Jag drömde mitt livs kanske ljuvligaste dröm i natt; en blick in i den fördolda, sanna verkligheten. Och min kommentar (som är en uppdaterad översikt över min kosmologi, min lära om människan, materien och andevärlden).
Jag drömde mitt livs kanske ljuvligaste dröm hittills natten till idag, 11.7, där jag fick, mycket detaljerat och i stor skönhet och måleriskhet, se hur universum hängde ihop (nästan som om jag tagit LSD), hur andevärlden och den fysiska världen hängde ihop, se hur det var möjligt att se in i framtiden och ha en detaljerad "life review" efter döden.
Det hela började på ett åldringshem där det var någonslags fest, där mina föräldrar var, och där jag sjöng för åldringarna och fick bevittna stort förfall bland åldringarna, och ren och skär förföljelse av de åldringar som inte uppförde sig enligt "Babylons" ("civilisationen" i kontrast till Naturen) regler och normer (detta var hemskt att se, t.ex. vilket grymt krig det var om Babylonisk hygien). Men plötsligt fick jag se "behind the scenes", plötsligt fick jag se in i den sanna verkligheten, det som vi med ett grovt paraplybegrepp kallar "andevärlden", och det var som att komma in i en Star Wars-film eller komma ut ur Matrix i Matrix-filmerna (dåliga och grova jämförelser, men jag har inget bättre). Jag befann mig plötsligt i ett formidabelt världskrig som utspelade sig i den sanna verkligheten. Ryssland var på den goda sidan och Amerika på den onda, relativt sett, ur ett högre perspektiv. Den jordiska materien var skapt/formad av den onda sidan, och var inte den sanna verkligheten, utan skapt/formad av Satan och hans demoner för att tjäna den onda sidans syften. Därav allt lidande i naturen, som allt har Satan som sitt upphov. Som ett fantastiskt och smart motdrag till detta skapade den goda sidan en finare materia, som den onda materien inte kunde hålla i fångenskap. Denna är vad som kallas "astralkroppen" och "astralvärlden", själens rike (inte ännu andens rike, andens rike är något högre). Den var som ett finare nät eller raster inuti ett grövre nät/raster. Man kunde rymma från den onda sidans materiella fängelse via astralvärlden, utan att det lades märke till av den onda världen. Detta gjorde jag, och det var en obeskrivlig lättnad och en uppenbarelse utan like. Då såg jag att den goda sidan är den ojämförligt starkare, och har den sanna kontrollen över allt som sker, och kommer att vinna till sist, 100 % säkert. Varför? Jo, lika säkert som en oerhört vig och spänstig och lätt och vaken och frisk och ödmjuk krigare kommer att vinna över en grov och trög och avtrubbad och halvblind och sjuklig och övermodig krigare.
Jag fick se detaljerna i hur den finare materien, astralvärlden, är uppbyggd, och hur den står i relation till den fallna materien, den fysiska, men detta är ting som vi inte har ord för att återge, så jag kan tyvärr inte förklara det, och minns det på ett dunklare vis än det övriga i drömmen, som jag minns rätt klart. Jag vill inte förstöra mitt minne av det genom oadekvata ord som slarvar bort hela saken. Jag kan bara säga att det var oerhört gripande och kändes helt realistiskt och logiskt. De ondas verklighetssensorer är så grova, att de kan luras av den goda sidan, så att de mister sina slavar och fångar, utan att de märker det. Och frälsare kan stiga ner i deras materia och rädda många från det onda, också utan att de reagerar nämnvärt. Så skedde i drömmen, och det kändes som om en av dem var Greta Thunberg. De onda är helt enkelt för grova, blinda och tröga, precis som den materia är det som de skapat. De har sina ögon på det som är stort i denna världen, på det pråliga och högmodiga och rika, och missar därför mycket av det väsentliga skeendet, som sker på botten av allt, i yttersta ödmjukhet och utblottelse, bortom alla rubriker och titlar. Det är där det mesta sker, faktiskt. Detta såg jag i drömmen, och det var gripande, som i en god fantasyfilm.
