I väntan på Jesus

Ekoteologen Lars Larsens blogg

Gud och den Helige Anden som en duva och moder. Första kapitlet av A.B. Simpsons bok "The Holy Spirit or power from on high. Vol.1: Old Testament." Del 1.

Publicerad 2023-08-31 22:38:00 i A.B.Simpson, Amorism och kärlek, Barmhärtighet och medkänsla, Bibeln, Den Helige Ande, andeuppfyllelse och tungotal, Ekofeminism, Fåglarna, Helgelserörelsen, Icke-mänskliga djur, Kyrkohistoria, Nåden, kärleken och evangeliet, Teologins historia,

(Det är ljuvligt att ruva över sina rötter och förstå dem bättre. Detta är en översättning av första kapitlet i helgelseförkunnaren och mystikern A.B.Simpsons (1843 – 1919) bok "The Holy Spirit or power from on high. Vol.1: Old Testament". Den finns utgiven på svenska också, se här. Sedan, här är kapitlets engelska original. A.B.Simpson har betytt mycket för helgelserörelsen [min moderförsamlings rötter] och inte minst för den framväxande pingströrelsen. Den här är en av mina favorittexter från helgelserörelsen.)

 

Kapitel 1 – Som en duva


Den första symbolen i vilken vi ser den Helige Ande i Nya Testamentet är duvan som stiger ner på Jesu huvud vid hans dop på Jordans strand.

Den första symbolen i vilken den Helige Ande presenteras i Gamla testamentet är också en duva. I skapelseberättelsen, i första kapitlet i Första Moseboken, andra versen, läser vi: "Jorden var formlös och tom, och mörkret ruvade över djupet, och Guds Ande ruvade på vattnets yta...” Detta är gestalten av duvan som ruvar över sitt bo och vårdar sina ungar. Vilken märklig bakgrund för en sådan bild: kaos, ödeläggelse, det sjudande vattnet, de väsande lågorna, den vilda avgrunden, den stjärnlösa natten, ruinens, dödens och ödslighetens välde! Detta var scenen där den eviga kärlekens och fridens moderduva började bygga sitt bo, och hon vilade inte förrän hon ur denna scen av spillror hade utvecklat en ljus och lycklig värld och ett leende paradis med dess mänskliga familj och dess rena och himmelska lycka och hopp.

Vi passerar över sju kapitel, och vi kommer till en annan scen av ödeläggelse och spillror. Syndaflodens vatten sveper över världen. Tjugo århundradens arbete nedsänkes under den fruktansvärda översvämningen, och världens otaliga miljoner ligger döda under dessa vågor. Ett ensamt skepp rider ovanför stormen med åtta människor inom sina väggar, de enda överlevande av hela jordens befolkning.

Återigen ser vi gestalten av duvan. Vi läser i 1 Mosebok 8: 6-12: "Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken, och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom."

På baksidan av denna duva finns en annan gestalt, den svartvingade korpen, symbolen för Satan, eftersom den andra är av den Helige Ande.

Och nu ser vi tre mycket anmärkningsvärda stadier i sändningen av denna duva, och de verkar tala om tre den Helige Andens dispensationer. Först har vi duvan som går ut från arken och inte finner någon vila på de vilda och drivande resterna av synd och dom. Detta representerar kanske Gamla Testamentets period då den Helige Anden besökte denna syndiga värld, men inte kunde hitta någon viloplats och alltid gick tillbaka till Guds sköte. Därefter har vi duvan som går fram och återvänder med olivbladet i munnen, en symbol och ett löfte om fred och försoning, ett tecken på att domen hade fallit och att freden var på väg tillbaka. Detta kan verkligen på ett vackert sätt representera nästa steg i den Helige Andens manifestation, det som går ut i Jesu Kristi tjänst och uppståndelse, för att förkunna försoning för en syndfull värld. Men än så länge är han inte fri att bo på denna av synd förbannade jord. Det finns därför ett tredje stadium, när duvan till slut går ut ur arken och inte kommer tillbaka, utan gör världen till sitt hem och bygger sitt bo bland människors boningar. Detta är det tredje och nuvarande stadiet av den Helige Andens välsignade verk.

Sålunda har han nu kommit fram, inte för att besöka denna syndiga värld och återvända till himlen, utan för att göra den till sitt varaktiga hem. Under Kristi tjänst på jorden bodde Anden i Honom och inte i människor. Jesus sa att han var med lärjungarna, men han tillägger: "Han skall vara i er." Liksom Noaks duva, som fortfarande dröjer kvar i arken och bara går ut för att besöka jorden, så bodde den Helige Anden i Jesus och berörde människors hjärtan då och då.

Men nu har Jesus sänt honom ut, och hans bostad är inte längre i himlen, utan i den troendes hjärta och i kyrkans sköte. Denna jord är nu hans hem; och här bland syndiga, lidande män bygger samma duva sitt bo och föder upp sina ungar för de himmelska rikena, där de en dag ska sväva och sjunga i Guds ljus. Sådan är den Helige Andens symboliska uppenbarelse i dessa två första gammaltestamentliga bilder. Låt oss nu hämta ut ur själva dess väsende, några av dess mest detaljerade lärdomar och idéer.

Den första tanken är moderskap. Det är själva moderduvans väsende. I ett av Mr Drummonds senaste och mest lysande verk utvecklar han med stor fullhet tanken att naturens mål alltid är moderskap. 

I växtriket går allt mot frö och frukt. Blomman är bara den levande groddens vagga och bindel som den lindar sig in i. Växten lever helt enkelt för att utveckla en annan växts liv, för att reproducera sig själv. Sålunda, i den naturliga världen, är det första uppträdandet av kärlek inte i de sexuella, utan i de moderliga relationerna; och på samma sätt är den stora tanken i Guds hjärta moderskap, och Gud själv äger i sig den sanna natur som har manifesterats i skapelsen.

