Något om sann tillbedjan
Det är sant att många som lovsjunger Jesus lovsjunger en avgudabild av honom, en förvrängning och en karikatyr, som har föga med den historiske eller himmelske Jesus att göra, men tillvaron är så skapad av Gud att Hen gömmer sig och talar till oss även i våra avgudabilder, varsamt och försiktigt ledande oss bort från att tillbe till att själv bli som det där upphöjda som vi tillber, och det är bara då vi kan tillbe i anda och sanning, och det är då vi också förstår att inte tillbe på världsligt sätt, detta världsliga sätt som karismatiska kristna idag ofta tillber på, ty vi finner detta då emot kärlekens väsen, finner att det är något avståndsskapande, och vi känner då att vi inte heller själva vill ha någon tillbedjan, och att Gud är bättre än oss, oändligt mer ödmjuk, alltså är tillbedjan Henom oändligt mer motbjudande än det är för oss. Sådan var ock Jesus på jorden, och så är han i evighet. Att tillbe honom istället för att efterfölja honom är som avlatsindustrin på Luthers tid, ja ännu värre, det är också att bedröva och jaga bort den Helige Ande från mötena (detta har jag erfarit starkt på karismatikernas möten). Det är vår tids kristenhets stora avlatsindustri, aldrig har man tillbett så mycket och efterföljt Jesus så lite, just p.g.a. detta fokus på tillbedjan, på att skapa avstånd till Gud, sätta Henom på piedestal. Det är som om man med all tillbedjan vill köpa sig en fribiljett från efterföljelsen, så man slipper efterföljelsen, man gör Gud bekvämt ouppnåelig, gör honom till en filmstjärna eller rockstjärna (lovsångsgudstjänsterna på karismatiska möten påminner ofta om rockkonserter), man gör Jesus till Gud Fadern själv, hans jämlike (dvs. avgudadyrkan, biteism), då kan man ju aldrig bli honom lik, och man har då ofta mindre fokus på detta, att bli lik Gud/Jesus, vilket vi ser i dagens kristenhet, mycket tydligt, aldrig har det pratats så lite om helgelse i protestantisk kyrkohistoria som idag.
