I väntan på Jesus

 

 

Jag hörde en gång en vaggsång som var den kanske vackraste sången jag hört i mitt liv. Jag kallar den "Moses och Lammets vaggsång". 

 

Jag skall beskriva sammanhanget som den uppkom i:

 

Kring den 8.6.2005, på sommaren under min teologiska studietid i Åbo, köpte jag en guldring i vilken jag låtit ingravera "Shekinah 9.6.2005", köpte festmat, gick hem, lagade till maten, tog min MP3-spelare och maten, och ett program jag skrivit några dagar innan, för min bröllopsnatt, och gick ut i Varissuoskogen nära Varissuo där jag bodde ("Kråkkärret", en förort till Åbo) till en ungdomlig tall som jag valt ut som min brud, som representanten för den som jag nu skulle ingå ett förbund med; Naturen. Jag skulle gifta mig med Naturen, lova den evig trohet; viga mig till att vara trogen Naturen och en naturlig livsstil. I bröllopsprogrammet som jag hade med mig stod det vilken musik jag skulle lyssna till, och vilka naturmystiska dikter jag skulle läsa för mig själv under bröllopsnatten. Det var bl.a. dikter och texter av Jacob Tegengren, Rabindranath Tagore (ur "Gitanjali") och Pierre Teilhard de Chardin (ur hans "Mässa för all jorden"). 

 

Jag trädde under bröllopsnatten guldringen (en riktig, värdefull guldring, minns inte hur många karat, jag tappade den våren 2008 p.g.a. att jag blev för smal) på mitt finger, och lagade en ring till tallen Shekinah av guldpappersband, på vilkens insida jag skrev "Lars Larsen, 9.6.2005". Den trädde jag på en liten gren. (Den ringen har jag inte hittat när jag letat efter den många år efter bröllopet). 

 

Sedan lyssnade jag på musik, den vackraste jag visste om, bl.a. klassisk musik av Rachmaninov och min landsman, norrmannen Edvard Grieg. Särskilt när jag lyssnade till Griegs sång "Solveigs vuggevise" (Solveigs vaggvisa), men också litet under de övriga programpunkterna, fick jag en mystik upplevelse. Det var som om Gud, Andevärlden/Himlen och Naturen sjöng för mig genom Griegs sång, vaggade mig genom Griegs sång, som en Stor Moder vaggar sin lille son, med obeskrivlig ömhet och obeskrivlig romantik (sången har ännu idag något av stämningen från den natten, i sig, när jag lyssnar på den. En trolsk, romantisk och vän stämning, som från en sagovärld). Det är till att gråta av. Det var som om Gud bekräftade mitt giftermål med Shekinah genom denna mystika upplevelse, en av de vackraste i mitt liv. Den stämningen jag var i då, har blivit liksom själva basen som jag bygger mitt liv på. 

 

Ingen bevittnade bröllopet andra än jag, Shekinah, de andra träden, och Himlen själv. Ingen präst var närvarande. Prästerna var inte på de våglängderna. 

 

Vet du vad jag gjorde sedan? Jo, jag klättrade upp i min brud, tallen Shekinah, och satt där och inväntade soluppgången (det var klar himmel den natten). När solen stigit upp ordentligt på himlen, gick jag hem igen till min lägenhet.

 

Sedan den dagen fanns det en magisk kraft i min ring, en romantisk kraft, en kärlekskraft, som om den bar på ljuvliga hemligheter. Jag skrev en dikt några dagar efter bröllopet, 11.6.2005, som tolkade denna känsla:

 

guld är ditt väsens hemlighet

guld är ditt väsens hemlighet
och ditt guld bär jag i min ring

jag smeker min ring
då smeker jag dig
smeker ditt väsens hemlighet

 

Jag var helt enkelt förälskad i Shekinah, och genom henne i Naturen, särskilt i Varissuoskogen, som jag hade dansat i en lång tid innan giftermålet, med min MP3-spelare, oftast med otroligt romantiska känslor (som om hela min varelse blommade upp under dessa springdansfärder). 

 

Vet du vad denna förälskelse ledde till? Jo, till det liv jag lever idag, och som jag levt ända sedan 2006. Munkens liv utanför samhällssystemet, kallelsen att vara en helig man, en "sadhu" (som de säger i Indien). Jag har inget pass, inget bank-ID, ingen internetbank, ingen mobiltelefon, ingen egen dator, och jag är bara medborgare i Babylon till den grad jag måste p.g.a. psykatrins skräckvälde. Jag är nämligen på öppen tvångsvård. 

 

Hur började detta munkliv? Jo, efter mitt bröllop, började en klosterorden sakta ta form i mitt medvetande, jag minns inte precis när första skissen till dess ordensregel tog form i mitt medvetande, men det var någon gång mellan 9.6.2005 och december 2005. 

 

Jag skulle göra allvar av mitt förbund med Naturen. 

 

Min klosterorden, "Den Heliga Naturens Orden" gick i stort sett ut på att de som följde denna regel skulle leva utanför civilisationen, så långt det gick, inte gifta sig, inte skaffa barn (vilket gör att jag inte kan ha sex, ty jag är emot preventivmedel), helst leva i skogen som hemlösa, gå barfota om man kan (detta är vårt enda sakrament, döm om min förtvivlan när jag bröt foten sommaren 2020 och inte kunde gå barfota på flera år. Ännu har jag två år kvar att vänta, om jag vill följa min läkares råd). 

 

I början av 2006 bestämde jag mig för att flytta ut och bo med min make. Jag skulle bo i skogen. Det var den logiska följden av mitt äktenskapslöfte, troheten mot Moder Jord. Jag övade först i Varissuoskogen innan jag flyttade till Stockholms skogar för gott, i början av april 2006. Ja, jag började mitt i februari sova ute, fast det blev 20 minusgrader några nätter. Men glädjen att få bo med Shekinah, gjorde att jag sov i skogen ändå, och det gick bra, med många täcken på varann. Min själ var mycket levande även vid denna tid, och jag kände nyfödelsens ande spira i mig. 

 

Men när jag flyttade till Stockholm, försvann romantiken. Den hemska ande som rådde i världens Sodom och Gomorra, som jag tycker Stockholm är, tog kål på det finstämda, det romantiska i mig, och jag har aldrig fått det tillbaka så som jag hade det i Åbo. Mitt missionsarbetes bistra verklighet gjorde sig gällande. Det var inte till vilken stad som helst jag hade flyttat. 

 

Men min bröllopsnatt och dansen i Varissuoskogen är mitt livs mest romantiska upplevelser, som lade grunden för hela mitt livs mission. 

 

Och på den vägen är jag den dag idag, ännu trogen anden i min klosterorden, även om jag inte kan bo i skogen. Men jag skulle göra det om jag fick, och jag längtar ivrigt efter civilisationens kollaps, då jag kanske får det till sist. Så mycket älskar jag skogen, och därför kallar jag mig "Skogsmannen Snigelson". 

 

Men mitt bröllop med Shekinah är mycket det som ger mitt liv sammanhang och logik, hjälper mig att förstå vad som har hänt mig sedan dess, att jag blivit kallad att vara en Naturens son, en "Naturens minimessias" om du vill, ett naturväsen, kallad att följa "Jesus Kristus som Naturens Son", följa "naturbarnet från Nasaret" (Edith Södergrans uttryck), helt ut i den yttersta förnedringen, vår tids stora korsfästelse, psykiatrihelvetet. Såsom den där ekorren som valde mig till messias i skogen i juli 2008, förstod, som jag skriver om i dikten i nästa blogginlägg. Det var mycket hans förmaning till mig att gå och lida med Kristus, som gör att jag är på den väg som jag är på idag.