Väntans teologi: en martyrteologi
(detta inlägg får gärna läsas medan man lyssnar till denna ljuvliga reggaesång av "Steel Pulse" i albumet "Tribute to the martyrs", som är riktig afrikansk martyrteologi)
Det finns många teologier där ute. Alla fokuserar de på något. "Hoppets teologi" (Jürgen Moltmann), "Befrielseteologi" (Leonardo Boff och Gustavo Gutiérrez), "Kärlekens teologi" (Fredrik Vesterberg och hans "Amorism"), "Ekoteologi" (t.ex. Pierre Teilhard de Chardin), "Kontextuell teologi" (t.ex. Kosuke Koyama) osv. osv.
Vad är min teologi? Vad ska jag kalla min teologi för? Min ekofilosofi kallar jag "djurism", men vad kallar jag min teologi överlag?
Låt mig framföra mina käraste skriftställen, de enda jag har på väggen hemma:
2 Tim. 4:8: "Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse." (se det grekiska ordet för "älskat" i texten, här)
Bibelkommissionens översättning från 1981 översätter med "längtar efter" istället för "älskat", och är också en helt adekvat (i enlighet med det grekiska grundordet "agape") och i sammanhanget passande översättning.
Salig är du om du älskar och längtar efter Hans tillkommelse. Pröva dig själv, rannsaka dig själv om du omfattas av detta löfte. Jag anser det vara det ljuvligaste löftet i Bibeln, näst löftenas löfte om Alltings Återställelse, förstås. Tänk hur enkel frälsningen är! Det är bara att börja söka efter ett Annat Rike, börja längta efter Himmelriket. Dansk-norske biskopen Erik Pontoppidan på 1700-talet, en riktig pietistklassiker, skrev på sin tid att den längtande tron är redan den frälsande, tron behöver inte vara visshet för att man ska bli frälst. Det är för att Paulus säger att "i hoppet äro vi frälsta" (Rom. 8:24).
Men ännu ett vers om samma sak, som jag också har på väggen:
Hebr. 9:27-28: "Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning."
"Bida" är ett gammalt ord för att vänta tåligt på, förvänta tåligt. "New American Standard Bible" har "to those who eagerly await Him" (se hela ifrågavarande text i denna översättning här), dvs. "dem som ivrigt vänta på honom" istället för "bida efter honom". Det är en helt adekvat översättning, som står i harmoni med det grekiska grundordet för "bida", "apekdechomenois".
Ja, så mycket har jag väntat på Jesu återkomst i mitt liv, att min livsstil liksom blivit den väntandes, en som väntar, som lever i väntan, som präglas av väntan, och en som värms av vad som komma skall, suger näring ur vad som komma skall. Att jag inte har mitt rike i denna världen, utan väntar på en annan värld, främmande för denna världen. Genom alla mina många vistelser i häktet, fängelse och särskilt på mentalsjukhus, har denna väntande attityd befästs hos mig.
Vem minns alla mina domedagsdatum som aldrig gick i uppfyllelse? Att jag alltid sysslar med domedagsdatum, håller på med att hoppas på ett eller annat datum? Detta är en del av väntans teologi. Domedagsdatum håller hoppet levande.
Jag tycker jag har lyckats uttrycka min livshållning väl i följande dikt:
Jag lever i väntan
(melodi: "Jag väntar", text av Dan Andersson, melodi av Torsten Bergman)
Jag lever i väntan på min älskade Herre,
jag ser honom inte och hör ej hans röst.
Jag lever som en människa som mist sin syn, dessvärre,
som väntar på sitt helande, på livets tröst.
I födelsen då miste jag det himmelska hemmet,
jag skall erhålla det åter en gång när jag dör.
I mellantiden väntar jag i jordiska dammet,
det är det endaste, det endaste som till sist jag gör.
(Lars Larsen 11.1.2023)
* * *
Jag kommer bara på sju personer som har väntat på Jesu återkomst i lika stor grad eller något ditåt, som jag, och det är William Miller (Adventistkyrkans grundare) Fredrik Franson (Svenska Alliansmissionens grundare), Harold Camping, Gunnar Bertelsen (en "Smiths vän" och vän med min far. Gunnar gick bort för 4 år sedan), min far Willy, min bror Josef och min bror Nils. Där har det varit mycket uträkningar, kan du tro, profetisk matematik. När man väntar riktigt mycket, börjar man räkna på återkomsten. Det är i högsta grad längtans och kärlekens matematik, om något sådant alls finns så är det här det förekommer. Det kan jag vittna om utifrån mitt eget liv. Det är särskilt lidande som får en att räkna.
