Djupt i de osynliga världarnas djup,
i tillvarons innersta inre,
fjärran från människans blick,
i de djupa skogar,
där sånt finns vars existens man för längesedan glömt,
där, i ett dunkelt morgondis
som påminner om sagornas
och kanske rentav den tidiga barndomens dis,
i en söt och behaglig, fuktig värme,
vid en tjärn som Monet ibland kunde snudda vid
i sina dunkelmysigaste drömmar,
där lever det en sällsynt padda,
som en gång kväkte en stump
av det dunkla paradisets rättframma skirhet,
som de mänskliga diktarna i Nya Jerusalem
efter tusen år av diktande,
ännu trevar och stammar för att tolka i dikt,
så obeskrivligt ljuvlig var den stumpen.
Den skall jag kanske en gång få kväka, som en himmelsk kväkare,
kanske i ett liv som padda
i den himmelska reinkarnationscykeln,
som ingenting har gemensamt
med den småsinta österländska reinkarnationsläran
med sin obarmhärtiga karmalag,
nej, där vi skall få själavandra
i de himmelska världarna, inte i de jordiska,
liv efter liv,
känna hur det är att vara olika varelser i himlen,
hur det är att vara en himmelsk padda,
och kväka en ny och ljuvlig sång,
Moses och paddans sång.