I väntan på Jesus

 

 

Satans historieskrivning bestämmer vem som ska bli stor i Babylon ("civilisationen") efter deras död. Har man horat med makten och maktens män, har man definitivt större chans att bli känd efter sin död, än om man har varit "kättersk" och gått emot mainstreamandligheten och kyrkliga och värdsliga myndigheter. Vem ska bli din vapendragare? Ty en sådan måste du ha i offentligheten för att göra dig ett namn, om du är okänd. 

 

Att bli stor i Babylon efter sin död är också att "redan ha fått ut sin lön" (jag anspelar på Matt. 6:2), som Jesus sade att fariséerna hade fått. De allra flesta får aldrig någon sådan upphöjelse, utan får lida smärtan att ens namn blir glömt. Totalt glömt i tusenvis av år. Helt utplånat från historien. Fast man varit en hjälte, levt ett uppoffrande liv. De mest paradisiska bland oss, de icke-mänskliga fångna djuren, dvs de största helgonen, är bland de som mest av alla utsätts för detta öde. Man glömmer dem och ignorerar dem så som man ignorerar de överjordiskt vackra liljorna vid skogsbrynet. Man verkar inte ens erkänna att varje sådan lilja är en helt egen kännande och tänkande individ, med en unik historia, och minst en tjock biografi, vackert bunden för hand i läder, skriven om sig i himlen. 

 

Jesus själv gick detta öde till mötes, som liljorna fick. Hur kan jag säga så? Jo, ty den sanne Jesus, som jag kallar Jusus (namnet Jesus känns kladdigt av avgudadyrkan), glömdes snabbt. Istället började en falsk Jesus dyrkas, en Jesus som sattes på oerhörd piedestal och dyrkades som Gud Jehovah själv, en som knappt hade något gemensamt med den ödmjuke och ringe analfabeten till murare (jo, Jesus var murare, inte timmerman/snickare. Timmermän i Israel på Jesu tid var murare, ty man byggde inte i trä, utan i sten/mursten) från Nasaret, som inte skrev en enda rad under hela sin livsstid, inte ens lät diktera något av en skrivare, ty han ville inte bli stor i Babylon. En Jesus blev till som plågade sina fiender i evigt helvete istället för att älska sina fiender och be för dem som korsfäste honom.

 

Nästan alla i den etablerade kyrkan, särskilt fundamentalisterna och karismatikerna, har denna falska Jesus till Gud, som verkligen är vidrig (mystikern Hjalmar Ekström sade att kristendomens bild av Jesus alltifrån hans tidiga barnaår fyllt honom med äckel, se det ifrågavarande citatet här, det är Peter Halldorf som citerar det), och den falske Jesusbilden är en antikrist, en antikrist som ska bereda vägen för den slutlige antikristen. Den falske Jesusbilden är "kändisjesusen", ""hollywoodjesusen", "Benny Hinn-Jesusen". 

 

Den sanne Jesus korsfästs en gång till av all denna avgudadyrkan kring hans person, och han ber igen för sina korsfästare, de som gör honom till en antikrist, den störste skymf han kan utsättas för (därför är kritik av treenighetsläran så viktigt, därför översätter jag sådant material här på bloggen). Själv lever han vidare, anonym, under andra namn, döljande sin sanne identitet, går omkring i världen och gör gott, ofta i förnedringsgestalt, så han inte känns igen. Han måste skydda sin integritet. Men ibland ger han sig till känna. När han måste. Men mest tycker han om att vara anonym, gömmande sin härlighet. Därför är han mer närvarande i världen än man tror. 

 

Och hans härlighet kommer alltid att förbli denna gömda härlighet, liljornas härlighet, även i sin andra ankomst. En härlighet som inte tilltalar det världsliga sinnet, det sinnet som älskar rikedom och värdslig glans, en härlighet som går förbi vår gamle Adam och bara visar sig för vår nye Adam. Jämför liljans anonyme härlighet med svenske kungens härlighet. 

 

Jesus kunde inte överleva som han var i Babylons historieskrivning. Det skulle ha underminerat Babylon, och gjort dess "framsteg", dvs. teknosfärens framväxt, omöjliga. Babylon och Satan var tvungna att göra sig en falsk Jesusbild för att de skulle kunna tjäna på honom. Tjäna pengar på honom. 

 

Industrialismen var den falska Jesusbilden satt i system. Den falska Jesusbilden, antikrist, människans upphöjelse till Gud, sekulariserad och satt i system av upplysningsmännen och industri-idkarna. Allt skulle nu tjäna människan, människan skulle bli Gud, såsom Jesus, en människa, var Gud. Det var helt logiskt tänkt, om treenighetsläran stämde. 

 

Satan gjorde sig synbarligen till historiens herre, som hade makt att upphöja och förnedra, göra känd och göra glömd. Allt för att tjäna sina onda industriella syften. De som tjänade hans planer, blev omåttligt kända. Hans taktik var att fokusera på få, som var extra tjänliga för honom, och göra dessa omåttligt kända, på andras bekostnad. 

 

Detta var den katolska helgonbisnisens och inkvisitionens förnämsta uppgift, satt i system av Satan själv. Satan och hans "brödraskap". 