När började jag räkna profetiskt? Fröet till det skapades i januari-februari 2009, då jag, p.g.a. av nyligen genomgången psykiatrisk tortyr, längtade så ofattbart djupt efter Jesu återkomst som jag aldrig varken förr eller senare gjort. Längtan riktig värkte i mig. Då sysslade jag lite med profetisk matematik, för första gången i mitt liv, jag tog reda på alla skriftställen i Nya Testamentet som handlade om Jesu återkomst, och räknade hur många dagar jag hade kvar att leva om jag dog som 80-åring. Svaret var 20 000 dagar, som nog kändes mycket. Men det var mitt första domedagsdatum, som jag räknat på. Mitt antagna dödsår. Ty en dom sker i vår dödsstund. En minidomedag. Det var det enda jag vågade räkna på den gången.
Men 21.5.2011, Harold Campings första domedagsdatum, var kanske det första datum för Jesu återkomst som jag räknat på och kring, och väntat ivrigt på. Jag hade den gången min egen version av Campings datum, nämligen 11.11.2011, som också var viktigt i New Age (jag var lite New Age-influerad den gången). Jag tror också det var en amerikan som räknat sig fram till 14.5. 2011, och att jag hoppades på det datumet också, och upplevde något mäktigt just den dagen, vilket var märkligt.
Men vad är "Väntans teologi"? Hur skulle jag beskriva den?
- Kärleken är viktigast av allt, av alla egenskaper, av allt i livet. Men. För väntans teologi är tålamodet kärlekens viktigaste egenskap, inte ödmjukheten eller barmhärtigheten. Tålamodet innefattar båda dessa två sistnämnda egenskaper. Ingenting gör oss så rotade i kärleken som att vänta i stillhet på Herren och hans ingripande. Att få hela vår blick att vändas uppåt, mot det himmelska, och vänta på himlen, och himlen enbart, inte på något annat. Det är att vandra inför Herrens anlete.
- Det är en seghetens maratonteologi, inte en bodybuilderteologi. Väntans styrka är maratonstyrka, inte en machostyrka, inte den hårda och intensiva frontstridens, utan radikalpacifistens styrka att genom underkastelse och kärlek till sina fiender vinna i det långa loppet, så att alla krig tystnar bort. Gud tävlar med Satan i andligt maraton, och hans seger är säker, ty det är bara godheten som orkar vänta, ondskan vill ha en "quick fix", "snabba kickar" och "snabba cash", ondskan kan helt enkelt inte vänta.
- Det är också det hårda arbetets teologi, ty ingenting kräver så mycket tålamod som hårt arbete, särskilt hårt kroppsarbete, som att gräva diken och gräva gravar. Det är en riktig "gravgrävarteologi" där man sakta begraver sin Gamle Adam i en mycket djup, självgrävd grav, som det tar mycket lång tid och stort tålamod att gräva. Jag fick öva mig i gravgrävarteologi i min barndom och tidiga ungdom, då jag grävde extremt mycket för min far (bl.a. grävde jag en mycket stor grop för avloppstanken eller avloppsbrunnen för nya huset) och som sommarjobbare på min bror Nils' jobb som anläggningsträdgårdsmästare, då jag arbetade 12 timmars dagar med hårt kroppsarbete, med en hel del grävande. Allt det där ledde till en skadad handled, som nu är helad.
-Det är en förlängning av "djurismen" (min speciella ekofilosofi att vi bör följa djurens exempel, dvs. det himmelska i dem, inte det som är under syndafallets makt), ty det är bland djuren som vi hittar de mest tålmodiga varelserna på vår planet. Ingen når vad en åsna eller en kamel i gamla tider kunde prestera av tålamod och seghet och uthållighet. Ingen behöver idag sådant tålamod som de djur som lever hela livet i små burar, minkar i små burar eller hönor i små burar, Gud är som åsnan och kamelen, minken och hönan, tålmodig och seg och härdad bortom vad ord kan utsäga.
-Gud väntar ut Satan. Det är hans taktik som han kommer att vinna med. Ingen annan strategi skulle ha kraft och makt att föra alla själar och varelser tillbaka till paradiset. Gud låter Satan spela ut sitt spel, låter honom förstöra sitt rike inifrån (ty ondskan är alltid i strid med sig själv), och detta är det enda som kan frälsa honom, och få honom att förstå vad han gjort, och ångra sig.
-Väntans teologi är en ändetidsteologi, martyrernas vänteteologi i den allra yttersta tiden, då det ska vara som svårast. Bibeln har beskrivit denna martyrernas väntan på ett mycket klart och koncist sätt i Uppenbarelsboken 6:9-11:
"Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade. Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?» Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig."
-Väntans teologi är en gren på den tyske teologen Jürgen Moltmanns "Hoppets teologi", men en som uppstått i största lidande, och därför är en martyrteologi, helt enkelt. Den drar alla konsekvenserna av "Hoppets teologi", och rotar den i den sista tidens lidanden.
