Uppryckandet: martyrernas uppståndelse
Den kristna läran om "uppryckandet" är en underlig lära. En sann anomali. Svår att tro på. Svår att få att passa med vår världsåskådning. En absurditet och löjlig orättvisa för materialistisk och ateistisk filosofi, ja ock för all liberalteologi.
Men tänk ändå. Tänk såhär. Vad handlar denna lära om i sin kärna? Är det inte just gudomlig rättvisa? Att martyrerna skall få en ljuvlig belöning? Alla de som varit "korsfästa med Kristus", och som delat Kristi lidanden. Dvs. "Jesu brud", "Brudeskaran", "De utvalda", "De 144 000", "Det Nya Jerusalem".
Tänk såhär. Om vi ska unna martyrerna något. Vad är då en ljuvligare belöning än att få utgöra "den första skörden" (Upp. 14.4), de första som ska få uppleva uppståndelsen från de döda i Jesu återkomst? Ett "avantgarde" som går före de andra, och som just därigenom görs skickade att leda de stora folkmassorna i Tusenårsriket, görs skickade till att styra med Kristus, men inte med världslig makt, utan med kärlekens makt, andlig makt och gudomlig auktoritet? Att Jesu brud är de enda som erhållit denna makt, genom sin efterföljelse av Kristus. Att Jesu brud måste gå före de andra i uppståndelsen från de döda, eftersom de gick före de andra i andlighet och kärlekens maktutövande under sitt jordeliv?
Jesus och Jesu brud är de som har lidit mest av människorna på jorden genom historien, de som lidit förföljelse för sin tros skull mest av alla. De har varit på botten av samhället, och de flesta av dem finns i de fattiga länderna i världen, få finns i det rika väst, där de flesta följer Odjuret. Är det inte rättvist, ja gudomlig rättvisa, att dessa skall få den största belöningen som tänkas kan, som är att få, först av alla, del i Jesu uppståndelsehärlighet, utgöra "den första uppståndelsen"? Den första uppståndelsen i Johannes uppenbarelsebok är martyrernas uppståndelse, och alla som utgör Jesu brud är martyrer. Med martyr menar jag inte de som fysiskt dött för sin tro, detta kan vara relativt enkelt att lyckas med, behöver inte utgöra mycket lidande alls (om man då inte dör tortyrdöden), det som gör en människa till martyr är att hon "korsfästs med Kristus" och fått dela Jesu lidanden på ett primärt andligt och inre sätt, inte nödvändigtvis fysiskt. Kärnan i martyrskapet är att utge sitt inre i döden för Kristus, "uttömma sin själ i döden" (Jes. 53:12, norsk övers.), dö den mystiska döden med Kristus som mystikerna Johannes av Korset och Hjalmar Ekström talade så mycket om. Det är detta som är det sanna martyrskapet, primärt. Ordet "martyr" har blivit fruktansvärt urvattnat och missbrukat i kyrkans historia. Ordet "martyr" betöd ursprungligen "vittne", på grekiska. En martyr var en som hade Jesu vittnesbörd i sig. Som vittnade om Kristus med sitt liv, genom att vara som Kristus, lida som Kristus.
Läran om "uppryckandet" är en tagg i köttet på alla ateister och liberalteologer, som anklagar denna lära för elitism, för Guds favoriserande av vissa människor. Kritiken kommer ofta från välbeställda västerlänningar som inte offrat mycket under sitt liv. Bland fattiga länders fattiga, förföljda och lidande kristna är däremot denna lära en lisa, en känsla av nödvändig gudomlig rättvisa, och en sporre till att vilja offra sin bekvämlighet och lida med Kristus i solidaritet med alla lidande och fattiga, ja med livet självt.
