I väntan på Jesus

Einar Ekberg (1905-1961) - de kristnes Jussi Björling (1911-1960) - dog 1961. Det var just vid de tider musikkulturen gjorde sitt kulturella fadermord - man dräpte en nästan 6000 år lång tradition av klassisk sång och smutsade ner musiken med synth, trummor, elgitarrer (inom blues, pop och rock) och atonal musik, såsom t.ex. tolvtonsmusiken (inom klassisk musik). 

 

Det började så sakta i Ekbergs ungdom, på 20-talet med jazzen och bluesen (1), då dessa slog igenom internationellt. Med dem bröt man för första gång den uråldriga renheten och klassiciteten. Sedan, på 30-talet uppstod gospelmusiken, riktig horemusik. På 40-talet, då Ekberg var i fyrtioårsåldern, uppstod rock'n roll och popmusiken, sliskigheten själv, det dröp av unket, pubertalt andligt horeri. Och sedan på 50-talet kom rocken, djävulens egen musik, spiken i kistan.

 

Allt detta fick Ekberg lyssna till och bevittna, men han lät sig inte rubba från klassiciteten och den traditionella renheten. Man finner inga spår av sådan musik i hans sånger. 

 

Sedan, fyra år efter Ekberg död, kom hårdrocken, i mitten av 60-talet. Han sparades från att bevittna den djävulska musikens yttersta förnedring och förfall. Ekberg var bara 56 år då han dog, så han skulle mycket väl ha kunnat tvingas bevittna musikens helvete, till sin stora fasa.  

 

I 6000 år, alltsedan världens skapelse, hade sångarna i stort sett sjungit som Einar Ekberg, med lite variationer. Jesus sjöng så (2). Medeltidens barder och trubadurer sjöng så. Jenny Lind sjöng så. Rent och klart och klassiskt, utan horeri (Jesus sjöng dock på österländskt vis, och inte i vibrato. Jag tycker sången är renare och vackrare utan vibrato). Ekberg står som kanske den siste klassiske sångens titan i Sverige. Jussi Björling dog ett år före honom, 1960, och tävlade nog med Ekberg om denna titel i eftervärldens ögon. Inte heller hos Björling finner vi några spår av musikens förfall, fast han var sex år yngre än Ekberg. Detta var rätt typiskt för deras generation. 

 

Ekberg är som en tidsmaskin i sångens värld, genom vilken vi kan leva oss in i hur sången lät i gamla tiders väckelser, ja i pingstväckelsens början (Ekberg tillhörde pingströrelsen). Vi har ju inte på band hur de sjöng i gamla tiders väckelser. Men Ekberg sjöng precis som de gjorde i dessa, han kom inte med några nymodigheter, tekniskt sett. Han sjöng som Ira D. Sankey i Moodys väckelser, som Charles M. Alexander i Torreys väckelser. Sankey och Alexander var de kändaste kyrkosångarna internationellt på 1800-talet. De "vände sig nog i sina gravar" när de fick höra kristen pop och rock, och vägrade nog visa sig i kyrkor där sånt förfall fick inträde. För i den himmel de lever i, finns inte sånt. Så enligt visioner jag haft när jag skådat in i paradiset. 

 

Kyrkosången på Ekbergs tid stod på ett väldigt arv. Tiotusentals, ja hundratusentals ljuvliga sånger (varav många var undergroundsånger, ofta utan känd författare, det min moderförsamling Smiths vänner kallar "skrivna sånger"), varje rörelse satt på en unik sångtradition. Det mesta av det gick i graven när popen och rocken erövrade kristenhetens sångare. Allt skulle moderniseras och strömlinjeformas efter amerikansk modell och låta popigt och rockigt. Och man skulle sjunga nästan bara nya sånger, och ofta amerikanska sådana. De brydde sig inte om att vårda den klassiska sångtraditionen, såsom Ekberg gjorde. Det var som när vi förlorade kassettskatten när CD-spelarna kom och kassettspelarna kastades. Eller som när vi förlorade CD-skatten när internet kom och CD-spelarna kastades. 

