I väntan på Jesus

Jag stötte på en underlig filosofisk teori i drömmen inatt. Det är teorin att hela universum, andligt och fysiskt, upphör att existera, för att hindra att evigt helvete uppstår, så att bara Gud, bara Gud, finns kvar till sist, inget annat. Jag stötte på teorin i drömmen i en bok eller var det en tidning, och grubblade däröver, lite ångestfylld, och skrev ett blogginlägg om det. 

 

Sedan körde vi med min far genom landsbygden i mina barndomstrakter i Kyrkslätt, och när vi kom förbi en bilparkering full av nya bilar, sa far att dessa bilar var det som pinade honom mest, åsynen av något så helvetiskt och mekaniskt som massa nya bilar.

 

Sedan vaknade jag, och skrev ner drömmen. Sedan somnade jag igen. 

 

Sedan fortsatte drömmen (detta är alltid lika märkligt, och tyder på gudomlig inspiration!). Då hade jag ett s.k. "falskt uppvaknande" i drömmen, jag drömde att jag vaknade. Vet du vad som hade hänt då? Jo, jag drömde att jag, under senaste uppvaknande hade skrivit ett blogginlägg om min dröm, och min bror Nils hade hittat blogginlägget, och under nattens gång skrivit oerhörda mängder för att förinta min drömda teori och påvisa dess obibliskhet, och han hade skrivit det han skrev på nätet, och printat ut det under natten och försökt tillverka ett tidskriftsnummer av det, som han hunnit göra, där han inte bara krigat mot mig intellektuellt, utan även hade printat vad jag skrivit (p.g.a. att jag inte har copyright på mina skrifter). Så hemsk tyckte han min teori var, om att allt utom Gud ska förintas. Han riktigt hängde ut mig i denna tidskrift, och jag tyckte det var förfärligt. 

 

Jag var chockerad över vad Nils hade gjort, och sedan blev det en våldsam debatt vid matbordet med min mor och far och mina syskon och deras barn. Vi debatterade om Bibeln var ofelbar (eftersom Nils hela tiden skulle hänvisa till Bibeln i sitt angrepp på mig), och ett av mina syskons barn, som var kanske tre år gammalt, reagerade oerhört starkt på teorin att Bibeln var ofelbar, som mina föräldrar och Nils hade. Hon var helt chockerad att man kunde göra felbara människor till Gud själv på detta sätt. Jag minns inte vad hon sade i sin förtvivlan. Men jag utbrast: "Det är människor som skrivit Bibeln! Är människor Gud själv?" När Nils och mor och far insisterade ändå på Bibelns ofelbarhet, utbrast jag: "Men alla översättningsfel då?! De gör ju Bibeln felbar i alla fall!!" Men inte ens det bet på dem. 

 

Sen kom jag på ett starkt stöd för min drömda teori: Är människan så viktig då? Är det inte viktigast att Gud finns? Gud allena? Måste vi absolut finnas? Vi som har smutsat ner Guds skapelse med våra onda tankar och våra gifter? Räcker det inte att Gud finns? Min far lyste upp när jag sade detta. Som att han äntligen förstod. 

 

Då kom vi in på att diskutera Sadhu Sundar Singh (1889-1929) och hans visioner, som sades gå emot min teori i drömmen. Då sade jag: "Varför tror vi att Sadhu Sundar Singh var så helig? Han var inte heligare än vilken som helst sorts munk i klostren i Kyrkslätt. För en munk var Sadhu Sundar Singh. En sadhu är en indisk sorts munk. Det är bara för att vi är så ovana med munkar och munkhelighet som vi avgudar Sadhu Sundar Singh. 

 

Sedan sade jag åt min far: "Har du hört om ärkebiskop K.G.Hammar (f. 1943), den superliberale biskopen?" Jo, det hade han. "Jo", fortsatte jag, "K.G. Hammar är ett exempel på en kristen som inte tror på människans odödlighet, att människan har ett liv efter döden, han menar att vi bara lever vidare i Guds minne, att det räcker. Han skulle förstå min drömda teori."

 

Min kommentar till drömmen: Mycket intressann dröm och intressann teori, men jag tänker mig att jag skulle tolka denna teori i min dröm som att allt skall till sist upptas i Gud, så att till sist inget annat finns än Gud och det gudomliga. Lite som Jesus är en del av Gud, bor i Gud, är inte skild från Gud, skall vi alla upptas i Gud, och det som inte kan upptas i Gud skall förintas. Så de "onda" mister en stor del av sig själv till sist, ty bara det som är Gud i dem skall leva vidare för evigt. Och hur det går med Satan kan vi bara spekulera i. Men på detta sätt var min dröm sann. Och hur detta upptagande i Gud skall ske, vet vi ej. Kanske vi inte bevarar en identitet skild från Gud. Kanske vi uppgår i ett kollektivt medvetande liknande det myror har i en myrstack eller bin i en bikupa. Vi själva upphör att existera på ett sätt. Detta är "den mystiska döden" i oändlighetsmystik tappning. "Gud - och intet mer", som Flodbergskretsen sa. Vi lever vidare i Gud efter alltings återupprättelse, och vi dör från oss själva och vår separata lilla identitet, den vi ärvt av syndafallet, den själviska identiteten. Och hur djup denna döden blir, kan vi bara spekulera i. Men det är sant att bara Gud behövs, att människan inte behövs, och att det ingen förlust vore om människan inte vore evig, om bara Gud till sist fanns. Gud är det enda viktiga, och om bara Gud är evig, har inget förlorats, ty i Gud finns allt, allt som är verkligen värdefullt, det lever vidare i Gud. Denna sanning tror jag var vad Paulus ville uttrycka med sina ord: "Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla." (1. Kor. 15:28)