Något av det mest gripande var när jag kom in i den sfär i astralvärlden där jag kunde se bakåt i tiden och in i framtiden. Det var som om jag hade en nära-döden upplevelse. Jag förstod hur det gick till, i drömmen, det där med att göra tidsresor, jag kunde se mekanismerna för det.
Jag är förbluffad av denna dröm, det var mer än jag någonsin trodde jag skulle drömma. Tack Jesus för den och vad den visade mig. Detta är en dröm i en serie av talrika drömmar som jag tänkt att var den ljuvligaste jag drömt. Jag har upplevt många mycket starka andliga drömmar. Jag är en josefsdrömmare, helt enkelt.
Kommentar till drömmen:
Låt mig ge den intellektuella bakgrunden till drömmen, så som jag förstår den (jag har "skådat" allt detta i anden, och fått bekräftelse på det i visionslitteraturen, den apokalyptiska litteraturen, Uppenbarelseboken och nära-döden-upplevelseforskningen, därav detaljrikheten i min kosmologi):
Verkligheten består av tre huvuddimensioner (detta har jag lärt ut förr på mina bloggar, kosmologi/andlig kosmologi har varit en av mina favoritämnen, om ni minns så mycket. Jag har har tänkt mycket över det, filat på och förfinat mina teorier om det i många år), såsom människan består av tre delar, ande, själ och kropp. Varje huvuddimension innehåller många, många underdimensioner:
1) Den fysiska dimensionen, som är allt vi uppfattar med våra fysiska sinnen och vetenskapliga apparater, alla de frekvenser och alla de våglängder vi kan ställa in våra apparater på, radio, TV, mobiler, internet, satelliter, allt. Denna dimension är Fallets dimension, och är "Mayas slöja", "Samsara". Det är en obeskrivligt futtig och liten och begränsad värld, och den är så liten att den håller sina andar i fångenskap, okunskap, likgiltighet, otro, mörker, prostitution och slaveri.
Denna dimension skapades genom att den himmelska, fullkomliga "urmaterien" "kondenserades" och förgrovades och förmörkades i en liten punkt i universum, planeten Jorden (och enbart där, vilket är svårt att förstå, men tänk dig att vi på jorden ser hela Guds fullkomliga universum genom den fallna materiens glasögon, genom vetenskapens fallna och grova instrument, vilket får oss att tro att hela universum är obebott och fallet i samma syndafall som Satans och Adams, en grov villfarelse, som även helgonet och profeten Swedenborg (1688-1772) gjorde sig skyldig till, tyvärr), vid Satans fall från paradiset, Jorden blev given åt, eller kapades av Satan i hans girighet och imperialism, och materien där inverterades eller imploderade eller omkastades, på en enda punkt i universum, allt blev upp-och-ner där, Satan blev Gud i denna värld, och Gud trampades på botten, låg och blödde, blev korsfäst, blev den korsfäste Guden, det slaktade Lammets, dvs. den korsfäste Kristus' urbild. Det var så Satan skapade den fysiska materien. Det slaktade Lammet ligger och blöder i jordemateriens innersta, ty Satan har förnedrat de fullkomliga, bortom all beskrivning ljuvliga jordeatomerna och använder dem för sina syften, trampar dem i syndastoftet, experimenterar med dem och missbrukar dem i atombomber och kärnkraftverk, och jordeatomerna ligger där och blöder som martyrer under hans fötter och väntar på sin tid, på sin Uppståndelse, som kommer vid Jesu återkomst i härlighet, då de skall befrias från sin långa väntan och fångenskap, dessa Guds viktigaste medskapare, som skapat något så fantastiskt som människans hjärna och människoögat, detta mitt i Fallets värld och verklighet. Mer än någon varelse på jorden kan komma med.