 

Satan verkar inte ha något som helst sinne för att bevara kultur eller historia. Det är kulturella fadermord på kulturella fadermord, till synes utan ände. Tills vi sitter i teknomusikens kalla värld, död och kall och mekanisk, med robotröster. Inte ens då kan vi bevara traditioner, nej, något nytt måste till. Vad blir nästa nyhet? Bots som gör musik? AI-genererad musik? Och så vidare utan slut. Helvetet är bottenlöst, vi bara faller och faller. Tills Jesu återkomst räddar oss, och sätter stopp för dekadensen.

 

I himlen sjunger man som Jussi Björling och Einar Ekberg, inte som Beatles, Elvis, Michael Jackson och Madonna. Kanske är detta första lektionen i himmelsk musik, det man börjar med i himmelska musikakademier, för unga popmusiker som dör i förtid och träder in i himlen. 

 

I himlen anses det mesta av kristen sång och musik efter 50-talet för oren och kall och dekadent, ovärdig himlen. Vi har den frikyrkliga kristna popen och rocken, som är oren och världslig, och så har vi de nymoderna lutherska psalmerna, som för det mesta är kalla, stela, ceremoniella och byråkratiska, utan 1800-talets värme, som om de komponerats av maktmänniskor (så t.ex. många av Anders Frostensons och Britt G. Hallqvists psalmer). 

 

Som de sista väktarna på musikens murar står nu bara underliga sekter, främst Amish-rörelsen, Jehovas Vittnena (vars gamla Kingdom Melodies från 80-talet jag rekommenderar. De har bevarat romantiken) och Smiths Vänners lilla utbrytargrupp Vatnarförsamlingen. De vacklar, och klarar knappt vaka och bedja på musikens område. Adventiströrelsen har redan fallit (den stod länge), Mormonerna har fallit (de stod likaså länge). Brunstad Christian Church (Smiths Vänners huvudgrupp, som också stod länge) har fallit. Fler och fler faller. Det känns omöjligt att inte dras med i "Det Stora Avfallet". Och detta avfall börjar nästan alltid i musiken. Det är det område som är lättast för Satan att infiltrera, det som lättast undgår de andliga väktarnas radar. 

 

Många modernistiska kristna, särskilt karismatikerna bland dem, låtsas som om något Avfall aldrig skett, som om inget traditionsbrott skett överhuvudtaget, som om alla kristna alltid sjungit och bett som de, som om ingen historia finns. Detta är satanistiskt. 

 

Satan vill få oss att tro att ingen historia finns, som om allt alltid har varit som i vår tid. Så dum är Satan. Hans "nu", hans "leva i nuet" är historielöshetens nu, inte Guds nu, fylld som den är av helig mossa. 

 

Med lite historisk bildning ser man klart "Det Stora Avfallet", "Det Stora Traditionsbrottet", "Upproret". Och det är ohyggligt, groteskt. Det får alla väckelser i kyrkornas regi att bli ytliga, tom karismatik, effektsökeri och sensationalism, där det inte blir till något brott med "världen", i motsats till hur det var i gamla dagars väckelser. 

 

