I väntan på Jesus

Kanske ni har hört vår tids karismatikers tungotal? Vad tycker ni? Tror ni det är äkta? Är det som på apostlarnas tid?

 

Jag har två huvudupplevelser av tungotal. Den ena är det jag upplevt som äkta, och är det tungotal jag hört i min moderförsamling Smiths vänner (allt där var inte äkta, dock. Det var lätt att urskilja det äkta) och en gång på Evangeliesenterets (en norsk pingstförsamling) gudstjänst i Norge våren 2019, och det jag upplevt i mig själv. Det är spontant och levande, låter som ett riktigt språk, invecklat med rikt ordförråd, kan inte göras på kommando, och det är extasens språk, som ett språkligt vulkanutbrott för att ge utlopp åt extasen. Jag har t.ex. talat i tungor som fåglarna kvittrar, en gång i Spanien våren 2011. 

 

Den andra är det jag upplevt som oäkta, och är det mesta jag hört av mainstream karismatiker och pingstvänner från vår tid. Där verkar tungotalet ha blivit frikopplat från extasen, och man kan bestämma sig för att tala i tungor, när som helst, lite som karismatikern Larry Christenson på 60-talet lärde att man skulle få tungotalets gåva; man skulle bara börja babbla, på måfå, på prov, sen skulle man få gåvan. Jag har prövat detta, och bara vämjdes över mig själv. Jag lade fort av med det, och har aldrig tagit upp denna ovana. Men det är mycket vanligt i dagens karismatik. Man använder det särskilt som besvärjelseteknik; man försöker piska upp en stämning, försöker försätta sig i det tillståndet man var i då man fick tungotalets gåva första gången, eller då man talat av hjärtat, spontant, i extas. Detta är inte kristendom, det är självsuggestion, magi och schamanism. Tyvärr är denna besvärjelseandlighet bara alltför vanlig i Sverige och världen. Man kommenderar således den Helige Ande, kommenderar sig själv att tala i tungor, man försöker styra Anden, som är som vinden som blåser dit den vill och gör vad den vill och inte låter sig kommendera.

 

Ingenstans i Apostlagärningarna finner jag denna besvärjelseandlighet, där är alltid tungotalet kopplat till extasen, till uppfyllelsen av Helig Ande. Hur har den karismatiska kristenheten blivit så blind att den inte ser detta? 

 

Gud har inga favoriter, och lyder ingens befallningar och kommandorop. 

 

Att den kristna karismatiken närmat sig alltmer ockultismen, New Age och magin, rimmar helt i övrigt med deras världslighet och babyloniskhet. Ingen kristendom är mer New Age än Trosrörelsen (en karismatisk kristen rörelse som Livets Ord är en gren på). Dess framgångsteologi är en gren på New Thought-rörelsen (en del av New Age), och dess trosförkunnelse delar rötter med New Age-populärpsykologi a la "positivt tänkande", dvs. en del av ockultismen i världen idag. T.o.m. med gnosticismen har den en del gemensamt, se bara denna engelska artikel och denna svenska artikel. 

 

Man kan lära av alla religioner, men Trosrörelsen har tagit det värsta från gnosticism, ockultism och New Age/New Thought.