2) Den astrala dimensionen, som är ett steg högre, och är drömmarnas, astralresornas, vakendrömmarnas och visionernas värld, den värld i vilken man inträder i nära-döden upplevelserna. Den är Guds fördolda och gåtfulla "visdomsskapelse", skapad för att rädda Satan, demonerna och den fallna mänskligheten från evigt helvete (civilisationen gjord evig. Döden har också samma uppgift, den är satt som en Kerub att vakta vägen till Livets träd, hindra Satan från att göra civilisationen, dvs. helvetet, evigt, såsom många futurister drömmer om att ska ske. Satan och förste Adam förde döden in i världen, men Gud använder döden för sina syften, som han gör med allt, ja allt), och är dödsriket, grekernas "Hades", judarnas "Sheol". Den är själens (1) värld, den värld som korresponderar till vår själ (människan består av ande, själ och kropp, i den prioritetsordningen). Den är "mellantillståndet" (ett begrepp från kristen eskatologi), medlaren mellan den högsta verkligheten, Andens värld (som är Uppståndelsens värld), och den fysiska, fallna världen. Den skapades av medlaren mellan Gud och människor ända sedan Fallet, Jesus Kristus, eller Gud skapade den genom Jesus Kristus, såsom han skapat den ursprungliga jorden genom Honom (Jesus Kristus spelar en helt central roll i jordens historia, som jordens ursprungliga lokalgud eller planetgud). Astralvärlden är gigantisk, relativt sett, med tanke på vår begränsade jord, då den rymmer så gott som alla historiens döda jordemänniskor (hur många är det egentligen?), som lever där i ostörd ro och vila på olika utvecklingsplan eller olika sfärer, dunkelt och sött, och denna värld innehåller alla utvecklingsplan eller sfärer från de ondastes grövre utvecklingsplan (som dock är ett hack högre och finare än jordemateriens plan, och som inte är något helvete, har inget lidande i sig, utan enbart en värld anpassad till dessa onda, som hjälper dem att utvecklas till goda varelser, och har fullt av skolor, universitet och missionärer och avatarer i sig) till de godastes, de som kommer helt tätt intill fullkomligheten, där slöjan mellan astralvärlden och Uppståndelsens värld är silkestunn, såsom den varit i vissa nära-döden upplevelser (t.ex. Anita Moorjanis nära-döden upplevelse, en av de mest rena och himmelska jag hört om, beskriven här). I de godastes astralvärld duggar besöken från Uppståndelsens värld tätt, och de lever i tät gemenskap med vilda icke-mänskliga djur från Uppståndelsens värld (där alla icke-mänskliga djur är vilda i skog och på äng och i flod, sjö och hav), och helgon och änglar. Men de lever ännu inte i några vilda urskogar, de fullkomliga sagoskogarna, detta som är det vanligaste i Fullkomlighetens värld, detta finns först i Uppståndelsens värld, därför är sådana skogar frånvarande i så gott som alla nära-döden upplevelser, även de renaste och vackraste och mest magnifika (är inte detta underligt och remarkabelt. Det märks att de civiliserade, även de godaste bland dem, är alienerade från naturen och paradiset på ett fundamentalt sätt). Naturen där är landsbygd, trädgård, parker, ängar, åkrar, betesmarker, sjöar, bergslandskap, men aldrig stora vilda urskogar befolkade av naturväsen och vilda djur. Jag har aldrig läst eller hört om någon stor sagoskog-urskog, med vilda älvor och troll och sagolika vilda djur, som dinosaurier och drakar (jag tror något sådant har funnits i historien, dock ej som i sagans karikatyr), i någon andlig vision eller nära-döden upplevelse jag stött på. Jag har forskat i dessa ämnen i många, många år. (Jo, idag, jag skriver denna not 12.7.2023, just när jag redigerar denna bok, vilket sammanträffande, stötte jag på sådana som sett skogar, men visionärerna gick aldrig in i dem), fastän detta är människans ursprung, och den miljö i vilken de flesta människor levt, historiskt sett (de flesta genom historien har varit vilda urfolk, de civiliserade är historiskt i minoritet, så enligt min historieförståelse, där civilisationen för bara fyra, femtusen år sedan var en ytterst liten del av mänskligheten, de flesta levde då som urfolk i urskogar, och de var väldigt, väldigt många, fanns på alla kontinenter). Inte ens helgonet Swedenborg (1688-1772) kunde någonsin rapportera om att ha besökt en sådan skog eller varit inne i en sådan, eller fördenskull ha träffat ett naturväsen (han gick bara en gång på en stig genom en mindre skog). Det finns ingen civilisation i Uppståndelsens värld, civilisationen tillhör Fallets värld och dödsriket. Jesus styr människovärlden från himlens världsparlament i Nya Jerusalem (andevärldens motsvarighet till Israels Jerusalem), men denna stad finns i de högsta paradisen i dödsriket, inte i Uppståndelsens värld. Jesus har en kropp i Uppståndelsens värld, är hemma där, lever där som naken vilde emellanåt, i Den Stora Oskulden, som en som har uppstått från de döda, och är bara på besök som missionär i astralvärlden, då han har kläder på sig.
