Hjalmar Ekström om sann bön, och mina kommentarer
(följande utdrag är från mystikern Hjalmar Ekströms [1885-1962] brevsamling "Den fördolda verkstaden" [första uppl. 1963], i min upplaga från 2012 finns citatet på sidan 81:)
"Att i anda och sanning gå bedjande fram är intet annat än att bliva liten och fattig och behövande. Och som sådan kommer människan fram inför Gud just med det lilla som hon har, det lilla som rör sig i hennes hjärta, vilket då blir till en mera yttre bön och vilken ofta kan bestå blott i en suck. Men den yttre bönen är till för att göra henne själv till en levande bön. Människan skall bliva en levande bön, hela hennes liv skall bli en bön i anda och sanning. Då är det väl ej många ord i bedjandet, men hela hennes väsen drages till Gud, andas upp inför Honom, lever och rör sig i honom. Så lyftes hon upp över det synliga, som hon måste vara i under sitt jordeliv. Hennes hjärta lyftes in i himmelen, in i det fördolda, där Gud är."
Min kommentar: Bön är så otroligt mycket mer än en ritual, än ord som munnen säger vid vissa tidpunkter. Bönen omfattar allt. Bönen är en livsinställning, en livsstil: att se det osynliga, stund för stund, att räkna med himlen i vardagslivet, att vandra inför Guds och himlens anlete. Faktiskt består sann bön allra minst av ord. Särskilt inte av många ord. Så mycket att Jesus varnade i Bergspredikan i Matt. 6:7-8 för att använda många ord i bönen. Sånt gjorde hedningarna, sa Jesus, hans lärjungar skulle inte hålla på så. Många ord har med vantro att göra, att man inte tror att Gud lyssnar eller vill svara. Det är skillnad på bön och magisk besvärjelse (1), och skillnaden går just här; om man ber i tro och tillit eller vill tvinga fram ett bönesvar, genom magi, genom att försöka kontrollera verkligheten, och då använder man ofta många ord. Trons bön har inställningen "Ske Din vilja", därför använder den inte många ord, utan är ytterst enkel, precis som Hjalmar Ekström säger.
När vi har förstått detta, ödslar vi inte längre tid på långa tiggeriböner, besvärjelseböner, upprepningsböner, mantraböner och ramseböner (som att ramsa tideböner och Fader Vår), utan vi gör istället hela vårt liv till bön, och börjar leva som om det osynliga faktiskt finns. Då blir vårt böneliv något naturligt, något som är organiskt förenat med resten av vårt liv, och vi blir känsliga för allt onaturligt och ansträngt. Då blir vardagslivet det viktiga, inte söndagskristendom på gudstjänster och bönemöten.
Sann bön är helt enkelt att söka det himmelska, söka Guds rike, dvs "Tusenårsriket" (det återupprättade Eden, naturens paradis), och leva i Tusenårsrikets sfär här på jorden. Det må eller må icke innehålla ord. Bönen blir till syvende och sist något mycket personligt och unikt just för oss. Kanske vi i början apar efter andras ritualer, det är ingen synd, men efter hand finner vi vår egen ton och stil.
Ingen bön har jag levt mera än aposteln Johannes bön i Uppenbarelsboken 22:20:, "Kom, Herre Jesus". Dvs en bön om att Jesus ska komma tillbaka till jorden. Jag har skrivit mer om detta i det nyliga blogginlägget "Väntans teologi. En martyrteologi". Det är ett av de viktigaste blogginlägg jag skrivit på länge. När det gäller detta ämne, kan jag säga att jag ÄR bön. Ni har säkert märkt på mina bloggar, hur mycket jag sysslar med de yttersta tiderna och profetior. Det är en del av mitt böneliv på detta område.
(1) Jag upplever att "ockultismen" (ungefär synonymt med magi och trolldom) har helt tagit över pingströrelsen (mina yttersta andliga rötter) och den karismatiska rörelsen, då för mig deras böner ofta framstår som magiska besvärjelser, särskilt deras tungotal (som känns ramsigt, upprepande och onaturligt. Jag har hört naturligt tungotal, och har upplevt sånt från mig själv ock). Man försöker ofta piska upp en stämning, man försöker ofta befalla Gud, särskilt med "lovsång", och man är ofta mycket ordrika i sina böner. Stick emot Jesu ord i Bergspredikan. Därför blir det inga sanna väckelser, utan istället ytliga väckelser med fokus på yttre "tecken och under", vilket just är magins fokus. Trons fokus är helgelse, att bli lik Jesus, att bli lika överlåten till Guds vilja som Han, och alla sanna väckelser är främst moraliska väckelser, där man bryter med "världen", dvs. skiljer ut sig från Babylon/civilisationen. Så har det varit historiskt.
