I väntan på Jesus

(Fortsättning på min kommentar till 1. Petrusbrevet, skrivet på psyket i Danderyd, sommaren 2022, med några ändringar och tillägg. Det här blogginlägget var det senaste i serien)

 

Vers 14: "Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er."

 

Kommentar: Jag minns ett gammalt fotografi av mig när jag led som mest av mina psykmediciner, det var 2008, efter min första inläggning på en psykiatrisk avdelning. Det var förfärligt den gången, det var som om mitt inre liv hade dött, och jag bara var en zombie, en levande död, med namnlösa plågor. Men på det där fotografiet var det ett sådant vackert skimmer i mitt ansikte att jag aldrig har sett något liknande när det gäller mig. Jag tror det var härlighetens ande som vilade över mig, mitt i plågan.

 

Det leder mig till nästa fråga: Har mina lidanden i psykvården varit för Kristi namns skull? Då faller mina tankar på den där ekorren som fick mig att inte rymma utan ge mig frivilligt till psykvården vid min första tvångsinläggning på psyket sommaren 2008 (jag har skrivit om det förr på mina bloggar). Jag mötte ekorren i skogen, när jag rymde från mitt barndomshem (för att vinna tid) innan ambulansen kom för att hämta mig, och jag frågade ekorren i beslutsångest vad jag skulle göra, och ekorren svarade klart och tydligt, genom telepati: "Gå och lid med Kristus". Då visste jag genast vad jag skulle göra. Så enligt ekorren i alla fall, var mina lidanden i psykiatrin efter det, lidanden för Kristi skull. Trots att det var självmordstankar och ätstörningsliknande tankar som fått psykiatrin att plåga mig från första början. Och varje gång, efter det, som psykiatrin har plågat mig, har det varit p.g.a. någon psykisk defekt hos mig. Men har det också varit för Kristi skull? I mina psykoser, dessa som jag alltid blir fast för, är jag nästan alltid mycket nära Gud, är i ett mycket andligt tillstånd av total utblottelse (kenosis). Jag gör många grova misstag i detta tillstånd, som jag ångrar efteråt, men jag vet inte vad jag gör. Blir jag då fast för Kristi skull? Ja, det också. På samma sätt som det skulle vara för Kristi skull om en s.k. "utvecklingsstörd" satt inlåst på psyket för psykiska defekter. 

 

Vers 15: "Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter."

 

Kommentar: Eftersom ingen av oss är perfekta, kommer Satan alltid att anklaga oss för och plåga oss för våra fel och brister i Jesu efterföljelse, däribland psykiska defekter. Så även när vi lider främst för Kristi skull, vill Satan få det till att vi lider mest för våra misstags och defekters skull (som vi också förstås har gjort), för att vi inte skall kunna glädja oss över våra lidanden, utan sitta i fångenskapen och anklaga oss för våra misstag och omedvetna synder (Satan kallas "våra bröders anklagare" i Bibeln, se Upp. 12:10). Satan är särskilt mån om att säga oss att vi nog förstod när vi egentligen inte förstod, när vi handlade i okunnighet och således gjorde omedvetna synder. På samma sätt skrivs all vår radikalitet i Jesu efterföljelse på våra psykiska sjukdomars konto, för att vi inte skall tro att vi lider för Kristi skull, och så kunna glädja oss över våra lidanden. Så lömsk är Satan.