I väntan på Jesus

(detta inlägg kan läsas till tonerna av Björks bästa låt, "Sun in my mouth")

 

Det finns egentligen inget dogmatiskt schema man kan göra över den andliga vägen, som passar alla enskilda fall, men en mycket grov och enkel och bristfällig indelning kan man göra på följande sätt:

 

Den andliga vägen har, grovt sett, tre nivåer, med början från botten; den hedniska (världsliga), den gammaltestamentliga (finns i alla kulturer i alla tider) och den nytestamentliga (finns i alla kulturer efter Jesu död och uppståndelse, om jag förstått det rätt, då Jesu ande utgöts över hela mänskligheten). Den nytestamentliga vägen börjar med en nytestamentlig, apostolisk frälsning, likt den Jesu lärjungar fick på pingstdagen (som dock kan te sig mycket olika i varje enskilt fall, men detta är "prototypen", "urtypen" liksom). Och den slutar med fullkomningen, att ha blivit helt lik Jesus, eller nått livets mål. I mitten av den nytestamentliga vägen finns en stor Trång Port (trånga portar finns också på de tidigare stadierna, men ingen så trång som denna). Den består i att bli galen för denna världen, att mista sista resterna av gott och anständigt rykte (så gick det med Jesus), och på allvar bli förföljd för Jesu namns eller den heliga dårskapens skull. När man vågar detta, går man in i "den messianska sfären" eller "den messianska kallelsen", blir en "mini-messias" och får ofta då också på samma gång eller kort därefter uppleva den mystiska föreningen med allt skapat, på ett sätt man aldrig tidigare upplevt, man blir då, eller inom kort, liksom upptagen i Naturens och de icke-mänskliga djurens, insekternas och växternas paradisiska gemenskap, ens medvetande blir plötsligt, så känns det, ofantligt utvidgat, p.g.a. den grad av kenosis (utblottelse, jagets död) som man nått, och då är man nära fullkomningen, som kommer när detta medvetande, som i början blott kommer på besök, befästs och blir ett med en själv, blir ens natur, så att ingen förföljelse, inga psykmediciner, ingen fångenskap och ingen isolering kan ta det ifrån en.

 

Ingen av Jesu apostlar nådde någonsin, medan de ännu var förmögna att skriva sånt som nått oss i vår tid, den Nytestamentliga Trånga Port jag talar om i detta blogginlägg, och det lyser igenom i deras skrifter. Trots att dessa är mycket andliga, är de icke-mänskliga djuren, insekterna och växterna, ja naturen i stort, märkligt frånvarande i deras skrifter. De få ställen dessa nämns, talas det ibland fruktansvärt nedsättande om dem, såsom t.ex. aposteln Petrus gör i 2. Pet. 2:12.  När man detta förstår, börjar pusselbitarna falla på plats, och man slutar dyrka apostlarna, ja slutar även dyrka Bibeln och Nya Testamentet självt, och man börjar, med allt större iver, läsa i högre biblar (obs! inte i liberalteologernas "biblar", som är mycket lägre "biblar"), framför allt i Livets egen Bok, Livets Bok, en i sanning hemlighetsfull bok, men också väldigt mycket i de icke-mänskliga djurens biblar (de har en för varje art), som är rena andevärldsbiblar, med de heliga lagar och heliga ord som Gud en gång för alla skrivit i de icke-mänskliga djurens heliga väsen och heliga DNA (dessa biblar är dock dolda för vetenskapen, ty de är andliga till sin natur). 

 

Jesu lära under hans jordeliv var på samma gång långt strängare och långt kärleksfullare än Gamla Testamentets lära. 

 

Vi vet ej mycket om Jesu lära i hans fullkomlighets tillstånd, som Uppstånden. Apostlarna var inte tillräckligt andliga för att förstå sig på denna lära när Jesus visare sig under 40 dagar efter sin uppståndelse. De nedtecknade den ej. 

 

Vi har bara Jesu lära från hans tid som ännu ej fullkomnad. Han var nämligen en riktig, vanlig människa, inte Gud själv, han var Gud son, en skapad varelse, inte Den Oändlige Fadern. Som sådan stadd i vanlig mänsklig utveckling (dock utan att synda) intill han fullkomnades och togs upp till himlen, såsom det plägar hända när man är "färdig". 

 

Detta kan låta som en hädelse, men av vad jag läst i dem, så känns det som om de icke-mänskliga djurens biblar är betydligt strängare och betydligt mer kärleksfulla än Jesu lära i hans ofullkomlighets tillstånd, den vi har nedtecknad i Nya Testamentet i evangelierna genom djupt bristfälliga apostlars lins. Särskilt då dessa biblar tar naturen och de icke-mänskliga djuren, insekterna och växterna och deras andlighet i beaktande på ett sätt som Jesus inte kom i närheten av att göra, bunden som han var till en antropocentrisk, judisk kultur (fast han var nog mycket bättre i verkligheten än så som han framställs i Nya Testamentet).

 

Fullkomningen kan bara nås genom sådant som de icke-mänskliga djurens biblar (jag skulle kunna säga insekternas och växternas biblar, men de icke-mänskliga djuren står oss närmast och är, likt hundarna, våra närmaste vägvisare till fullkomningen, förutom den uppståndne Jesus då), nyckeln till att förstå den Uppståndne Jesus. 

 

Men detta är en sanning som är för svårsmält för de flesta, och dess anammande skulle antagligen innebära psykiatrisk förföljelse, ty då ställs man inför den Nytestamentliga Trånga Porten, den Trångaste av dem alla.