Vilda hundar, som en gång varit fångna, kan besöka civiliserade människor i dödsriket, och vara med dem som deras husdjur, emellanåt, ibland för ganska långa tider (särskilt om de civiliserade behöver mycket tröst strax efter döden), så att man lätt tror att det finns icke-mänskliga djur som tillhör dödsriket, är en del av dödsriket. Men de tillhör Uppståndelsens värld, ty de lever i Den Stora Oskulden, och där är de vilda, vildheten är deras hem, och så har det alltid varit, även när de var människornas slavar (hunden uppför sig som en vilde även när den går omkring i band, se hur den luktar på gräs och mull och andra hundars kiss). Därför påträffas inte helt vilda icke-mänskliga djur och nakna, vilda naturväsen och nakna fullkomliga människoandar i civiliserade människors visioner och nära-döden upplevelser. De icke-mänskliga djuren som figurerar där är alltid domesticerade och "tama", lever i parker, trädgårdar och lantliga förhållanden och på ängar, aldrig i stora urskogar, vilket beror på det jag sade nyss, att människorna i dödsriket får besök av sina husdjur och sin boskap från Uppståndelsens värld, och att dessa icke-mänskliga djur är med dem en tid i dödsriket, på besök, som om de var deras husdjur/boskap. Så gör förresten alla missionerande änglar och avatarer från Uppståndelsens värld, som helt lever i tjänandets ande, står i de fallna varelsernas tjänst, ödmjukar sig under dem, som deras slavar och livegna. Så gör ock Jesus Kristus, som bara lever för världens frälsning, för Alltings Återupprättelse, offrande sig för alla, lidandes med de lidande, bärandes även Satans och demonernas bördor, som om han vore tjänaren och de herrarna, älskade sina fiender intill det yttersta.
3) Uppståndelsens värld, som är den högsta verkligheten, Livet självt, Varat (minns du mina "är-dikter"?), Ärheten själv, Gud själv, dit man kommer då man fullkomnats som ande, vilket kan ske före den slutliga uppståndelsen på Domens stora Dag i slutet av Tusenårsriket, då allt återställs.
Denna värld är solen i Swedenborgs andevärld (som i min förståelse inte är ett litet lysande centrum i ett oändligt universum, utan själva porten ut i oändligheten och ut i Gud, som är oändligheten själv, Hen allena, i ett mycket begränsat dödsrike, relativt sett (de fullkomliga andarna formligen lever i Gud, ett med Gud i ett kollektivt medvetande, jag har träffat sådana änglar i en vision, de är obeskrivligt ljuvliga). Swedenborg såg bara dödsriket, och det hade formen av en Stor Människa, eftersom det var Fallets andliga värld han såg, och endast människan är fallen i kosmos (Satan var en människa en gång, innan han dog och blev ande/demon). Guds verkliga Kropp är ingen människa (att tänka så är otroligt människocentrerat, antropomorfistiskt och människotillbedjande), utan är Gud själv, Gud allena, som inte är någon människa, utan är alla varelser, från atomen till människan, lika mycket, eftersom alla varelser har sin urbild och arketyp i Gud, alla varelser är ursprungligen skapade till Guds avbilder, så att Gud har allting och alla i sig (förutom ondska), och därför är det otroligt antropocentrisk och gudsförringande att tänka att Gud är en människa, som Swedenborg gjorde. Jesus är inte Gud Allsmäktig, Fadern själv, han är porten in till Gud i andevärlden/astralvärlden, såsom solen i dödsriket är han porten in i den Större Solen, inte hela solen själv. Men han står i Solens mitt, Den Andliga Solen når dödsriket genom honom, solen lyser genom Jesu person, utan vilken inget andligt ljus skulle nå dödsriket. Astralvärlden tål inte Guds eget ljus oförmedlat, det måste brytas genom Jesu egen persons prisma.
Uppståndelsens värld är den värld alla atomer lever i, den värld alla bakterier, växter, insekter och icke-mänskliga djur kommer till när de dör, då de är på ett sätt fullkomliga (trots att deras kroppar och instinkter är på ett sätt formade/skapade av Satan och Fallets värld, genom Den Stora Kondenseringen, dvs. Fallet). Denna värld är också en fysisk värld, men på ett ojämförligt högre sätt än vår fysiska värld på jorden. Här är materia och ande ett. Detta är en helt fundamental sanning om den högsta verkligheten, och kan inte nog ofta poängteras. Wetterlund (1852-1928) nämner det i sina skrifter, han förstod sig på sådan mystik/teosofi (vad jag utvecklar i detta blogginlägg är i själva verket en teosofi i ordets äldre, kristna bemärkelse). Vi har känt sådant ett antal gånger under vårt liv, då vi upplevde den naturliga andligheten, djurens och växternas oskuldsfulla och jordade andlighet. Kanske någon gång som liten, en lagom varm, skyfri sommardag, då vi lekte i en pöl i skogen intill vårt hus.
Den fysiska världen är enbart materiell, den astrala världen är enbart andlig/själslig, men Uppståndelsens värld är båda två på samma gång. Ingen människa har besökt Uppståndelsens värld medan hon levde på jorden, inte ens Jesus ("man kan inte se Gud och leva" sade de i Gamla Testamentet), de har bara besökt astralvärlden, men både den fysiska och den astrala världen besöks ofta av Uppståndelsens värld, oftare ju längre upp i hierarkin man går. Vi fick besök av denna värld i Jesu uppståndelse, när den uppståndne Jesus besökte vår värld.
En underlig och tänkvärd sak i min dröm var att den lärde att astralvärlden, själens värld, inte är från evighet, utan skapades efter syndafallet som ett schack-motdrag till Satans materiella skapelse, den fysiska jordevärlden. Detta är en väldigt intressant teori som jag inte vet något särskilt om, jag har aldrig tänkt på det förrr. Kanske behövs inte astralvärlden och själen, eftersom den inte varit från evighet av. Kanske har anden, Anden och Uppståndelsevärlden allt som själens värld har, men i en högre form. Detta kan förklara att det jordiskt erotiska och sexuella är så nära förbundet med syndafallet, ty det tillhör själens värld, inte andens och Uppståndelsens värld (märk Jesu lära om sex och äktenskap i himlen). Kanske anden har en högre form av erotik och sexualitet, som är bortom allt vi kan tänka och känna? En högre, sublimerad form av romantik? Det är därför man inte ska vara rädd för att mista sin själ genom att bli offer för samhällets själsslakt, dvs. det som kallas psykiatri, "skräckvetenskapen", där känslorna dödas av kemisk lobotomi, och där det tekniska i hjärnan skadas allvarligt (så har hänt på mig, mina känslor är så gott som döda och min matematiska förmåga och mitt kortminne/tekniska minne är allt i uruselt skick p.g.a psykmedicinerna), om det är detta Kristi efterföljelse leder till (tänk vad Jesu öde vore i vår värld om han levde sitt liv i dag). Varför? Jo, för att allt som själen hade, är sparat och bevarat i anden i en högre form, och anden kan inte skadas eller förstöras. Det är i anden dygden samlas och bevaras. Dygden är kärnan i all sann andlighet, inte de andliga gåvorna och uppenbarelserna, de är helt underlägsna, spelar en futtig roll i jämförelse. Så har de flesta äkta mystiker lärt. Dygden kan inte dräpas av Satan, dygden är immun och oförstörbar av påverkan utifrån, dygden kan enbart förstöras inifrån, av att vi väljer att tjäna Satan och "världen". Dygderna är "skatten i himlen" som inget jordiskt kan förstöra, det som Jesus uppmanade oss att samla på, istället för att samla på jordiska skatter.