Det finns i den gudomliga treenigheten en personlighet som motsvarar mänskliga relationer. Mänskligt faderskap uttrycker ett behov som tillgodoses i Gud Fadern. Mänskligt moderskap har sitt ursprung i den Helige Anden. Mänskligt broderskap och den högre, närmare gemenskapen mellan mannen och brudgummen möts i Kristus, Guds Son, vår bror och vår brudgum. Vi kan inte resonera ut den gudomliga treenigheten, men Gud kan göra den verklig för våra andliga instinkter.

Det finns tillfällen då vi behöver en fars styrka och kärlek, och våra pressade andar ropar, "Åh, om bara min far var här, hur snabbt han skulle hjälpa mig!" Och Gud vår Fader besvarar det ropet.

Det finns tillfällen då den föräldralösa anden känner behovet av en mammas mer känsliga och ömma beröring, och vi tänker på hur mamma en gång brukade trösta och hjälpa oss som ingen annan vän kunde göra. Då behöver vi Guds moderhjärta. Jag avundas inte mannen som har vuxit ur svagheten att behöva en mammas kärlek, och vars hjärta inte finner någon respons på sådana ord som dessa:

Vem matade mig från hennes milda bröst?
Vem lärde mig att vila i hennes famn?
Och på mina läppar söta kyssar tryckte?
Min mamma.

Som sprang för att hjälpa mig när jag ramlade,
Och skulle någon vacker historia berätta,
Eller kyssa stället för att göra det bra?
Min mamma.

Den Heliga Anden, upphovet till moderns hjärta och barnets beroende kärlek, kan i oss möta det djupa behov som har vuxit ur våra spädbarnsår och fortfarande ser upp till Gud med dess föräldralösa rop om kärlek och sympati.

Det finns också i varje mänskligt hjärta minnet av någon modig, sann broder, och en längtan efter en gudomlig arm som kan upprätthålla oss med en kärlek "som är oss närmare än en bror." Ja, det finns en djupare längtan efter en intimare vänskap och en mer kär gemenskap, som Jesus möter som den gudomlige Maken, vårt hjärtas Ishi.

Alla representationer som Bibeln ger oss av den Helige Anden är i harmoni med denna tanke om gudomligt moderskap. Själens förnyelse beskrivs som en ny födelse, och den Helige Anden är modern som ger oss denna födelse. Andens vägledning och uppfostran efter vår omvändelse beskrivs på språk som lånats från barnkammaren och hemmet. I själens djupare behov beskrivs den Helige Andens tröst för oss just med bilden av en mors smekningar och en mors kärlek. "Som en som tröstas av sin moder, så skall jag trösta er, och ni skall bli tröstade, säger Herren."

I sin tur, när vi fylls av den Helige Anden, har vi själva ett moderhjärta för andra och kan återspegla välsignelsen och dela ut den tröst som vi har fått. Våra böner för andra blir moderlig längtan, mödor och själafödslar, och vi lär oss att säga med aposteln: "I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder", och att förstå sådant språk som detta: "Så snart Sion är i barnsnöd, föder hon."

Den Helige Anden i det helgade hjärtat inger ofta en längtan efter andra och en bön för de förlorade och de frestade, lika intensivt verklig som moderlig ångest och kärlek; och människor är födda av oss lika verkligt som barnen i våra hushåll, och är förbundna med oss genom band lika verkliga som vår naturliga släktingar.

Duvans personlighet tyder på fred. Duvan från arken var fredens budbärare och förde tillbaka en olivkvist som symbol på försoning. Så är den Helige Anden en budbärare om fred med Gud genom Herren Jesus Kristus. Han leder själen att förstå och acceptera budskapet om barmhärtighet och att finna Guds frid. Han kommer sedan med den djupare ”Guds frid, som bevarar edra hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus”. Varhelst den Helige Anden regerar finns det frid.

Baksidan på bilden av duvan är korpen, som rastlöst går fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, en sorts ondskans oroliga ande, som inte finner vila ens i syndens nöjen, utan drivs av upphetsning till upphetsning i den fåfänga jakten på vila, tills den äntligen kastas över en förlorad evighets vilda böljor, offer för evig oro och villervalla.

Men den anda i vilken den Helige Anden härskar är i vila. Den har en frid som ingenting kan kränka, "Guds frid som övergår allt förstånd."

 

(fortsättning följer)

 


Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Född 1984 i Finland. Norrman, bor i Stockholm, Sverige. Poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera, fastän han studerade teologi i nästan tre år vid Åbo Akademis universitet), kallas också allmänt "Munken" (han är munk i en självgrundad klosterorden, "Den Heliga Naturens Orden"), han kallar sig själv "Skogsmannen Snigelson" och "Lasse Lushjärnan" på grund av vissa starka band till naturen och djuren, grundade bland annat genom många år av hemlöshet boende i tält, kåta, grotta och flera hyddor i Flatens naturreservat, Nackareservatet och "Kaknästornsskogen" utanför Stockholm. Han debuterade som poet 2007 med "Över floden mig", utgiven av honom själv, han har även gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst", på Titel förlag 2010. Han har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med sin före detta flickvän Titti Spaltro. Lars yrken är två, städare och målare (byggnader). Just nu bor han på Attendo Herrgårdsvägen, ett psykiatrisk gruppboende för mentalsjuka i Danderyd, Stockholm. Hans adress är: Herrgårdsvägen 25, 18239 Danderyd, Sverige. Man kan nå honom i kommentarsfältet på denna blogg. Hans texter på denna blogg är utan copyright, tillhörande "Public Domain" Han är författare till texterna, om ingen nämns.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela