Uppenbarelseboken - den mest civilisationskritiska och ekologiska boken i världshistorien
Nu skall jag berätta varför jag upplever Bibeln som så inspirerad.
Uppenbarelseboken, "Bibelns krona", är nog min käraste bok i litteraturhistorien, och dess fjärde kapitel anser jag vara Bibelns centrum och den vackraste och mest upphöjda prosa som någonsin skrivits. Jag har levt och andats i den bokens livsluft sedan jag var 12 år gammal.
Detta beror nog på att jag är så civilisationskritisk och brinner så för naturen och ekologin - Uppenbarelseboken kan vara den mest civilisationskritiska och ekologiska boken i världshistorien. Där ritas de stora linjerna upp i miljökampen, de ritningar som all senare ekolitteratur till syvende och sist bygger på.
Uppenbarelseboken är en av de viktigaste tolkningsnycklarna till hela Bibeln, ja till hela Gamla Förbundet, hela Jesu liv och hela urkristendomen, ja till hela frälsningshistorien och hela kyrkohistorien.
Vad handlar denna märkliga bok om?
I korthet om den tid i världshistoriens slut då det ursprungliga paradiset, naturens paradis, Eden, skall återupprättas. Och om civilisationens fall strax innan (att civilisationen håller på att falla nu är ofattbart, det känns som om Uppenbarelsboken blir sannare för varje år som går).
Uppenbarelseboken är besatt av djur. Dess huvudperson (om vi bortser från Gud Fadern, som inte är någon person i begränsad mening) är ett djur - ett Lamm, ett slaktat Lamm. Ni vet vem det är. Han ligger på själve Gud Faderns Tron.
Den nästviktigaste personen i boken är ett odjur - Antikrist. Ett djur med många huvuden, ett skräckinjagande Odjur.
Den tredjeviktigaste personen i boken är också ett djur - en drake, Satan. Han kallas också "den gamle ormen" i boken (Upp. 12:9), även det ett djur.
Lammdjuret är formligen omgivet av djur. Lammets tron är uppburet av fyra Himmelska Djur ("Animal Coeleste", som i Almqvists "Drottningens juvelsmycke"), de "Fyra Livsväsendena" (så översätter nyare tider ordet för djur i den texten). De står under tronen och bär upp tronen, ett i varje hörn, likt keruberna på den gyllene Nådastolen, Förbundsarken i Jerusalems tempels Allraheligaste. Fast keruberna i Jerusalems tempel stod på tronen. I Johannes visioner står de under tronen och bär upp tronen. Djuren har blivit undergivna Gud Fadern och Lammet både till själ och kropp, deras delaktighet i syndafallet är här upphävd.
Att det är djur som uppbär Guds tron är alla djurrättsaktivisters våta dröm, det är som om aposteln Johannes, Jesu unga (han var var antagligen ungefär 15 år gammal när han valdes av Jesus till lärjunge) favoritlärjunge, var kommen rakt ur våra tiders djurrättsrörelse, som om han läst Pelle Strindlund eller Annika Spalde. Tänk hur före sin tid man kan vara. Profeter är ofta det.
"Kärlekens apostel" (så kallas aposteln Johannes) var det som fick skriva världshistoriens vackraste, djupaste, mest svårförståeliga och mest spännande, aktuella och sanna bok. Egentligen ett epos, så poetisk är boken.
Denna bok är som Finlands och Sveriges nationalepos, Johan Ludvig Runebergs "Fänrik Ståls Sägner", en poetisk krigsberättelse. Krigspoesi. De bästa böckerna i världshistorien verkar vara krigspoesi. För i kriget ställs allt på sin spets. Tänk på Iliaden, värdshistoriens, näst Uppenbarelseboken, kändaste krigspoesi, ett epos det ock.
Uppenbarelseboken handlar om det Stora Kriget mellan Eden, naturens ursprungliga paradis, Fullkomlighetens värld, det Platon skulle kalla "idévärlden", mellan denna värld och Civilisationen, Mörkrets rike, Satans och Antikrists rike, "denna världen", "Det Stora Babylon", "Den Stora Staden", "Världsstaden".
Vad är detta rike? Uppenbarelseboken har en kort och kraftig och mycket talande definition. Den talar om att:
"Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid då de döda skola få sin dom, och då du skall löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden." (Upp. 11:18)
Vilken träffande bild av mörkrets rike! Det är "de som fördärva jorden"! Dvs. de som fördärvar naturen, planeten!
Här har du en viktig tolkningsnyckel till denna bok, vilken bestyrks av Uppenbarelsebokens 18:de kapitel, där Babylon, det stora Odjuret, beskrivs som ett ekonomiskt system av handel, som köpmännens rike, som civilisationen. Just det som fördärvar jorden, naturen, i verkligheten!
Uppenbarelseboken är också besatt av träd. Dess syner börjar och slutar med ett träd, "Livets Träd", en förträfflig bild av det återupprättade Eden, Fullkomlighetens skogar, ty ett Livets Träd stod i mitten av det ursprungliga Eden, och gav Evigt Liv åt den som åt av det.
Att andligen äta av den himmelska skogens väsen (som den jordiska skogen är en svag skugga och avbild av) är vad som ger människan evigt liv, paradisiskt liv. Detta är vad det betyder.
Johannes skriver i det första sändebrevet i andra kapitlet (det är här hans själva epos börjar, inledningen av boken och synen av Jesus i första kapitlet är bara prologen):
"Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva att äta av livets träd, som står i Guds paradis." (Upp. 2:7)
"Och han visade mig en ström med vatten, klar som kristall. Den gick ut från Guds och Lammets tron och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken." (Upp. 22:1-2)
Israels folks heliga mat var manna från himlen, som de fick under sin fyrtio år långa vandring i öknen under Mose. Den heliga maten i Tusenårsriket skall vara löv från träd, från livsträden. Folken, det är hedningarna, de ofrälsta. Se uppenbarelsebokens universalism lysa igenom i denna vers. Hedningarna skall återupprättas.
