är dock den enda planet som har fallit i syndafallet). Ta detta i beaktande när du gör någon synd.
Och när vi återupprättas, då välkomnas vi av hela universum, denna oändliga livslevande Livssfär av livslivets liv som vi blivit avskurna ifrån genom vårt inträde i helvetet, dvs. jordelivet, fångenskapen i materiens bojor. Vi skall få komma hem, hem till det kosmiska medvetandet, hem till enhet med hela universum, hem till den tillhörighet till den Större Verkligheten, som var vårt ursprung, vår förstfödslorätt, vårt självklara hem.
Så stor är Gud i oss, och så futtigt är det liv i synden vi lever här på jorden, där vi inte ens finner oss ett hem i vår närmaste medmänniska, utan bara kretsar kring oss själva hela tiden. Tänk skillnaden mellan detta och att finna sig ett hem i hela universum.
Det var en tid jag hade en återkommande mystik upplevelse av obeskrivlig enhet med mina medmänniskor. Det var under min studietid vid Åbo Akademi 2004-2006. När jag åt min skolmat på skolrestaurangen, och kom till tuggandet på min alltid övermåttan stora hög av råkost (jag var hälsofanatiker, tuggade också länge och grundligt på min råkost), då, när jag tuggade på den, var det som att min själ vilade i alla deras själar som satt i matsalen. Min själ vilade i dem, och hade funnit sig sitt hem i dem. De var min själs säng och hem. Så var det varje gång jag åt råkost i den där matsalen, under denna ljuva tid, den lyckligaste i mitt liv. Det var för mig en försmak av det kosmiska medvetandet, men det var för mig en fullständigt djurisk upplevelse, en naturmystisk upplevelse, som hade föga att göra med det kyrkorna håller på med. Och så har det förblivit. Alla mina mystiska upplevelser (som är rätt många) har haft föga med kyrkan att göra, har varit något helt eget, som jag inte finner i kyrkan (som känns för mig som en mycket futtig och begränsad värld).
Men det jag anade i matsalen där den tiden, det jag fick smaka på, gör att jag gärna offrar allt för Jesus, för så ljuvligt är det kosmiska medvetandet, enheten med alltet. Kyrkan har gjort frälsningen mycket futtig och navelskådande. Först med ekoteologin börjar vi läppja på vad frälsningen verkligen handlar om, när vi kopplas ihop med naturen och de icke-mänskliga djuren. Och detta har varit min mission på mina bloggar.
* dock, enligt min kristna teosofi, är största delen av universum inte med på ett direkt sätt och kämpar för jordens återupprättelse, utan bara ett mycket begränsat antal planeter gör detta, "domsplaneterna", det kan röra sig om en 20-50 planeter, de som ligger närmast jorden (alla planeter i Kosmos har liv på sig, men det mesta kan inte spåras och detekteras, det tillhör en högre verklighet). Gud har gjort det så för att spara universum för lidande. Så de flesta planeter lever i en oskuld som kan jämföras med fostrets i livmodern, men ändå vet alla om planeten jordens lidanden, p.g.a. att allt är ett i himlen, och de ber för och lider därför med oss, till en viss begränsad grad, men inte mer än fostret i livmodern gör. Spädbarnet skriker också mycket, och det är, trots att inte spädbarnet lider så mycket själv, hennes gråt över vår fallna värld, lite som största delen av universum har det.