Men att göra sig alltför detaljerade fantasier om hur uppryckandet ska gå till, utsätter läran bara för åtlöje. Hur denna händelse ska gå till är inte uppenbarat, det är ett mysterium, och skall så få förbli intill änden. Skriften ger oss inte detaljerna, bara svepande bilder och gåtfulla symboler. Men det vi vet, är att det ska komma en tid av övergång från den gamla jorden till den Nya Jorden, Tusenårsrikets jord, en övergång då Moder Jord börjar sin död och uppståndelse, och vi ska då dö och uppstå med Moder Jord, och denna övergångsprocess kommer att bli den mest kaotiska och spännande och genomgripande och skakande av alla perioder i världshistorien, då hela mänskligheten skall dö och uppstå med Kristus och Moder Jord. Och att Gud skall spara sina utvalda från döden, från "Den Stora Vedermödan", gömma dem i sin hydda på den onda dagen, de skall få uppstå före de övriga, uppstå likt Henok och Elia i Gamla Testamentet, medan de övriga kommer att dö först innan de uppstår. Så tolkar jag det i min arma skalle. Och denna de utvaldas uppståndelse kan ske på sätt som ingen kanske hade förutsett, och skall sätta igång en lika stor väckelse i mänskligheten som Jesu uppståndelse åstadkom, så att när Babylon faller, kommer paradiset åter till människorna, miraklernas tid är här igen. Det blir den sista stora väckelsen före Jesu återkomst, och blir starkare och starkare i samma takt som Babylon faller, och skall till slut omfatta hela mänskligheten, när Tusenårsriket är till ända. Den väckelse som skall frälsa alla människor till slut i Tusenårsriket, börjar när Babylon faller. "Den sista stora väckelsen", den första äkta väckelsen sedan pingströrelsens början (pingstväckelsen var äkta i sin ringa begynnelse), eftersom den är primärt moralisk och inte primärt karismatisk (fokuserad på andliga nådegåvor och yttre tecken och under), skall göra "Den Stora Vedermödan" uthärdlig för mänskligheten. När teknologin kollapsar, griper Gud och Guds rike in, mer och mer, detta rike som inte har någon teknologi, och denna väckelse skall ledas av de uppryckta brudesjälarna, som alla skall vara som de två vittnena i Uppenbarelseboken kap. 11, som är arketyper för brudesjälarna i ändens tid, "Henok och Elia-arketyper".
Aldrig skall det ha varit så mycket mirakler i historien som under "Den stora Vedermödan", då Gud ska döma Babylon och upprätta sitt rike på jorden.
De heligas uppryckande kommer således att komma världen till del, kommer att sprida sin glans över hela mänskligheten, och inte vara en sådan där elitistisk grej som ateisterna anklagar den för att vara.
I "uppryckandet" går de utvalda, martyrerna, nämligen in i tillvarons inre, som är på botten av botten, där atomer och maskar lever, och därifrån tjänar de resten av mänskligheten i "det himmelska tabernaklet", förbönens översteprästerliga tjänst, med maskar och kryp. Som är att bära mänskligheten på sina axlar, som en seg åsna, inte härska och bestämma från en överlägsen position.
Och lidandet med Kristus, den mystiska döden med Kristus är ända vägen dit.
Det finns också andra frälsningsvägar, som inte innebär mycket lidande, men jag vet föga om dem. De tillhör den breda vägen, där massorna går, de "normala", de som är som alla andra. Denna väg går mot fördärvet, är relativt bekväm, men där frälses man genom eld på Domens dag på sätt som är okända för mig. Vad man förlorar för gott på denna frälsningsväg är himmelsk status, status i den himmelska historieskrivningen, och den kan man aldrig få återupprättad, om man dör medan man går på den breda vägen (dvs. hög status för ens jordeliv, sen kan man göra mycket gott i himlen och få status efterhand, på det sättet). Men på ödmjukhetens väg lär man sig leva med detta i himlen, ty där är det inte som här på jorden, där status ofta är A och O. Att lära sig ödmjukhet i himlen, att status och prestige inte är allt, är en del av hur vi tar emot Guds förlåtelse för våra synder på jorden.