 

Inkvisitionens höjdpunkt var på 1200-talet, då Franciskus av Assisi levde. Då fördes fyra stora inkvisitionskorståg, ett mot valdenserna, ett mot katarerna, ett mot humiliaterna och ett mot albigenserna (en undergrupp av katarerna, se "albigenserkriget"). Alla på samma gång, kvästes dessa ljuvliga rörelser, och utraderades systematiskt ur kyrkohistoriens aktiva minne. De flesta har aldrig hört om dessa fyra en gång gigantiska rörelser. De har utraderats ur historien, och inte en enda känd persons minne har överlevt från slakten. Den kändaste är valdensernas grundare, Petrus Valdes. Hur känt låter namnet? Det är inte känt. Inte alls. Det har med Satans historieskrivning att göra. Att han uppträder som om han har den sanna makten att göra känd och göra glömd. Upphöja och förnedra. Ge liv och ge död. Var dessa fyra rörelser heliga? Jo, övermåttan heliga. Både katarerna (som dessutom var universalister! Något mycket fördömligt på den tiden. De trodde också på "metempsychosis", dvs. en form av reinkarnation) och valdenserna och albigenserna var fulla av vandrarpredikanter som Franciskus, och troligen också humiliaterna, ty de vigde sig helt åt fattigdomen (om du var mycket fattig, och var predikant, vandrade du antagligen mycket, på den tiden). Och alla dessa hade det dessutom svårare än Franciskus (vars lidanden ofta var självspäkning, vilket han ångrade på dödsbädden), då de blev systematiskt förföljda i århundraden, tills de kvästes. 

 

Varför blev Franciskus så övermåttan stor, men inte någon ur valdenserna, katarerna, humiliaterna och albigenserna? Varför blev Petrus Valdes inte ett stort namn i kyrkohistorien? Han finns ju inte med i våra läroböcker! Se hur lite svenska Wikipedia skriver om honom, här. Och det trots att Valdes räknas som den förste reformatorn, en föregångare till Reformationen på 1500-talet. Borde inte protestanterna uppmärksamma honom? Det skulle man tro. Varför inte? 

 

Det har med Satans historieskrivning att göra. Satan upphöjer den han vill upphöja, och tiger ihjäl, känns inte vid den som han vill förnedra. Lite som att min älskade författare och ekonom Chris Martensons Wikipedia-artikel blev raderad. Helt otroligt, tycker jag. Inte ens min Wikipedia-artikel har blivit raderad än. Jag som är mycket värre i systemets ögon än Martenson. 

 

Franciskus blev stor redan under sin livstid. Känd. Berömd. Så brukar det gå. Satan nosar reda på dem han kan tjäna på redan under deras livsstid. Varför blev Franciskus detta? Jo, han var helt lojal mot påven, samme påve som rasade mot kättarna i inkvisitionen (hur ofta nämns detta?), brände på bål och torterade i öst och väst. Franciskus fick påvens godkännande för sin Franciskanerorden, mitt under rasande inkvisition (som var som mest intensiv, med "albigenserkriget", just under den tid Franciskus verkade med sin orden. Franciskus sade aldrig ett kritiskt ord, så långt vi vet, fast Italien var full av förföljda valdenser). Franciskus predikade evig fördömelse för de onda, och utmanade så gott som aldrig påvekyrkan teologiskt. Egentligen heller inte praktiskt, då frivillig fattigdom inte överhuvudtaget var kontroversiellt på den tiden. Han fick aldrig utstå riktig förföljelse, det värsta han utsattes för, var en kort tid i "häktet" under sin vistelse i Rom för att få sin orden godkänd (om jag minns rätt, rätta mig om jag har fel). Det var det enda jag kan komma på, och jag har läst mycket om Franciskus, ty han är djurens skyddshelgon. 

 

Mängden lidande som de katariska, valdensiska, humiliatiska och albigensiska vandrarpredikanterna fick utstå av inkvisitionen, är i jämförelse massiv. Franciskus var ett bortskämt barn i jämförelse. 

 

Franciskus fick sin lön här i tiden, som Jesus skulle säga (jag anspelar igen på Matt. 6:2). Inget helgon i historien har blivit så känt som Franciskus.

 

Har Jesus fått sin lön i denna Babylons tidsålder? Nej, han har korsfästs på nytt av sin kyrka, genom att han upphöjts till Gud (detta har Franciskus och de övriga helgonen sparats för). Och han känns inte vid den Jesus de flesta kristna dyrkar. Det är inte han. I hemlighet ger han sitt rätta jag tillkänna för de fattiga och hemlösa som ser honom i loppor och löss, råttor och möss, burkar och sopor. Där hör han hemma, i det underjordiska, i de underliga boställen som mössen har i diverse kyrkor och kloaker och under stock och sten och bråte. Alltid i livsfara, för musfällor och råttgift. Där finner han sin själs tillfredsställelse, i de små krypin där musmammorna i hemlighet ammar sina musungar. Inte i kyrkornas präster och altartavlor av honom, som han vämjs utav. Det är mössen i kyrkorna (om det finns några sådana kvar) som är som Jesu apostlar, alltid förföljda, inte prästerna och pastorerna. 

 

Hur är det då med Augustinus, Luther, Calvin, Wesley, Swedenborg, Finney, Moody och William Booth? De måste väl duga. Nej, de fick alla sin lön i Babylon. De blev stora i Satans historieskrivning. De har inte, som Jesus har, ett liv som inte Babylon vill kännas vid, som gör att Babylon måste förfalska deras liv. Nej, deras liv och livsstil passar för Babylon och dess syften som hand i handske. Ty det var ett civiliserat liv, som predikade civilisation. Jesus var en vildman, Johannes Döparens ödmjuke lärjunge. 

 

Salig du om du för ett liv som är så musaktigt att Babylon antingen måste tiga ihjäl det, eller förfalska det för att kunna tjäna på det.