Varför är trädet en bild av Eden för människan? Jo, eftersom det ursprungliga Eden var en skog, och människan kommer från skog och skall återgå till skog. Detta gör uppenbarelseboken kristallklart för oss.
Jesus bad helst i vildmarken under sitt jordeliv, om natten. Dvs. i Israels skogar, ofta uppe på berg (på Jesu tid hade Israel ännu mycket skog, klimatet var annorlunda då. Lejon [se denna artikel] och björnar [se denna artikel] strövade omkring i Israel, talrika. Maten i skogen räckte till ännu då).
Jesu hem och viloplats var skogen, vildmarken. Där fastade han också i fyrtio dagar, som förberedelsen på sin treåriga (det kan ha varit längre!) verksamhet bland människorna. I skogen, inte i synagogorna. Detta säger allt om Jesus, och hjälper oss att tolka hans favoritlärjunges viktigaste bok.
Och vem var Jesu sällskap under de fyrtio fastedagarna? Vilddjuren, säger början av Markus evangelium. Precis som hans sällskap på Guds Tron är Himmelska Djur.
Det är som om de vilda djuren är den återupprättade människans bästa vänner, inte bara hundarna.
King James Bibeln säger om Jesus i Mark. 1:13:
"And he was there in the wilderness forty days, tempted of Satan; and was with the wild beasts; and the angels ministered unto him."
Den nästviktigaste bilden för Eden i Uppenbarelseboken är en flod, också det natur, också det något som tillhör skogen (visste du att en gång var alla floder omgivna av enbart vild skog, äng, myrmark, savann och stäpp, inte av civilisation? Att floderna och älvarna formligen var skog?). Livets flod (Upp. 22:1-2), som strömmar ut från Guds tron. Det är vad "kristallhavet" (Upp. 4: 6) syftar på, havets och vattnets ursprungliga kristalliska, paradisiska klarhetstillstånd, då det ännu inte besudlats av människan. Det skall vi få tillbaka i himlen. Detta kan göra alla miljöaktivister som kämpar för hav och sjö och vattendrag lyriska. Ja, det ska ske, amen!
Skog och flod. Där har du essensen av den återupprättade naturen. Detta är vad civilisationen ska bytas ut mot. Staden "Nya Jerusalem" i Upp. 21 är bara en bild av Eden, och är ingen bokstavlig stad. Dock ska det finnas domedagsstäder i mellantillståndet, i Tusenårsriket, innan den slutliga, fullkomliga återupprättelsen. På grund av deras domedagsbibliotek och akasha-arkiv, som ska hjälpa oss att förstå vad som hänt oss och planeten, och förbereda oss för den slutliga fullkomningen. Men dessa städer är mycket beskedliga och ringa, fulla av vild natur, damm, pickande höns, råttor, möss, myror och spindlar.
Frälsningen i Uppenbarelseboken är att dricka ur Livets Flod, gratis, inte att förödmjukas av någon kung eller regent, och böja sig för civiliserade lagar och regler eller någon bok, vare sig Bibeln eller någon annan religiös urkund. Säger inte detta något om frälsningens ekologiskhet, att det är att återvända till naturen?
Frälsningen är att dricka ur den fullkomliga naturens väsen. Livets flod är en bild av den fullkomliga naturen.
"Och Anden och bruden säga: »Kom.» Och den som hör det, han säge »Kom.» Och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet." (Upp. 22:17)
Att dricka ur Livets Flod är att anamma skogens saft, skogens essens, att införlivas med och återgå till skog. Detta är gratis, det är idel nåd, utan våra förtjänster, såsom Luther påpekade.
En gång, helt till slut, skall vi bli helt skog. Inte bli den civilisation som Swedenborg utmålade i sina böcker, detta tillhör "dödsriket" och "mellantillståndet", den fallna delen av andevärlden.
Då skall flöjten kopplas tillbaka till vassen där den en gång togs ifrån. Den medeltida sufimystikern och poeten Rumi diktar såhär i den vackra dikten "Vassflöjtens sång":
»Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.«
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som än vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återförenings stund.«
(i Eric Hermelins översättning, tagen från detta blogginlägg)
Av skog är du kommen, och skog skall du åter bliva (skog är stoft, det är ödmjukhetens värld, där vi är ett med stoftet, med "skiten" ("med näsan nere i stoftet", som Aslaksen sa), mullen, så även det är sant att vi till sist skall bli mull, på mer än ett sätt). När allt på vår planet blivit skog, förandligad skog, himmelsk skog, då har det sår läkts som civilisationen öppnade en gång i Satans fall från paradiset i den dunkla prehistorien. Och vi kan redan nu leva i medvetandet om att allt är skog och mull, att den dator jag skriver detta på, kommer från skogen och mullen, och en gång åter skall bli skog och mull, då elementen i den skall bli förda tillbaka till sitt ursprung och icke klaga längre i melankoliska poeters händer, poeter såsom mig och andra spröda, känsliga romantiker, vi som känner och lever sorgen över det stora Odjurets framfart över jorden, denna framfart som tyvärr är vissas glädje och lust, medan andra går och bär på tunga andliga bojor kring de andliga fötterna, såsom vissa heliga dårar i Ryssland kunde göra frivilligt på ett fysiskt sätt, för att ödmjuka sig och göra bot.
