I väntan på Jesus

(Fortsättning på min kommentar till 1. Petrusbrevet, skrivet på psyket i Danderyd, sommaren 2022, med några ändringar och tillägg. Det här blogginlägget var det senaste i serien)

 

Vers 16: "Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen."

 

Kommentar: Man skall inte skämmas, även om man inte har varit perfekt och kanske plågas delvis för sina misstags skull. Och man skall ge Gud äran för att ha aktats värdig att lida för hans skull. Ja för att Gud ansåg en stark nog för att prövas på detta sätt, så at man kunde få en ännu större rikedom i himlen, dvs. i sin ande. Det skall tas som ett hedersbevis, detta att få lida för Kristus.

 

Vers 17-18: "Ty nu är tiden inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, hur blir då slutet för dem som inte vill tro på Guds evangelium? Om den rättfärdige blir räddad med knapp nöd, hur skall det då gå med den ogudaktige och syndige?"

 

Kommentar: Läs inga krav på hämnd i denna text, så att den skulle implicera ett evigt helvete för de ogudaktiga efter döden. Det är monstruöst. Det är ett ofattbart överdrivet straff. Är inte synden ett straff nog i sig själv, är inte ett syndigt liv utan Herren sitt eget straff, fruktansvärt i sig själv, även om det inte blev något straff efter döden? Ja, det räcker som straff långa vägar, ja, jag önskar inte det min värsta fiende. Om man inte känner så, har man missförstått synden, då anser man synden ha något av Guds härlighet fast den inte har det, utan bara är nöd och elände och onatur, efter en alldeles kort njutning, primitiv njutning i ordens värsta bemärkelse. 

 

Men det kommer även konsekvenser för den ogudaktige efter döden. Inte får hen vara med i Tusenårsriket, och inte får hen vara människa i evigheten, kanske solros och bi istället. Är det inte straff nog? Att inte som människa få vara med Jesus i evigheten? Om inte det är straff nog, värderar vi det inte särskilt högt att få vara med Jesus i evigheten.