Det betyder inte att jag vill förkunna det som lag att kristna inte får höra på pop (en kristen ska inte höra på rock, detta är ett klart bud från vad jag upplever som himlen). Men en kristen ska inte höra på kristen pop, denna är oren. Med några få undantag, eftersom Jesus är med i alla sammanhang. Kristen pop är som mest oren i kyrkosalen. Att höra på mjuk och melodisk kristen pop på Youtube, den bästa av det som finns, t.ex. de ljuvliga norska låtarna "Nådepuls" och "Elskede Jesus" (som jag formligen älskar, de är väldigt lite popiga, det elektroniska eller larmandet är inte framträdande), det anser jag rätt harmlöst. Men kristen pop är smutsigt i kyrkorummet, på gudstjänsten. Så upplever jag det. I det sammanhanget innebär det djupt horeri med världen. Mest smutsig blir popen när man ska tillbe Gud i pop, och då särskilt när man ska tillbe Jesus som Gud, vilket, även utan pop, är ren och skär avgudadyrkan, och som med pop blir riktigt sliskigt. Kombinationen smutsig/världslig horemusik och avgudadyrkan blir för mig olidlig, jag undviker etablerade frikyrkor p.g.a. det. Kan inte ens gå i St. Clara kyrka, den är oren för mig. Där finns knappt någon historia i atmosfären (det känns som om historien och traditionen föraktas där, där råder det kulturella fadermordet), nästan bara det nymodernas kalla, historielösa, allt förintande, kommunistiska PK-anda. En gång gick jag där p.g.a. alla underliga typer man kunde träffa där (kyrkan kallas av mig "De hemlösas kyrka"), alla som inte var som normen i denna kyrka, alla som betraktas som orena och lägre stående av eliten där, alla som inte är vanliga lydiga kyrkogångare. Nu orkar jag inte mer. Jag nöjer mig med undergroundkyrkan bortom all religion, där upplever jag Jesus, och det är nog för mig. Gud kommer oftast till mig anonym, utan titel, namn och etikett. 

 

Världslig pop är ofta mycket renare och oskuldsfullare än kristen pop, eftersom den inte innebär samma horeri. Den är vad den är, naket och bart och ärligt. Den utger sig inte för att vara helig. Där finns naturbarn som Björk (lyssna t.ex. till denna ljuva sång, "Blissing me" av henne, eller sångerna "Saint" och "Undo"), på en nivå som inga kristna popsångare någonsin når upp till. Inte närapå heller. Björk är ren och oskuldsfull när hon är som bäst. Hon är en av de minst popiga popsångare jag känner till, och en av de som påminner mest om klassisk musik. Det säger mycket. 

 

Ett exempel på Ekbergs rena, varma och klassiska kvalitet är sången "Ensam i kvällen". 

 

Ett exempel på Jussi Björlings lika vackra och varma stil är sången "Demanten på Marssnön" (ord av Josef Julius Wecksell, musiken komponerad av Sibelius), som han sjöng åtminstone under året 1951. 

 

 

(1) Det hjälper inte att du kanske försvarar jazzen och bluesen med att den härstammade från svarta slavar i Amerika. Sådan musik är hedendom, och kommer från hedningar, och har ingen plats i kyrkan. Vi tar inte heller in schamanistisk trolltrummesång i kyrkan - av liknande orsaker. Med offerpositionen kan man försvara vad som helst, t.o.m. israelernas förtryck av palestinierna. 

 

(2) Det är mycket underligt att inte den etablerade kristna kyrkan och dess medlemmar verkar vara intresserad av att i alla yttre ting göra som sin mästare och hans apostlar - klä sig som sin mästare, vara barfota som sin mästare, bo som sin mästare (dvs. vara hemlös), äta som sin mästare, sjunga som sin mästare, be som sin mästare (dvs. som judar och muslimer ber än idag, och att be i vildmarken) osv. osv. Detta ointresse syns mig fullständigt obegripligt - och mycket, mycket dekadent och horeriskt. Den gör mig djupt ledsen och förtvivlad. Kyrkan har då för mig liksom inget kvar än namnet, de har orden - utan något bakom, utan något apostoliskt liv värt namnet. Varför följer t.ex. de kristna kvinnorna i Stockholm inte apostlarnas bud att beslöja sina huvuden när de ber (1. Kor. 11:4-6), som ett ödmjukhetens och anti-vulgärfeminismens tecken? Jag finner att de kristna kvinnorna i Stockholms etablerade kyrkor inte ens är intresserade att veta något om detta, än mindre av att följa detta bud. Jag får mig aldrig att säga något om det till dem. Muslimska kvinnor däremot är mycket intresserade av sånt, och visar ett helt annat sinnelag, en vilja att följa de heliga skrifternas småbud.