I väntan på Jesus

Ekoteologen Lars Larsens blogg

"Den stora vedermödan" är ett stort mysterium. För många tillhör den det förflutna.

Publicerad 2024-03-01 01:57:00 i Covid-19 och coronaviruset, Den Stora Vedermödan, Den mystiska döden, Fattigdom och hemlöshet, Finanskriser, Jesu återkomst, Lidande, Mystik och mystiker, Psykiatri, Psykmediciner, Psykoser, Rikedom och girighet, Självbiografiska notiser, Tröst, Väntan och tålamod,

(detta blogginlägg kan gärna läsas till de otroligt vackra och ömma tonerna av "Blissing me" av Björk)
 
Kära vänner. Ibland känns vissa sanningar nästan för ljuvliga för att vara sanna. Så ljuvliga att man vill veta allt om dem, för att förvissa sig om att de är sanna. Nu skall jag presentera en sådan sanning för er, och den är skriven med mitt hjärteblod, ur nästan sexton års lidande under psykiatrins terrorvälde, och det är själva essensen av min profetiska gärning här på bloggen. 
 
Till alla som otåligt väntar på domedagen och Guds rikes genombrott, vill jag säga detta:
 
Liksom "Jesu återkomst", är också "Den stora vedermödan" ett stort mysterium. Vissa på vår jord har redan levt igenom sin Stora Vedermöda, och kommer aldrig mer att lida lika mycket, aldrig i evighet, oavsett vad som händer. I psykiatrin är detta vanligt. Där är det ofta värst i början, när man ingenting förstår och man inte är van vid de ohyggliga gifter man tvingas ta. 
 
Bland de övriga på botten av samhället är likaså detta vanligt. Många där har haft sin Stora Vedermöda, och kommer att blott ytligt beröras av den Stora Vedermöda som ska vederfaras hela civilisationen i ändetiden, när Babylon, "Den Stora Staden" (Upp. 18:21), "den Globala Staden", ska falla, strax innan Jesu synliga återkomst och Tusenårsrikets upprättande. Det är därför jag predikar att det värsta är bakom oss (se detta blogginlägg av mig). Så är det för de flesta på vår planet, ty de flesta varelser på vår planet lever på botten av allt. Och det som gäller för de allra flesta, ja, det är det som verkligen gäller, det som betyder mest. 
 
Låt mig få säga det som så: Vad är svält och frysande, krig och naturkatastrofer och död i jämförelse med decennier plågad av psykiatrins sataniska helvete, dess sterila fängelser och ohyggliga gifter, eller för den sakens skull, i jämförelse med att leva ett helt liv innestängd i en liten bur eller ett litet bås i en djurfabrik? Ingenting, det andra är faktiskt rena barnleken. 
 
Döden och naturkrafterna är inte skrämmande för den goda människan, eller för det icke-mänskliga djuret, den som i ödmjukhet lever på botten av allt. Tortyr är däremot skrämmande för alla. 
 
Så är det när det gäller de fattiga, dvs. de flesta. För de rika i världen, däremot, som utgör en försvinnande liten minoritet av vår planets varelser, återstår förvisso en Stor Vedermöda, inte minst när börserna kraschar djupt, och de mister sina miljoner och miljarder, ja jobb och kanske t.o.m. hem. De skulle dock inte vara så rädda och förtvivlade om de visste vad jag vet om fattigdom och hemlöshet. 
 
"Dö före döden så dör du inte när du dör", är ett uttryck från mystikens teologi som passar bra in på det fenomen jag talar om i detta blogginlägg. "Den mystika döden", kallas detta. Många fattiga har dött den mystika döden. 
 
Det var tidigt som Gud visade mig att det värsta var över. Jag såg det silverklart i Anden, som om jag var synsk, redan våren 2020, under pandemins värsta månader, när jag tog min tillflykt till vildmarken under 40 sömnlösa och otroligt levande dygn. Då såg jag att Peak Oil, oljetoppen, som samtidigt var hela civilisationsprojektets och den materiella rikedomens topp, då vi hade flest smartphones i världen (se denna artikel om detta), var lidandets topp. Jag förstod då att vi hade det bakom oss. Och jag har fått rätt. Nästan alla som är insatta i detta verkar vara överens om att härifrån och framåt är det bara en väg mot större och större fattigdom, dvs. ett återvändande till naturen, dvs. till paradiset, där alla är fattiga. Jag har skrivit om fattigdomens paradis och rikedomens helvete i blogginlägget "Snart skall vi ut ur rikedomens förbannelse och in i fattigdomens välsignelse" som jag postade på denna blogg 19.9.2023.
 
På väggen i mitt viktigaste ödehus i skogen (jag bor i många sådana) skrev jag våren 2020 just detta: Det värsta är över. Det står där ännu den dag idag, och minner mig om hur klarseende jag var då, i yttersta "psykos". 
 
Detta är en av de mest befriande sanningarna jag överhuvudtaget känner till. Och det blir mer och mer sant för mig, desto mer jag får veta. 
 
Det är inte ovanligt detta, att jag först länge efteråt förstår att jag hade rätt i mina "psykoser", sanningar som psykiatrin alltid ska hjärntvätta mig att förneka, då de får mig att tvivla på allt jag upplevt i mina psykoser, allt jag trott på då, med deras "gaslighting". 
 

Väntans värme inför Jesu återkomst

Publicerad tidigare 2023-05-21 på denna blogg. Av Lars Larsen. 

Tanken på Jesu återkomst
skapar värme i maggropen, 
(det känns som det är på riktigt!)
lite som när man som barn
väntade ivrigt på julaftonens ankomst,
lite som känslan 
när man vaknade
på julaftonsdagen, 24.12.,
och granen var prydd
med kärlekens tecken på 
att det började vara dags
att få nya ljuvliga leksaker
till julklapp. Helst skulle det vara
lego eller playmobil. 
 
Jag vet också om många tecken
på Jesu återkomst, 
och att vakna upp till dem
är ännu ljuvligare.

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Född 1984 i Finland. Norrman, bor i Stockholm, Sverige. Poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera, fastän han studerade teologi i nästan tre år vid Åbo Akademis universitet), kallas också allmänt "Munken" (han är munk i en självgrundad klosterorden, "Den Heliga Naturens Orden"), han kallar sig själv "Skogsmannen Snigelson" och "Lasse Lushjärnan" på grund av vissa starka band till naturen och djuren, grundade bland annat genom många år av hemlöshet boende i tält, kåta, grotta och flera hyddor i Flatens naturreservat, Nackareservatet och "Kaknästornsskogen" utanför Stockholm. Han debuterade som poet 2007 med "Över floden mig", utgiven av honom själv, han har även gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst", på Titel förlag 2010. Han har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med sin före detta flickvän Titti Spaltro. Lars yrken är två, städare och målare (byggnader). Just nu bor han på Attendo Herrgårdsvägen, ett psykiatrisk gruppboende för mentalsjuka i Danderyd, Stockholm. Hans adress är: Herrgårdsvägen 25, 18239 Danderyd, Sverige. Man kan nå honom i kommentarsfältet på denna blogg. Hans texter på denna blogg är utan copyright, tillhörande "Public Domain" Han är författare till texterna, om ingen nämns.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela