I väntan på Jesus

23.2. i år hände det mig något mycket märkligt. Jag hade en övernaturlig dröm som fick mig att bryta all kontakt med ex-flickvännen Titti, och jag slutade nästan helt med internet och lade av bloggandet. Samma dag som jag gjorde detta, 23.2., var det som om en ond ande lämnade mig och jag blev uppfylld med den Helige Ande, en Ande som jag närmast skulle beskriva som skogens och djurens Ande, mycket som en mus' eller mås' ande, den heliga dårskapens ande, och denna Ande vilade över mig i drygt en månad, fram till början av april. Jag sov mycket mindre, kände en stark klarhet, renhet, lycka och eufori, en väldig poetisk inspiration, jag kände att jag älskade hela världen, alla jag mötte, och jag gick omkring och diktade små stumpar för alla jag mötte, gick in i alla småbutiker i Stockholm centrum och hälsade på personalen och sade några vänliga ord, och sedan gick jag omkring på T-centralen och pratade med alla som det gick att prata med. Jag hade några ord till alla jag mötte, unika ord, poetiska, jag upprepade mig aldrig, förutom att jag kunde ändra lite i mina dikter för att de skulle passa en ny situation. Det gick liksom till så att jag, strax innan jag mötte någon, fick några ord på hjärtat som jag sedan sade till henom. Jag förstår inte hur sådant kan vara möjligt. Och mina ord och dikter var situationsanpassade, och, kanske passade de ofta för dem jag mötte. Det kändes i fall fall paranormalt. 

 

Men detta blev för mycket för psykiatrin och min psykiatriker, personalen på mitt boende upptäckte allt detta, och rapporterade det till min psykiatriker. De sade att jag var i inledningen till en ny "psykos", de sade sig ha sett s.k. "varningstecken", och det ledde till att min psykiatriker höjde min dos antipsykotika (Zyprexa) med 29 %, så att jag kom att få det som motsvarar 12,9 mg per dag i min injektion varannan vecka. 

 

Jag blev mycket, mycket ledsen, ja arg, för jag ville inte förlora detta ljuvliga som jag hade fått av Herren. Jag varnade min psykiatriker, men han lyssnade inte på mig. Så de gjorde vad de hade beslutat. 

 

Nu har det gått en månad sedan doshöjningen, och ganska snart efter höjningen förlorade jag mitt "höga" tillstånd, och blev "låg", gråtrist, som folk flest. Särskilt svårt har det varit om morgnarna, jag sover igen ungefär 12 timmar varje natt, har svårt att komma upp ur sängen, och har svårt att få dagen att börja bra, jag känner morgondeppighet. Så var det aldrig när jag var "hög". 

 

Jag har förlorat min andeuppfyllelse och mitt inspirerade tillstånd. Nu diktar jag inte längre för folk på gatan. Och jag har återvänt till bloggandet och till att vara rätt mycket på internet. Dock inte alls lika mycket som förr, ty Herren gav mig, under min andeuppfyllda tid, två mirakler till varelser, som tröst för hela resten av mitt liv. Det var "min andlige far" från våren 2022, sextioårige "Kenneth med armstumpen", som den gången för ett år sedan adopterade mig som sin andlige far, och nu fick jag honom tillbaka, han är hemlös och behöver någonstans att sova, annars sover han på T-centralen, sittande. Så jag erbjöd honom att sova i min lägenhet, varannan natt, så ofta jag fick för personalen på boendet. Mycket av min tid nu går till att ta hand om Kenneth, så därför har jag saker att göra och är inte så mycket på internet som förr. 

 

Det andra miraklet till varelse är "Leif kärleksanarkisten", eller "kyrkoleif", som är den första som sagt mig, utan att jag frågat om det, att han får bli min "lärjunge". Men säg inte detta till min psykiatriker, han är allergisk för det där att jag har lärjungar. För honom är det storhetsvansinne från min sida. Leif är lite över 40 och är en jesusfrälst hippieanarkist. Jag är också en jesusfrälst hippieanarkist. Hippieanarkisterna är mitt folk, har jag känt i många många år. 

 

"Leif kärleksanarkisten" upptar också mycket av min tid nuförtiden, han och hans vän Henry, som också är i samma anda som Leif. 

 

Detta är mirakler i mitt liv. De räddar mig från alltför vidlyftigt internetberoende. För om jag inte har något att göra, någon att ta hand om, eller känner mig inspirerad att prata med vem som helst på gatan och i butiker, hamnar jag mycket lätt på bibliotekens datorer, där jag håller på med mitt författarskap. Det är liksom vad TV:n är för föräldrar som inte orkar vara med sitt barn, de sätter barnet framför TV:n. Internet är det jag håller på med när jag inte har något annat. 

 

Men min tid av andeuppfyllelse i februari-mars 2023 ska jag minnas i mitt hjärta som ett heligt minne. Det var en tid av gudsbeskådan, av mirakulös inspiration, av humor och skratt utan like. Aldrig har jag diktat så humoristiskt som under denna tid. Tyvärr kände jag under denna tid att jag inte skulle anteckna något av denna gatudiktning. Den passade liksom inte med internet. Det förstår jag väl. Jag ångrar inte. Jag var på en våglängd under denna tid som inte passade med internet och skriven skrift. Internet blev för mig som en död värld, böckerna likaså, TV:n hemma på boendet blev som en kloakbox, Youtubefilmerna på den kändes döda. Nu är allt detta intressant för mig igen, psykiatrikern lyckades sänka mitt medvetande till att komma på internets och Youtubes våglängd igen.

 

Vad tragiskt. Det är som sig brukar. Psykiatrin tål inte andlighet, och stark lycka för den är ofta bara "mani" och "psykos". Det är ohyggligt. Varför är lycka "varningstecken"?

 

Jag gjorde inget styggt nämligen, denna gång. Inget dumt, så vitt jag vet. Jag var bara uppvarvad och "hög". Nu lärde jag mig att detta är en styggelse för psykiatrin, ty så mycket höjde de dosen bara för denna saks skull. Det kändes för mig som ett straff. 

 

Men Gud fortsätter leva i mig trots allt detta, i det fördolda. Han verkar vidare i det fördolda i mig, och ingen kan stoppa detta. I vissa stunder kan jag känna Anden i mig. Men det är bara korta stunder.