Dolt för elitens blickar spirar det vackraste livet
Dolt för elitens blickar spirar det vackraste livet. Den vackraste tjejen jag sett i Stockholm, ja kanske i hela världen, är helt okänd och oetablerad och är varken modell, sångerska eller skådespelare (jag känner henne). Den mest andlige kyrkoledaren/biskopen i Stockholm (jag känner honom), har knappt någon församling, utan samlas med folk i små vänkretsar och "husmöten", föraktad och ignorerad av eliten och alla jantelagsivrare, fast han har grundat en egen religion, något helt eget och nytt och originellt.
Det är urskogarna, orörda gammelskogar som ingen bryr sig om, som lämnats åt sitt öde, eftersom de kanske växte på för höga berg, eller i för otillgänglig terräng, som är de vackraste. Så ock i andens värld. Därför vänta dig ingen framgång i denna världen om du vill bana dig väg genom andlig urskog till de gläntor som är för vackra för att kunna hittas av eliten. Verklighetens andlige Stanley finner ingen Livingstone i andens Afrika, utan något mycket högre och ljuvligare, i betydligt snårigare urskogar, finner ting som saknar namn och ord, därför att de som letat efter andens pärlor, urskogar och oupptäckta urfolk har varit som Sven Hedin och Cecil Rhodes och inte som Jesus och Paulus.
Det högsta saknar namn och ord (kom inte här med ordet "Gud", det som ordet "Gud" betecknar i vårt språk finns inte, det är en torftig och megaloman fantasi, som de icke-mänskliga djuren inte känns vid, de är i så måtto ateister, ty de tror på något betydligt större än vad teologerna någonsin kan formulera i sin småsinthet), ty de som har makt och auktoritet här på vår jord att namnge och sätta ord på saker och ting, lever inte som Jesus, utan som småsinta andliga byråkrater, tankepoliser och regelryttare i sina elfenbenstorn, de lever i lyx och överflöd, de är "civiliserade", medan det högsta inte är "civiliserat", utan det jag kallar "ur-arkaiskt", har inte följt med tidsandan, lever som hundarna i vår civilisation, förtrampat på botten av allt.
Det är till de orörda jätte-urskogarna uppe i bergen alla hemligen längtar, inte till parkerna, inte till de tillrättalagda och ansade naturreservaten, fyllda som de är av sandvägar och spår av mänsklig aktivitet, ej heller längtar de till skogsindustrins förstörda skogar, dessa som numera finns överallt. Dessa tre senare slags skog, de "civiliserade" skogarna, är som de poeter som eliten "upptäckt" och kapat till sin egendom, som fått sin berömmelse i detta livet ("de har fått ut sin lön", sa Jesus i Matt. 6:2), de vars dikter tagits med i de anrika antologierna, som fått det "ädla" historiska sammanhangets aura över sin person, i de efterlevandes minne, dessa som det på jorden skrivs biografier om efter deras död. Men i det orörda livet, borta från elitens asfalterande betongblickar, (dessa som, till skillnad från "silverblicken"-"kristusblicken", förvandlar till aska och stoft allt som deras ögon faller på), där spirar något som är långt högre än litteratur, nämligen Kristus själv, Kristusanden inkarnerad i verkligt LIV, evigt LIV, det liv som är en dårskap för samhällets elit, det liv som de inte vill kännas vid, ty det är för enkelt, ringa, enfaldigt, sjukligt, vekt, folkligt, lågt, barnsligt och vanligt för dem, dessa som kan upphöja Marx´ och Hegels (och liknande filosofers) oläsliga, vidriga luntor till skyarna och förakta Jesus´ och Paulus´ folkliga och enkla ord i Nya Testamentet, där de förra skapar fabriker och de senare skapar vårdhem för att ta hand om utslitna och söndriga kroppar från just dessa samma fabriker.
Så går två strömmar genom historien, den ena den maktfullkomliges, elitens, den andra den ödmjukes, tjänarnas strömning. Den ena får sitt namn inristat i historieböckerna genom krig och maktutövning, den andra får sitt namn inristat, inte i historieböckerna här på jorden, utan i Livets Bok, som är något mycket, mycket större. Den ena är Satans och helvetets strömning, det som kallas "civilisationen", den andra Kristi och himlens strömning, den Himmelska Naturen, Nya Jorden, Alltings Återupprättelse. Så går dessa genom historien och kämpar med varann, intill den stora Dagen, då allt ska avslöjas, och det som alltid var sant och verkligt, skall bli sant och verkligt för alla, Dagen då det skall visa sig att det Ytterst Verkliga segrar till sist, att ärlighet varar längst, och att lögnens rike förtär sig själv, strider mot sig själv, och därför måste förlora.
