Hur Vilhelm Ekelund kunde beskriva en tavla
Nocturne av James Whistler
(av poeten Vilhelm Ekelund. Se målningen här)
En flod i en slöja av blekt och svävande silverljusblått, som tyckes långsamt falla ut mot ett osynligt oändligt av drömmande himmelsrum, en vision som knappt fått kontur, som ännu är helt och hållet musik, som ännu ej löst sig ur den melodi som fött den; skymten av stad stiger mot azuren på den andra sidan med högtidligt stilla ljus och torn som otydligt resa sig i skymningen. Hela tavlan tyckes sväva; där är en rörelse i den som av en långsamt fallande slöja eller som av ett långt tåg, som sakta glider upp ur en fjärran horisont med svagt blinkande ljus i en höstkvälls mörker. Så förnam jag denna tysta melodi av luft och vatten. Ty den är verkligen en melodi, denna målning; den är redan upplöst i de flytande töcknen där ute där gränsen för måleriet slutar och musiken börjar. Det är som om man varje ögonblick väntade att få se allt lyfta sig och tona bort i en sakta melodi. Det är samma känsla av svindel som vid läsningen av några moderna poeter ibland plötsligt kan taga en med sig; när man med ens liksom känner marken gå undan fötterna för en, när orden bli till något annat, förmer än ord, när språkets fasta gräns kännes vika och sorlet från stora havet, som går ändlöst där utanför, redan omvärver en med sitt sus.
(från "Hjärtats vaggvisor" (1970) (Publicerad i SvD 1902) s 39)
(prosadikten hämtad från denna sida)