(1) Det som kallas "själen" ("psyche") är huvudsätet för människans lägre och grövre egenskaper; känslorna, drifterna, instinkten, begären, romantiken, erotiken, stämningslivet, det estetiska sinnet, den sinnliga njutningen, det av samhället formade samvetet, det logiskt-tekniskt-matematiskt-vetenskapliga förståndet och tänkandet (däri ingår också det tekniska minnet, särskilt kortminnet), allt som baserar sig på människans fysiska hjärna och medlar mellan hjärnan och anden i människan. Själen i människan är skapad som ett mellantillstånd (ett mikrokosmos av astralvärlden) redan här på jorden, som medlare mellan högt och lågt, för att möjliggöra frälsningen, som ytterst består i att mista sin själ, uttömma sin själ i döden (profeten Jesajas uttryck i Jesaja 53), likt Jesus, att offra och mista det lägre för det högre. Det är därför jordisk sexualitet, erotik och romantik inte förekommer i sin grova, jordiska form i Uppståndelsens värld, utan är där något ojämförligt högre. Detta behöver vi offra för att nå det himmelska, dvs. förneka oss själva (ett fundamentalt bud i Bibeln), inte låta oss styra av själen, instinkterna, känslorna och drifterna, som är Satans och demonernas inkörsport i människan, utan låta dem tjäna det himmelska, och ytterst dö från deras grova form för att uppstå till något Högre.
Det som kallas "anden" är huvudsätet för människans högre och finare egenskaper; agapekärleken (den villkorslösa kärleken), det moraliska medvetandet, det innersta, av himlen och den himmelska Naturen formade samvetet, det högre förståndet och förnuftet, det intuitiva, holistiska tänkandet, viljan, personlighetens kärna och jagmedvetandet, det icke-tekniska minnet (särskilt långtidsminnet, som äldre folk oftast har intakt, ja i stegrad form), barmhärtigheten, medlidandet, empatin, ödmjukheten, tålamodet, mildheten, saktmodet, vänligheten, godmodigheten, modet, alla de dygder som Kristi efterföljelse skapar i en människa har sitt säte i anden, och kan inte dräpas av någon yttre makt. Så enligt Diogenes och kynikerna, ja enligt alla helgon och äkta mystiker. Allt det goda som samlas i själen tar människan med sig i astralvärlden efter döden, men allt det goda som samlas i anden tar människan med sig i Uppståndelsens värld efter Den Andra Döden, som är De Dödas Uppståndelse i Alltings Återställelse, då dödsriket kastas i eldsjön, dvs. förintas, och civilisationen når sitt slut, och bara paradisisk Natur återstår, vilket profeteras av många profeter att ska ta plats när Tusenårsriket spelat ut sitt spel. Den Andra Döden är den sista reningselden och förvandlingen som alla dödsrikets invånare skall genomgå när allt är slut, när historien är slut, och den liknar på reningselden, katharsisen i nära-döden upplevelserna, när man plötsligt förstår allt som hänt. Denna reningseld skall t.o.m. återställa Satan och demonerna till fullkomlighetens värld. Så är oss lovat i heliga skrifter genom hela historien.
Ett enkelt sätt att kunna förstå skillnaden mellan själen och anden är att tänka på det som kan förstöras av psykmediciner (detta är själen) och det som inte kan det (detta är anden). Varje psykpatient som genomlidit antipsykotiska psykmediciners helvete bör kunna veta skillnaden. Och kanske de alla har en erfarenhet av att få något högre i present av himlen när de miste det lägre, dvs. själens centrala förmögenheter, som sina känslor och sin matematiskt-tekniska skarphet. Detta har inte psykiatrin, som hatar andlighet, räknat med, och nu som alltid lurar Gud Satan, och använder hans ondska för sina syften, får honom att tjäna sina syften med sina heliga, får honom att springa sina ärenden. Så mycket större är Gud än Satan. Minns att Gud är oändlig, är Livet självt, och att Satan bara är en människa, en skapad varelse, lite som Bill Gates kanske.
