Pisstället i stan (dikt)
Generellt kan man säga
att varje kvadratmillimeter av Stockholm centrum
är ockuperat
av Antikrist och kommersialismen, Mammon.
Men ingen regel utan undantag.
De fattigaste bland oss,
vet om ställen
som undgått kontrollen,
som mitt i deras synbarliga förnedring
är rester av Eden, den vilda naturens paradis.
De brukar vara kända som
pisställen,
en fruktansvärd stank
utgår från dem
p.g.a. restaurangernas girighet
med att låna ut sina toaletter gratis.
Här är de hemlösas och de fattigastes
piss-fristad,
en välkomnande, fridsam vrå
där det är tryggt att pissa,
bortom väktarnas och polisens kontroll.
De hemlösa tänker på dessa ställen
med värme.
De har räddat dem så mången gång
i pissnöd, utan pengar.
Men i sådan förnedring
lever paradiset på jorden
i största allmänhet.
Som människornas fridsamma
och icke-dömande soptipp och avfallshanterare.
Det var en man
vars livskallelse var
att vara en sån där vrå,
en välkomnande, ickedömande,
ickekommersiell
den vilda naturens pissvrå,
en man som kunde
härbärgera folks skit,
bära världens synd,
lida ut deras avfall
genom sin egen kropp.
Skäms inte
för att bekänna dig till honom.
Hans namn är kapat av Antikrist,
och falska, triumfalistiska, civiliserade jesusbilder,
som en babylonisk kyrklighet tillber som vore han
Gud Fadern själv.
Själv går han knappt att
känna igen. Så ödmjuk är han.
Hans namn är Gudslammet,
Jesus Kristus.
